SPRÅKBRÅK: Visst har jag läst Munro

Bät­tre än Englund tror.

DET VAR VÄL SOM sjut­ton! Ännu en nobel­prista­gare man inte läst. Men den här gån­gen var det ytterst nära. Alice Munros nov­el­l­sam­ling Brin­nande livet har länge legat på hus­truns med böcker svårt över­las­tade nat­tygs­bord. Hon har lik­som inte velat läsa ut den. Ibland är det så, man vill inte att en bok ska ta slut.
Där­för kunde jag denna gång redan strax efter tillkän­na­gi­van­det av årets nobel­pris lästa vinnaren. Jag läste fak­tiskt två nov­el­ler av Alice Munro. Först valde jag den kor­taste i hus­truns bok (för att snabbt vara beredd om någon vän till även­tyrs skulle ringa och kunna svara: “Visst, henne har jag läst”).
I berät­telsen Röster (11,5 sidor) i sam­lin­gen Brin­nande livet ska hon åka på en danstill­ställ­ning och i Dear life, som New Yorker länkade till på Twit­ter, föl­jer hon med en klasskam­rat hem för att lära sig en ny dans.
Båda hand­lar om hennes mamma, som hon inte beskriver särskilt smick­rande. Det är barn­domsmin­nen som till en bör­jan är täm­li­gen hän­delselösa. I båda tex­terna råkar det vara en pros­tituerad kvinna som är den dra­matur­giska tänd­hat­ten.
När jag läste Dear life kunde jag verk­li­gen stämma in i hyll­ningarna till hennes sätt att på en kort sträcka visa en hel värld. På ett hun­dram­e­ter­slopp lyckas hon springa en mil.
Eller som Peter Englund så träf­fande uttryckte det: “Alice Munro lyckas säga mer på 30 sidor än vad de flesta roman­för­fattare miss­ly­ckas med att säga på 300 sidor.“
Jag lade på min korta Munro-sträcka märke till de små for­mu­leringarna som öpp­nade stora djup, som skildrin­gen av träbron hon gick över varje dag på väg till och från skolan:

 ”…wich occa­sion­ally had a plank miss­ing, so that you could look right down into the bright, hur­ry­ing water. I liked that, but some­body always came and replaced the plank eventually.”

När jag läste Dear life som var ännu kortare än Röster, typ två skroll lång på New York­ers hem­sida, blev jag djupt impon­erad av Munros mäster­skap i att skriva kort men djupt.
Den avs­lu­tas med en bild av mod­ern, en snabb skiss som långsamt och tungt sjunker in:

She told me this a long time later, or what seemed a long time later, when I was at the stage of hat­ing a great many things she said, par­tic­u­lary when she used that voice of shud­der­ing, even thrilled, con­vic­tion, with a tremor that seemed to be there more and more reg­u­lary, whether delib­er­ate or not.”

Just som jag skulle klippa ut detta citat upp­täckte jag vad som stod allra sist: “Page 1 of 7″.
Om första sidan var en mästerlig nov­ell, vad skulle inte då resten vara? Munro måste vara ännu bät­tre än Englund förstår.
Jag lovar att läsa resten också. Kanske hela författarskapet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *