Begränsningens konst

EFTER MÅNGA ÅRS  skri­vande kan det dyka upp en känsla av att man skriver i samma manér som alltid, ibland känns det som om man skrev en par­odi på sig själv. Vissa favoritord och for­mu­leringar återkom­mer allt­för ofta, sät­tet att dispon­era en text är det­samma och man skriver alltid för långt.
Man blir helt enkelt lite trött på själv.
Vad göra? Sluta skriva går ju bara inte. Däre­mot kan man utmana sig själv, försöka tänka nytt, ge sig själv andra ramar att hålla sig inom.
En gång skulle jag skriva en inter­vjuserie. Då gjorde jag en stram mall för alla tex­ter. Unge­fär så här:

  • En fast längd på tex­ten (stenhårt).
  • En fast längd på ingressen (stenhårt).
  • Den första femt­ede­len av tex­ten skulle vara mitt per­son­liga mini­porträtt av den intervjuade.
  • Det bästa citatet skulle komma i tredje utgån­gen efter ingressen.
  • Resten skulle vara en fråga/svar-intervju med en så bra sam­tal­ston som möjligt.
  • Bild­tex­ten skulle innehålla nya uppgifter.
  • Fak­taruta med stan­dard­is­erat innehåll.

Det kanske låter trist med ett så mal­lat for­mat men det är en stor utman­ing och fak­tiskt en god hjälp. Just per­son­in­ter­vjuer är ju ofta mal­lade. Jag blir dock irrit­erad när sådana här mal­lar blir slappa i kan­ten och bör­jar svaja.
Mal­lat är mal­lat och det ska hål­las. Sten­hårt.
En annan gång skulle jag inter­vjua en poli­tiker och bestämde mig för att det skulle vara utan prat­mi­nus. Inte ett enda skulle få förekomma.
Är det något man kan bli trött på så är det alla dessa pratminus-artiklar. Det pratas och pratas och reportern slänger bara in några sam­mankny­tande meningar innan nästa prat­mi­nus kom­mer. Talk­ing heads.
Det kräver mer av reportern att skriva mer med egna ord och spara prat­mi­nusen till de verk­ligt vassa citaten. Det är också ett sätt att utveckla en egen stil. Fler egna ord, färre andras ger en per­son­li­gare text.
Nåväl, jag genom­förde min inter­vju och det var inte en enda läsare som ringde och kla­gade på att det sak­nades prat­mi­nus.
Sådana små utmaningar kan man ge till sig själv när man bör­jar stelna till.
Den prat­mi­nus­fria inter­vjun finns här.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *