HAR NI HÖRT his­to­rien om för­man­nen Oskar från Göte­borg som över­vakade ett smärre grävpro­jekt på Såg­gatan i Majorna på 50-talet?
Kom­mu­nalar­be­tarna höll på att gräva en djup grop. Den min­ste i gän­gen (i Göte­borg heter det “gän­gen” även i bestämd form sin­gu­lar) stod längst ner och grävde. Unge­fär en gång i halv­tim­men hade han fyllt skot­tkär­ran vid kan­ten.
En av de andra gub­barna som stod bred­vid körde bort och tömde kär­ran som sedan ställdes till­baka. Den lille fort­satte gräva nere i hålet. När de näs­tan var klara råkade den som skulle köra iväg med skot­tkär­ran tappa bal­ansen och sakta, sakta gled all lera till­baka ner i gropen igen.
Snart stod en väldig skugga vid man­nens sida. Det var Oskar. Men den förvän­tade utskäll­nin­gen kom inte. Oskar tit­tade tyst ner i hålet och sa: “Fyllde änna gött dö!“
Detta var värre än en utskäll­ning. Man­nen var förkrossad.
Jag hörde his­to­rien en gång av språkpro­fes­sorn Bo Ralph som var vit­tne till hän­delsen. Ralph höll ett sem­i­nar­ium som hand­lade om språkets valörer och språket som kom­mu­nika­tionsverk­tyg.
Saker och ting kan sägas på många olika sätt. Det vik­tiga är att bud­skapet går fram. Oskar hade en väl inö­vad känsla för detta.
Det är en känsla som också borde finnas hos alla skri­vande jour­nal­is­ter. Språket kan som bekant skymma bud­skapet också. När vi själva grävt klart ska vi inte sch­ab­bla bort det vi med så stor möda grävt fram.
Där­för är det gläd­jande att flera pro­gram­punk­ter på det kom­mande grävsem­i­na­r­iet hand­lar om att göra en bra berät­telse av det stora mate­ri­alet.
Jag tänker också på vår roll i det dagliga arbetet, att avs­löja själva språket. Att granska mak­thavarna även på det språk­liga planet, för språket är också ett vapen.
Det gäller att se språket, uttrycken, orden. Vilka ord använ­der poli­tik­ern? Ofta väl valda, ibland utslun­gade i stun­dens hetta.
Så är det även med oss själva. Ofta väl valda ord men ibland går det lite för snabbt.
Då kan det upp­stå smått komiska rader, ja rent av någon slags ofriv­il­lig poesi: “Livet har blixtlås bak” (mod­ere­portage) eller “Ökad kollek­tiv­trafik i faro­zo­nen” (vem vågar åka där?). Samt: “Medryckande musik av Hemvär­net — så man näs­tan hade lust att göra på stäl­let marsch” (bild på diri­gen­ten, en enbent mil­itär).
Man brukar säga att dagstid­ningsjour­nal­is­ter skriver i sanden. Det är värre än så, vi sit­ter inne i ett tim­glas och skriver sanden. Då kanske man kan tro att det inte är så speciellt noga med språket — det är ju snart glömt.
Det hän­der att vi tvin­gas koka soppa på en spik, det är också en talang. Men det kan bli plågsamt kry­s­tat när en tid­ning bestäm­mer sig för att “hålla i” nyheten några dagar till. På fjärde dagen brukar den där spiken komma. Man har egentli­gen inget nytt att säga men bestäm­mer ändå att “hålla i”.
Ibland önskar man att utrym­met bestämdes av innehål­let. Men det kanske är att kräva för mycket.
Vi repor­trar är ju så olika (tack och lov!). Det finns alla sorter, från den språk­ligt med­vetne petimätern med bestämda åsik­ter om varje skil­jetecken, till nyhet­sjä­garen som öser ur sig tex­ter som är ett slags råma­te­r­ial för redi­g­er­aren. Frå­gan är vilken kat­e­gori den senare före­drar?
Det är inte språk­lig vir­tu­ositet jag efterl­yser, bara lite mer tanke bakom det vi skriver. Ökad språkmed­veten­het. Inget okri­tiskt anam­mande av mod­e­ord, fack­ut­tryck, sven­gel­ska glosor och språk­liga dim­ridåer.
Då slip­per vi också risken att få höra den trötte nat­tredak­tören Oskars rep­lik när vi läm­nat: “Tack! Fyllde änna gött dö.