IBLAND SITTER det en arg lapp i tvättstu­gan: ”Rengör lud­dfil­tret!” Men jag har aldrig hört upp­manin­gen vid manustvätt.
Den borde annars vara ständigt aktuell. Vem vill läsa lud­diga artik­lar i tid­nin­gen?
De förekom­mer dessvärre. Det är tex­ter som inte har någon klarhet och där frågeteck­nen hänger i luften efter läs­nin­gen.
Det ska helst inte finnas några frågetecken alls efter att man läst en text. Reporterns uppgift är att besvara läsarens frå­gor. Då får inte väsentliga svar uteläm­nas.
Var kom­mer lud­det i tex­terna ifrån?
Det kan vara lathet, brist på ork, slarv, för stor arbets­börda, stress. En annan van­lig orsak är att reportern inte rik­tigt förstår vad det hand­lar om.
Ett bil­ligt trick att komma undan är prat­mi­nus­me­to­den. Man låter den där experten prata på i spal­ten med förhopp­nin­gen att åtmin­stone några läsare förstår vad det hand­lar om.
En vik­tig förut­sät­tning att skriva klart och tydligt är att man behärskar ämnet.
En god research och ett klart språk. Det är så lud­det kan hål­las borta från spalterna.