Konsten att ställa till en scen

SCENER ÄR SMÅ ELLER stora hän­delser som hjälper den stora berät­telsen. De kan ha utspelats fram­för reporterns ögon men kan också vara något åter­berät­tat, efterkon­struerat. En scen rör sig för det mesta i kro­nol­o­gisk ord­ning. Men man kan stanna mitt i en scen och backa, ge en bak­grund: Hur ham­nade hon här? Var­för har han en pis­tol i fickan? Sedan fort­sät­ter sce­nen. Tricky, men värt att pröva.
Vilka scener man använ­der bör vara genomtänkt. Det slen­tri­an­mäs­siga använ­dan­det har vi redan talat om (se första posten i kat­e­gorin “3.Byggstenar Start-Slut”).
Scener är män­niskor och action, dia­log och detal­jer. Det ställer höga krav reporterns research. Det är vik­tigt att notera mycket detal­jer och se hela miljön, lyssna på vad som sägs — och hur.
Det lig­ger nära till hands att tänka som en fil­mare: kam­er­ans plac­er­ing, vinkel, när­bild, åkn­ing, zoom, ljus och ljud. Man kan skil­dra sce­nen ovan­i­från eller vara mitt i hän­delsen. Syftet är att göra sce­nen levande med action, känslor och detal­jer.
Och pre­cis som man använ­der talande detal­jer, används också en scen för att beskriva, för­ty­dliga något. Både fil­maren och skriben­ten måste kunna motivera var­för just denna scen finns just här: plac­era miljön, intro­duc­era per­soner, skapa stämn­ing, bak­grund…
Alla scener måste alltid ha en uppgift, göra ett jobb i texten.

PERSPEKTIVET ÄR vik­tigt. Ett bra grepp är att använda Joseph Conrad-metoden. Skildrin­gen bör­jar med havet och där ser man båten och i båten sit­ter kapte­nen. Hav, båt, män­niska. En slags inzoomn­ing.
Beskriv gatan sedan affären och därefter kvin­nan som står och tit­tar i skylt­fön­stret. Land­skapet — bondgår­den — kos­san osv.
Den för­sik­tige skriben­ten väl­jer alltid medeld­is­tans, halv­bild.
För­fattare skrev filmiskt långt innan fil­men fanns. Redan på Beowulfs tid faktiskt:

Med mjöd­kan­nor gick hän genom salen Häreds dot­ter, vän­lig mot folket, satte dryck­eskär­let i hjäl­tar­nas hand.

Först salen, sedan kvin­nan och därefter en deltalj­bild på en hjältes hand.
För att ta ett senare exem­pel, drygt tusen år senare: Björn af Kleens långa reportage från Bergsla­gen (DN 10/5 2015). Det innehåller förvå­nans­värt få scener men bör­jar ändå med en:

Det är fredag kväll i Sun­nan­sjö.
I bad­hus­förenin­gen har man som van­ligt badat bastu.
Sex kar­lar, krop­par märkta av hårt arbete i Bergsla­gens indus­tri­land­skap.
De har scham­pon­erat sig och filat ned lik­tornar. Klippt tånaglar och ätit fettsprängd Gustafskorv. Druckit 2,8:or från Spendrups, det lokala bryg­geriet.
Nu knäar en medlem på gol­vet för at rulla ihop halk­sky­d­det, en randig plastmatta.

Också en slags inzoomn­ing från byg­den till tånaglar.

PERSPEKTIVET ÄR ALLTID avgörande vid allt skri­vande, inte bara vid valet av scener. Ibland kan man plöt­sligt befinna sig mitt i en scen. En bra reporter ska ha tur.
Men en bra reporter ska också kunna förutse var det hän­der. Lär av fotograferna! De vet näm­li­gen att tillfäl­let gyn­nar den som för­berett sig.
Vid ett even­e­mang kan det vara bra att för­fly­tta sig runt för att se hän­delsen från olika vin­klar. Eller tvär­tom: bestämma sig för att skil­dra det som sker från en punkt. Kanske till och med förutbestämd. Vid Vic­to­rias och Daniels bröl­lop valde jag en bestämd kulle vid Vasamuseet där de skulle kliva ombord på slu­pen.
Plat­sen hade jag sett ut dagen innan (eller egentli­gen långt innan genom att stud­era en karta av kor­te­gevä­gen). Och mycket rik­tigt, på bröl­lops­da­gen just där på gräskullen satt några damer på en filt med cham­pag­ne­glasen i han­den.
Tom Wolfe menade i sitt man­i­fest i antolo­gin The New Jour­nal­ism (1973) att real­ism byg­ger på scen-för-scen. Den ena sce­nen skulle avlösa den andra.
Det är att från­hända sig det som en skri­vare har men inte alltid en film­regis­sör. Som skri­vare kan man växla mel­lan scener och sum­meringar. Att visa och att berätta. Show och tell.
Scener ska givetvis berätta de också men med sum­mer­ing kan man dra ihop tiden och knyta ihop scener. Det ger ett driv framåt. Sum­merin­gen är kortare, min­dre speci­fik, mer generell. Ger läsaren infor­ma­tion som inte måste förmed­las genom scener. Eller ger nöd­vändig infor­ma­tion inför en kom­mande scen.
Den amerikan­ska jour­nal­is­ten och skriv­coachen Lau­rie Hertzel ger rådet att man ska tänka på en språng­bräda: “Think of step­ping stones rather than a side­walk. The reader will fol­low you. You dont have to show them every step of the way.“
Hitta en bra bal­ans mel­lan scener och sam­man­drag, bestämma vad som pas­sar bäst för en scen och vad som bara ska sam­man­fat­tas. Inte bra med anti­n­gen eller. Man kan jäm­föra med abstrak­tion­sste­gen. Konkreta scener längst ner, abstrakt sum­mer­ing överst. En rörelse upp och ned­för ste­gen hela tiden.
Använd denna vik­tiga ingre­di­ens i skri­van­det. Bekämpa scenskräcken.

Slentrian att inleda med scener

MUSPEKAREN RÖR SIG oroligt över skär­men. Klickar på en mapp. Nej, inte här. Klickar på en annan mapp som det står “Blog­g­tex­ter” på. Nej, inte här heller.
Kanske har jag inte skrivit om det ändå.  Jag letar efter ämnet scenin­led­ningar, har bestämt för mig att jag berört ämnet i någon blog­g­text tidi­gare.
Det jag vill säga är att det inte alltid är så lyckat att börja ett reportage med en scen. Det har gått slen­trian med denna form av inled­ning. Många inser inte vilka krav som ställs på sce­nen för att den ska försvara sin plats.
Det kan ofta vara bra med en sug­ges­tiv scen, läsaren kas­tas in i ämnet och fån­gas. Men en scen eller anek­dot i bör­jan av en text ska­par förvänt­ningar. Den kan bli för­bryl­lande om den inte är bety­delse­bärande för sto­ryn.
Inled­nin­gen på den här tex­ten till exem­pel är inte särskilt lyckad efter­som det helt enkelt inte är intres­sant för läsaren att få reda på att jag inte vet om jag skrivit om ämnet förut. Det hör lik­som inte till ämnet.
Van­liga fel är en miljöbeskrivn­ing som bara är en miljöbeskrivn­ing. Den kan vara hur levande som helst men har ingent­ing att göra med själva sto­ryn. Eller att den kände skåde­spelaren kom­mer för sent och beställer ett glas min­er­al­vat­ten. Om nu inte per­so­nen fått sparken från en filmin­spel­ning på grund av alko­hol­prob­lem. I annat fall är jag inte intresserad av vad inter­vjuof­fer beställer när de träf­far reportern.
Sce­nen måste peka framåt och måste vara rel­e­vant för det som ska komma. Efter sce­nen bör det komma något som på engel­ska heter “nut-graph”, alltså att man:
1) talar om för läsaren vad detta hand­lar om.
2) förk­larar nyck­elfakta läsaren behöver förstå.
3) talar om var­för tex­ten är vik­tig.
Jag är förtjust i scener som sät­ter lite myror i huvudet på läsaren, men förvir­rin­gen får inte pågå för länge. Snabbt in med en “nut-graph”.
Till sist, något många glöm­mer: det kan vara effek­t­fullt att avs­luta tex­ten med en scen också. En upplös­ning där allt förklaras.

Skriv inte, berätta!

EN AV MINA TANKAR kring det dagliga reporter­ar­betet är att gen­ren nyhet­sar­tikel kan föräd­las genom gen­ren reportaget. Det går att höja kval­itén och läsvärdet på nyhet­s­tex­ter om man lånar vissa grepp från reportaget.
Eller löpa linan ut och i stäl­let för en rap­porterande artikel skriva en berät­tande text. Det sägs ofta att man på webben har snabba, korta nyheter och att läsaren i pap­per­stid­nin­gen ska få sam­man­hang, bak­grund, grafik och analyser. Lägg till: och berät­tande jour­nal­is­tik.
Förr i tiden kunde föl­jande rep­liker växlas på en tid­ningsredak­tion:
– Hur långt ska jag skriva?
– Skriv så långt du vill, det här är läs­ning.
Detta långt före någon hört talas om berät­tande jour­nal­is­tik. Vissa nyheter ansågs helt enkelt så spän­nande och angelägna att läsarna skulle sluka dem.
Som­liga repor­trar har kun­skapen, erfaren­heten och skick­ligheten att skriva med när­varo och dra­maturgi även vid tid­spress.
För att nå dit finns det vissa verk­tyg man kan lägga till i sin yrke­sarse­nal. De ska inte läg­gas i någon verk­tygslåda, möjli­gen kan man ta fram en ham­mare för de ska bankas in i bakhu­vudet. Där ska de finnas ständigt när­varande vid varje jobb.
Här är något att tänka på.

  • Iden­ti­fiera vilka nyhet­shis­to­rier som ”är läs­ning”. Fråga inte bara ”Vad är nyheten?” utan också ”Vad är storyn?”
  • Fullt spjäll i anteck­n­ings­blocket. Kasta nätet brett. Fånga in så mycket som möjligt. Skriv, spela in, fotografera. Notera vad du ser, hur det låter, vad det luk­tar eller dof­tar. Gör detta till en vana, autopi­loten ska gå på varje gång du är på plats.
  • Att göra research för reportage bety­der att man måste vara upp­märk­sam på berät­tande ele­ment: scener, dia­log, detal­jer, miljöer. Inte bara per­son­ers ålder utan också vilka kläder de har, hur de rör sig, hur de pratar. Lämna redak­tio­nen så ofta som möjligt, det är där ute som his­to­ri­erna finns.
  • Var inte där alla andra är, sök dig mot per­iferin. När hela drevet står sam­lat på mord­plat­sen, titta dig omkring. Man­nen där borta på balkon­gen kanske har något att berätta.
    När den dräpte lille pojken Bobby skulle begravas, var massme­dierna utestängda men vi fick komma in i kyrkan allde­les innan. De flesta stod i kyrk­salen, jag sökte mig till de inre region­erna och hit­tade en liten sam­lingssal med kristna barn­böcker. Jag vis­ste att Bobby varit där och fick mitt slut.
  • Hitta det speci­fika och låt det styra frå­gorna. Konkreta frå­gor engagerar käl­lorna, följ sedan upp med vad de tycker eller känner.
  • Beskriv per­soner. I de flesta nyhet­s­tex­ter är män­niskor mest ett namn, en titel och en ålder. Men en per­son kan skissas upp med några enkla pensel­drag.
    Försök att fånga fysiska detal­jer om alla du inter­vjuar, sum­mera det över­gri­pande intrycket: nervös, auk­toritär, reserverad — och försök att hitta något i beteen­det som kan illus­tr­era detta. Skriv inte att man­nen var nervös, skriv att han plock­ade sig på näsan hela tiden eller att kaf­fekop­pen skall­rade mot fatet.
    Så här skriver Kris­t­ian Wedel i GP: ”Servit­risen var mörk och söt, med något charmerande kvick­sil­ver­likt i rörelserna. Hon försökte sig på tyska, hon gav sig ut på långa smala spån­gar av tyska bisatser.”
  • Gör samma med scener. Iden­ti­fiera en scens kän­neteck­nen: tid, plats, hän­delser och dialog.
  • Skriv inte, berätta! Glöm nyhet­sar­tikelns omvända pyra­mid med det vik­ti­gaste först följt av en fal­lande skala med allt mer oin­tres­santa uppgifter. Tänk: Start – Mitt – Slut. Som att gå ut med hun­den. Sätt kop­plet på läsaren i bör­jan, dra iväg på en tur och se till att det under fär­den då och då dyker upp intres­santa luk­t­spår, avs­luta med en godis­belön­ing.
    Eller som den amerikanske mästaren i nar­ra­tive writ­ing, Chip Scan­lan säger: “Skriv ett slut som drö­jer kvar i läsarens huvud, likt ljud­vå­gorna från en gong-gong.”

Försök att få med dessa ele­ment i ditt dagliga arbete för ett mer berät­tande skrivsätt. Öva upp skick­ligheten, inte minst i researchar­betet men också i sät­tet att skriva och struk­tur­era en text.
Skriver man för mor­gonda­gens tid­ning, nära dead­line kanske det inte finns möj­lighet att skriva en ful­län­dad berät­telse, men ju bät­tre berät­tar­vanor du har i bakhu­vudet desto större chans har du att skriva en story som fängslar läsaren — och får denne att komma ihåg dig!