När man såg mörkret i tunneln

 

GP 4/5 2002

MIN FÖRSTA TEXT som krönikör på GP:s nyhet­sredak­tion hand­lade om att Skan­ska nu skulle ta över bygget av tun­neln genom Hal­land­såsen 1996. Rubriken var “När kom­mer tåget?” Det skulle ta näs­tan 20 år.
Det var den första av väldigt många tex­ter i samma ämne. Jag följde bygget, skan­dalerna och rät­tegån­garna.
Inför rät­tegån­gen mot tre chefer på Ban­ver­ket i maj 2002 pub­licer­ades detta reportage i bila­gan Två dagar. Det är upp­byggt kring den kanske mest drama­tiska tiden under hela tun­nel­pro­jek­tet. Feb­ru­ari 1997 var en tur­bu­lent månad på Ban­ver­ket: City­tun­neln genom Malmö skulle beslu­tas, i Hal­land­såsen växte vat­ten­prob­le­men för varje bor­rad meter, en mak­tkamp påg­ick och mitt i detta avg­ick gen­eraldirek­tören.
Min utgångspunkt är ett styrelsemöte i Stock­holm. Och motorn i reportaget är helt enkelt pro­tokol­let från detta möte.

 

KLOCKAN VAR STRAX före åtta freda­gen den 28 feb­ru­ari 1997. Det var snöfritt på gatorna i Stock­holms inner­stad, ett par minus­grader och fort­farande mörkt denna grå­mulna vin­ter­mor­gon.
Genom dörrslussen på Royal Viking Hotel vid Cen­tralen drop­pade sjut­ton all­varstyn­gda her­rar och damer in med väskor och port­föl­jer i hän­derna. De stan­nade upp i recep­tio­nen och tit­tade på tavlan med förteck­nin­gen över bokade kon­fer­en­srum. På ett av dem stod det: Ban­ver­ket.
De gick en trappa upp till ett trångt kon­fer­en­srum som hade fön­ster ut mot den dys­tra Klarabergsviaduk­ten. Det var ingen munter stämn­ing.
Bland dem som satte sig kring ord­föran­den Gerd Eng­man, land­shövd­ing i Öre­bro, fanns Ban­ver­kets tekniske chef Nils-Erik Bergström, förre vpk-ledaren Lars Werner, gen­eraldirek­tören för Folkhäl­soin­sti­tutet Agneta Dreber, riks­dags­man­nen Ing­var Johns­son (s) från Troll­hät­tan, ekono­midi­rek­tören Erland Jacob­s­son och divi­sion­schefen Sven Bårström.
Massme­dier­nas intresse för Ban­ver­ket de senaste dagarna var en mild väs­tan­fläkt mot vad som komma skulle. Vad delt­a­garna i detta styrelsemöte inte vis­ste var att de just befann sig i beg­yn­nelsen av det som skulle bli Sveriges största miljöskan­dal. Flera av dem skulle hamna i pol­is­förhör, hela styrelsen mis­stänkas för brott och en skulle åta­las.
Fem kilo­me­ter av sjut­ton var klara i tun­neln genom Hal­land­såsen sedan starten drygt tre år tidi­gare. Pro­jek­tet hade kan­tats av ständiga prob­lem. I feb­ru­ari 1996 hade Skan­ska tagit över och ju län­gre man kom genom det porösa berget desto snab­bare tömdes åsen på vat­ten. Vat­ten­domen hade över­skrid­its så gott som varje dag i tre månaders tid.

NÄR GERD ENGMAN öpp­nade styrelsemötet hade alla när­varande redan noterat att det var en per­son som fat­tades. Gen­eraldirek­tören, Mon­ica Ander­s­son, dök inte upp. Tret­tio­sex tim­mar tidi­gare hade hon skrivit sin avsked­san­sökan.
Just det här mötet ägnade åkla­garna i Malmö mycket tid åt i sin utred­ning. Samtliga styrelseledamöter förhördes. Frå­gan var: Hur mycket vis­ste de om prob­le­men i tun­neln? Inte mycket, enligt dem själva.
Sam­manträdet inled­des utan Mon­ica Ander­s­son och förslaget till dagord­ning god­kän­des, likaså pro­tokol­let från förra mötet. Sedan kom punkt 4, som var ny: “Ställföreträ­dande gen­eraldirek­tör”. Styrelsen utsåg Nils-Erik Bergström. Det
var inte första gån­gen för hans del. Han hade varit ställföreträ­dande i ett helt år innan Mon­ica Ander­s­son blev gen­eraldirek­tör. Nils-Erik Bergström är en plik­t­tro­gen tjän­ste­man inom Ban­ver­ket och han accepter­ade. Fem år senare skulle denna utnämn­ing föra honom till tingsrät­ten i Ängel­holm, åta­lad för brott mot vat­ten­la­gen.
Det var ett brott som begåtts redan tre månader tidi­gare. Men man skulle också kunna säga att det var ett brott som påg­ick även under detta styrelsemöte. Bara under den tid det tog för delt­a­garna att sätta sig hade tio­tusen­tals liter vat­ten for­sat in i tun­neln i Hal­land­såsen. Åtskil­ligt mer än vad som stod
angivet i vat­ten­domen från 1992.
Denna feb­ru­a­ri­mor­gon rann det in nära 50 pro­cent över tillåtet värde i den södra tun­neln och i den norra for­sade det in 2 400 liter per minut, vilket var mer än tillåtet för hela pro­jek­tet. För de ans­variga i Ban­ver­ket Region Syd var läget des­perat. De hade dessu­tom i dessa dagar blivit anmälda av länsstyrelsen i
Kris­tianstads län för brott mot vat­ten­la­gen.
Trots mot­gån­garna fanns det ändå en viss opti­mism bland de ans­variga i Skåne. De hade just hit­tat det som skulle kunna rädda dem från ett gigan­tiskt ingen­jörs­fi­asko. Åtta dagar innan styrelsemötet hade de beställt 25 ton av ett tät­ningsmedel som var något utöver det van­liga. Det hette Rhoca Gil.

NÄSTA PUNKT dagord­nin­gen var “Organ­i­sa­tions­frå­gan”. Den hade hängt med ett par år. Ban­ver­ket var extremt decen­tralis­erat. Till och med en så stor entre­pre­nad som tun­neln genom Hal­land­såsen sköttes helt av Region Syd i Malmö utan större inbland­ning från huvud­kon­toret i Bor­länge. Kon­trak­ten under­teck­nades av regionchefen, inte av gen­eraldirek­tören.
Mon­ica Ander­s­son till­trädde den 10 jan­u­ari 1996 och när hon första gån­gen träf­fade direk­tio­nen med de fem regioncheferna fick hon känslan av att “det här var inte en direk­tion, det här var ett feo­dalkun­gadöme med fem feo­dal­her­rar och en kung som gjorde inspek­tion­sre­sor med jämna mel­lan­rum.“
I pol­is­förhöret beskriver Mon­ica Ander­s­son mötet med tf gen­eraldirek­tören, Nils-Erik Bergström, och divi­sion­schefen Sven Bårström, som hade en färdig omor­gan­i­sa­tion­s­plan: “Dom trängde upp mig mot väggen … och så avkrävde dom mig att jag skulle ställa upp för den här omor­gan­i­sa­tio­nen, men då förk­la­rade jag för dom att det tänker jag abso­lut inte göra.“
Hon ville bilda sig en egen upp­fat­tning först och kon­fer­erade med Rik­sre­vi­sionsver­kets chef, tidi­gare medlem av Ban­ver­kets styrelse, Inga-Britt Ahle­nius som rek­om­mender­ade en kon­sult­firma.
Rik­sre­vi­sionsver­ket (RRV) hade något år tidi­gare rik­tat skarp kri­tik mot hur Ban­ver­ket var organ­is­erat i en rap­port med titeln: “På rätt spår?”. Den decen­tralis­er­ade organ­i­sa­tio­nen hade brist­fäl­lig öppen­het och ett huvud­kon­tor med för liten kom­pe­tens.
Mon­ica Ander­s­son kände sig isol­erad: “Jag hade en organ­i­sa­tion som inte hade någon som helst förståelse för det jag sysslade med.” Inte heller styrelsen förstod: “Det var pre­cis som att styrelsen kände det som om att det var dom som blev kri­tis­er­ade, att dom var så ett med själva organ­i­sa­tio­nen”.
Agneta Drebers åsikt är den mot­satta:
– Mon­ica Ander­s­son tyckte att styrelsen kri­tis­er­ade henne om man ställde frå­gor.
Något fel tycks det ha varit och mot­sät­tningarna eskaler­ade under våren. Vid ett direk­tion­s­möte den 8 maj mark­er­ade chefen för Region Syd, Hans Otten­falk, med all önskvärd tyd­lighet att gen­eraldirek­tören inte skulle lägga sig i hans revir.
Det var inte så kon­stigt att Mon­ica Ander­s­son fick regioncheferna emot sig. Hon ville näm­li­gen byta ut alli­hopa. De satt fast i det gamla. Otten­falk erb­jöds pen­sion, vilket han accepter­ade.
Mon­ica Ander­s­son ville bygga upp en cen­tral stab direkt under sig och bör­jade rekry­tera chefer. Hon ville ha kon­troll. Styrelsen stödde hennes planer, även om det fanns kri­tiska röster. Den beslöt att fort­sätta arbetet.

SEDAN ÖVERGICK MAN till punkt num­mer 6: “Rap­porter”. Den hand­lade om en kon­sult som skulle arbeta med intern­re­vi­sion. Det fanns säk­ert saker att hitta, för senare detta år skulle Ban­ver­ket få under­känt av RRV för sät­tet att hantera statens pen­gar.
Punkt 7: “City­tun­nel” var ett explo­sivt ämne. Det var på denna fråga som Mon­ica Ander­s­son två dagar tidi­gare hade avgått efter knappt fjor­ton månader som gen­eraldirek­tör.
City­tun­neln skulle byg­gas under Malmö och var en del av sat­snin­gen på Västkust­banan. Mon­ica Ander­s­son var inte emot tun­neln men kri­tis­er­ade regerin­gens förslag till finan­sier­ing som hon tyckte även­tyrade Ban­ver­kets ekonomi, vilket även ver­kets revi­sorer ansåg. Det var dessu­tom bråt­tom.
Ons­da­gen den 26 feb­ru­ari hade kom­mu­nika­tion­s­min­is­ter Ines Uus­mann beor­drat ett extrainkallat styrelsemöte per tele­fon för att få fram ett snabbt beslut om City­tun­nelav­talet. Vissa käl­lor häv­dar att även hon ifrå­gasatte tun­nelns finan­sier­ing men att statsmin­is­ter Ing­var Carls­son drev på.
Mötet bör­jade klockan nio på mor­gonen men ajourn­er­ades. Knappt hade de lagt på lurarna för­rän tele­fon­erna gick varma.
Ines Uus­mann som befann sig i Luleå hade en livlig diskus­sion med Mon­ica Ander­s­son om vad lyd­nad­sp­lik­ten för en gen­eraldirek­tör bety­der. Hon blev senare KU-anmäld för min­is­ter­styre men friades.

FÖR MONICA ANDERSSON var det en per­son­lig fråga. Hon ville kunna se sig själv i spegeln. Ines Uus­mann hade flera sam­tal under dagen med styrelsens ord­förande Gerd Eng­man.
– Jag sa till Gerd, snälla du se nu till att Mon­ica inte gör något i affekt, att det är väl genomtänkt!
Men Gerd Eng­man kunde inte förhin­dra avgån­gen:
- Mon­ica Ander­s­son över­ta­lar man inte. Hon var ben­hård.
Beslutet fick styrelsen på sit­tande stjärt. Mon­ica Ander­s­son upp­fat­tade att det fanns vissa öpp­ningar till diskus­sion på mor­gonen, men när mötet återup­p­togs på kvällen hade hon alla emot sig.
Styrelsen beslöt att följa regerin­gens önskemål om finan­sierin­gen av City­tun­neln. Mon­ica Ander­s­son satte sig ner på sitt tjän­sterum i Bor­länge och skrev sin avsked­san­sökan. Hennes kom­mentarer var bit­tra: “Styrelsen tog några tim­mars sam­manträde per tele­fon på sig att köra över Ban­ver­kets experter”. Det var dock långt ifrån alla som bekla­gade hennes avgång. Agneta Dreber: - Hon behövde ett skäl att avgå. Hon var inte rätt per­son för det här job­bet. Hon hade fel ansats till medar­betare och styrelse. Hon kallades tuff men jag skulle hellre säga osmidig.
Dagen efter Mon­ica Ander­ssons avgång under­teck­nades avtalet om City­tun­neln i Malmö av Ban­ver­kets rep­re­sen­tant Sven Bårström.
Till styrelsemötet den 28 feb­ru­ari var Sven Bårström kallad för en annan uppgift. Han hade skrivit en PM om vat­ten­prob­le­men i Hal­land­såsen som togs upp under punkt num­mer 8: “Årsre­dovis­ning”.
Sven Bårström redogjorde för innehål­let i sin skriv­else, som styrelsen fick se först när de kom till mötet. Men det hade fun­nits en mer alarmerande PM tidi­gare, skriven av Erland Jacob­s­son, tf eko­nomichef.
I slutet på jan­u­ari 1997 fick Mon­ica Ander­s­son ett sam­tal från honom. Han frå­gade:
- Är det någon som informerat dig om att det är prob­lem i Hal­land­såsen?
- Nej, vaddå?
Jacob­s­son hade varit på ett möte i Malmö den 24 jan­u­ari där man beslu­tat att kräva mera pen­gar för att komma till­rätta med det inläckande vat­tnet. Det hand­lade om över en mil­jard för det dyraste alternativet. 

I POLISFÖRHÖRT berät­tar Mon­ica Ander­s­son att hon gick direkt till Sven Bårström och Nils-Erik Bergström och frå­gade: “Vad är det här egentli­gen?”. De lug­nade henne och sa att det inte var så all­varligt. Men hon hade sedan länge varit skep­tisk till tun­nel­bygget.
Ines Uus­mann hade vär­vat Mon­ica Ander­s­son från Stock­holms kom­mun, där hon var socialdemokratiskt stads­byg­gnads­bor­gar­råd. Uus­mann ville ha någon med miljökun­skaper i det av tekniker totalt domin­er­ade Ban­ver­ket. Mon­ica Ander­ssons miljöen­gage­mang var större än Ines Uus­mann kunde ana. Redan efter några veckor på den nya posten läste hon brev från oroliga invånare på Hal­land­såsen. Den 15 feb­ru­ari informer­ades hon om sit­u­a­tio­nen vid ett besök i Malmö. Hon har sagt efteråt att hon “fick en sån här intu­itiv känsla utav att det här pro­jek­tet inte var bra, det var ett pro­jekt som jag inte trodde på”.
Det gick så långt att hon ville ta upp en diskus­sion om att stoppa bygget. Hon fick starka reak­tioner. Eko­nomichefen Erland Jacob­s­son var­nade henne för att driva frå­gan och på Region Syd var man besvärade över att hon hade tagit upp den. Det rap­porter­ades om att något av en revolt­stämn­ing var på gång.
Hennes inställ­ning hade också vål­lat irri­ta­tion på departe­mentet. Mon­ica Ander­s­son träf­fade Ines Uus­mann i Växjö i mit­ten på sep­tem­ber: “Hon dök på mig direkt om Västkust­banan och sa att du ser väl till att den blir genom­förd i tid och att alla pro­jekt blir fullt genom­förda, där­för att det här ska vara klart till Öre­sunds­brons invi­gn­ing.“
Ines Uus­mann var pres­sad av regerin­gens löften om den storskaliga sat­snin­gen på järn­vä­gen och förbindelsen med Europa. Ban­ver­ket var i sin tur pres­sat av Uus­mann att genom­föra bygget och Skan­ska hotades av stora skadestånd­skrav om de inte höll tidsschemat.

HÖSTEN 1996 BLEV läget allt mer des­perat för tun­nel­byg­garna. Teknikerna vis­ste att det fanns mycket vat­ten i åsen men de över­raskades av att det var så svårt att injek­tera, täta med cement. Efter ett år i Hal­land­såsen kon­stat­er­ade Skan­ska
att det mesta arbetet inte bestått i att bygga en tun­nel, utan i att försöka täta den. I bör­jan på 1997 när 58 fastigheter berö­vats sitt vat­ten ville Skan­ska omförhandla kon­trak­tet.
Mötet i Malmö den 24 jan­u­ari var ett kris­möte. Detta framgår av den PM som Erland Jacob­s­son skrev. Han var orolig. Ett fort­satt bygge skulle kräva ett rejält till­skott av pen­gar sam­tidigt som ingen kunde garan­tera att “det inte dyker upp nya obe­hagliga, kost­nad­skrä­vande över­raskningar”.
Han ställde till och med frå­gan om pro­jek­tet skulle avbry­tas och avs­lu­tade: “Med hän­vis­ning till ovanstående bör frå­gan om fort­sät­tnin­gen på Hal­land­såspro­jek­tet skyn­d­samt prö­vas förut­sät­tningslöst. Uppgifter om det inträf­fade kom­mer säk­erli­gen att bli offentliga eller bli kända på annat sätt väldigt snart.“
Den 7 feb­ru­ari informer­ade Mon­ica Ander­s­son styrelsens ord­förande Gerd Eng­man om Jacob­ssons PM och sa vad hon tyckte:
– Det som står här i Erland Jacob­ssons pap­per är så all­varligt att det är min upp­fat­tning att nu måste vi ha en diskus­sion om att stoppa pro­jek­tet i styrelsen. Det här är ju inte rim­ligt, ska vi verk­li­gen fullfölja det här pro­jek­tet med dom här höga kost­naderna som det innebär?
Gerd Eng­man blev upprörd över infor­ma­tio­nen, men tyckte att ett stopp lät lite galet för då hade Ban­ver­ket investerat i onö­dan. Tun­nel­bygget var dessu­tom starkt förankrat i regering och riks­dag och de var verk­ligt angelägna om att det skulle fullföl­jas. Eng­man bad Ander­s­son att be Sven Bårström skriva ett under­lag inför styrelsemötet den 28 feb­ru­ari.
Nu, om inte förr, insåg Ander­s­son och Eng­man all­varet i sit­u­a­tio­nen. Men de häv­dar att de vid den här tid­punk­ten ännu inte förstått att gränserna i vat­ten­domen över­skrid­its. Och det står fak­tiskt inte i klar­text vare sig i Jacob­ssons eller Bårströms PM.
Desto klarare stod det uttryckt i det tid­ningsklipp som ham­nade på Mon­ica Ander­ssons bord. Där stod att länsstyrelsen i Kris­tianstads län den 20 feb­ru­ari läm­nat in en anmälan mot Ban­ver­ket om brott mot vat­ten­la­gen. Denna anmälan säger sig Gerd Eng­man inte känna till för­rän i okto­ber.
Sven Bårström skrev alltså ett eget PM som han före­lade styrelsen. Till skill­nad från Jacob­s­son ställde han inte frå­gan om att eventuellt avbryta tun­neldrivnin­gen genom Hal­land­såsen. Vat­ten­läck­aget blev enbart till en ekonomisk fråga på styrelsemötet. Ingen frå­gade hur mycket vat­ten som läckte in.
Ingen frå­gade om det “kemiska tät­ningsmedel” som använts. Ingen ifrå­gasatte pro­jek­tet.
Styrelsen pumpade i stäl­let in mer pen­gar. Det blev ett tilläg­gsanslag på 800 miljoner till betongskal på utsatta ställen, vilket ändå skulle med­föra ett vat­ten­läck­age på näs­tan det dub­bla mot det tillåtna. Men en ny vat­ten­dom skulle sökas.
Beslutet fördes in i tex­ten till årsre­dovis­nin­gen. I pro­tokol­let kom det att stå: “Efter en ingående diskus­sion i styrelsen utfördes vissa jus­teringar i tex­ten.“
Det är allt som står om prob­le­men i tun­neln. Nam­net Hal­land­såsen nämns inte någon­stans i pro­tokol­let. Inget om Sven Bårströms PM heller. Sveriges största miljöskan­dal fick en mycket diskret inledning. 

NÄSTA PUNKT styrelsemötet, num­mer 9, var en for­malitet: “Bud­getun­der­lag 1998–2000″. Samma punkt på den dagord­ning som Mon­ica Ander­s­son skickat ut hade
struk­its. Den hade rubriken: “Ban­ver­kets miljöar­bete”. Här skulle gen­eraldirek­törens miljö­ex­pert Per Kåge­son ha redogjort för den miljöpol­icy han arbe­tat fram.
Kåge­son hade engager­ats av Mon­ica Ander­s­son som råd­gi­vare i miljöfrå­gor i okto­ber 1996. Han bad själv att få göra en miljöpol­icy.
– Det var illa beställt med miljöar­betet inom Ban­ver­ket, säger han. Cheferna hade åsik­ten att järn­vä­gar var ett miljövän­ligt alter­na­tiv i sig och ville inte bli belas­tade med ytterli­gare krav.
Per Kåge­son hade även noterat vat­ten­prob­le­men i Hal­land­såsen.
– Efter utkastet till allmän pol­icy skulle jag titta på några konkreta pro­jekt. Högst på den lis­tan stod Hal­land­såsen. Jag vis­ste att de låg på gränsen till domen. I slutet på novem­ber 1996 fick jag veta att de bara hade hun­nit knappt en fjärd­edel av tun­nel­bygget och förstod att de inte skulle klara det. Jag är rätt säker på att jag berörde det med Mon­ica Ander­s­son.
Per Kåge­son slu­tade när Mon­ica Ander­s­son avg­ick. Miljöpol­i­cyn antogs i maj 1997.
Vid den tid­punk­ten var det inte bara vat­ten som läckte från tun­nel­bygget, det var även Rhoca Gil.

I DET TRÅNGA OCH varma kon­fer­en­srum­met på Royal Viking Hotel hade man äntli­gen kom­mit fram till punkt 10: “Sam­manträdet avs­lu­tas”. Gerd Eng­man tack­ade alla för ett bra arbete under de tur­bu­lenta dagarna när gen­eraldirek­tören avg­ick.
Mötes­delt­a­garna sam­lade ihop sina pap­per och reste sig upp.
Om de hål­lit sig till den ursprung­liga dagord­nin­gen hade det fun­nits ännu en punkt: “Övriga frå­gor”. Man skulle kunna tänka sig flera sty­cken. Till exem­pel:
Var­för avg­ick Mon­ica Ander­s­son? Hon var ju näs­tan klar med omor­gan­i­sa­tio­nen och hade bör­jat sätta tän­derna i Hal­land­såsen. Var det kanske så att hon kände sig omöjlig på posten med den inställ­ning hon hade till tun­nel­bygget. Bör­jade hon till och med inse att det här var på väg att barka åt sko­gen allde­les? Var City­tun­neln en bra utgång?
En annan övrig fråga: Hur mycket vis­ste led­nin­gen om vat­ten­prob­le­men? Gerd Eng­man och övriga styrelsemedlem­mar förnekar kännedom och har blivit fri­ade från mis­stanke av åkla­garna. Men Mon­ica Ander­s­son? Hon var ju ändå gen­eraldirek­tör. Dessu­tom med ett miljöen­gage­mang och en tidig kri­tik mot pro­jek­tet. Hon besökte aldrig tun­neln men hösten 1996 rea­ger­ade hon på en plan­erad grund­vat­ten­sänkn­ing och i novem­ber vis­ste hennes när­maste miljö­ex­pert att det var stora prob­lem med vat­tnet.
De ans­variga för bygget anser att hon borde vetat och Per Kåge­son säger:
– Det var tvek­löst att led­nin­gen kände till detta. Tun­nel­bygget var det i särk­lass mest kom­plicer­ade pro­jekt som Ban­ver­ket hade hanterat, med risk för kraftigt röda siffror i bok­förin­gen.
Skulle man låtit en pro­jek­tchef hantera detta utan att ställa frå­gor? Eller var det som Mon­ica Ander­s­son själv säger, att den enda infor­ma­tion om Hal­land­såsen hon fick var av ekonomisk natur. Region Syd skötte tun­neln helt på egen hand och efter­som de vis­ste att gen­eraldirek­tören hade hotat med att stoppa pro­jek­tet fanns det anled­ning att sila infor­ma­tio­nen till huvud­kon­toret i Bor­länge.
Jacob­ssons och Bårströms PM var kanske en ovan­ligt lyckad kam­panj. De fick sina 800 miljoner. Utan några besvärande frå­gor. De kunde köra på. Och det gjorde de. Tills krea­turen drack ur Vad­bäcken. Det var i sep­tem­ber 1997. Sedan dess har tun­nel­bygget genom Hal­land­såsen stått still.
Här anmäler sig ytterli­gare en övrig fråga: Kom­mer det att återupptas? 

Peter Lenken, GP Två Dagar 4 maj 2002

Fakta/ detta hände:
1996
10 jan­u­ari: Mon­ica Ander­s­son till­träder som gen­eraldirek­tör för Ban­ver­ket.
15 feb­ru­ari: Skan­ska tar över som entre­prenör.
27 novem­ber: Länsstyrelsen upp­ma­nar Ban­ver­ket genom ett vites­föreläg­gande att göra något åt prob­le­men med det inläckande vat­tnet i tun­neln. Ban­ver­ket överk­la­gar och får rätt på grund av ett formellt fel.
1997
24 jan­u­ari: Region Syd har kris­möte i Malmö. Vat­ten­domen över­skri­den sedan en månad.
20 feb­ru­ari: Länsstyrelsen anmäler Ban­ver­ket för brott mot vat­ten­la­gen. Samma dag beställes det första par­tiet Rhoca Gil.
26 feb­ru­ari: Styrelsen beslu­tar att god­känna avtalet om City­tun­neln i Malmö. Mon­ica Ander­s­son avgår.
28 feb­ru­ari: Styrelsen utser en tf. gen­eraldirek­tör och beslu­tar om 800 miljoner mer till tun­nel­pro­jek­tet för att komma till rätta med vat­ten­prob­le­men.
30 sep­tem­ber: Tun­nelar­betet avbryts. Rhoca Gil-skandalen ett fak­tum.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *