Rick Bragg och den kreativa klockan

RICK BRAGG KALLAR SIG själv en “mis­ery writer”. Han har skrivit mycket om våld och annat elände. Ofta skriver han under dead­line­hot. Men alltid med berät­tande ele­ment i tex­ten.
Han är uppvuxen i Alabama där han varma kväl­lar på syd­statsveran­dan vid foten av Appalach­erna hörde his­to­rier från livet och lärde sig berätta dem.
Att använda berät­tande ele­ment i nyhet­srap­por­terin­gen, menar Rick Bragg, är att ge hän­delsen mera liv. Ett döds­fall kan vara en siffra i sta­tis­tiken eller en tung tragedi. Det kan också vara skill­naden på om läsaren är kvar på sidan eller bläd­drar vidare.
Berät­telsen med­de­lar inte bara vad som skett, den visar också. Den gör tex­ten mer kraft­full och ska­par dessu­tom en rytm.
Han letar efter detal­jer som kan ge his­to­rien färg och försöker undgå det självskrivna, det som alla tänker på först.
Han har ingen särskild arbetsme­tod när det gäller att skriva på kort tid: “Panik som alla andra”. Men han försöker utnyt­tja tiden, när han sit­ter i en bilkö eller vän­tar på någon, till att tänka på vad han fått tag på och försöka hitta ett berät­tande flöde. Sedan vid datorn kop­plas automatväx­eln in, man hin­ner inte tänka på tjusiga for­mu­leringar, bara raka beskrivningar.
Rick Bragg  rap­porter­ade från Oklahoma-bombningen i april 1995 där 168 män­niskor dog. När domen skulle komma två år senare inledde han sin text i New York Times så här:
“Okla­homa City 2 juni 1997:
Efter explo­sio­nen lärde sig folk att skriva med vän­ster hand, att knyta bara en sko. De lärde sig att leva med met­all– och glas­bitar djupt inne i deras krop­par, att le med ansik­ten som gav dem lust att gråta, att gråta med emaljö­gon. De lärde sig, i hem där barn hade lekt, att stå ut med tyst­naden. De lärde sig att sova på piller, att sova ensamma.“
I den dan­ska boken “Virke­lighe­dens for­t­aellere” får Bragg frå­gan om han skrev den inled­nin­gen på för­hand.
Nej, svarar Bragg. Han satt fram­för den tomma skär­men i evigheter och till slut bör­jade han läsa i den stora tid­ning­shö­gen han hade bred­vid sig på hotell­rum­met. Ur dessa tex­ter plock­ade han små bitar av den smärta som Okla­homabom­baren Tim­o­thy McVeigh hade åsamkat män­niskor. Och det blev hans inled­ning.
– Det är nog den bästa och mest gri­pande inled­ning jag har skrivit i hela min kar­riär, säger Bragg.  Den är inte svul­stig eller melo­drama­tisk. Jag plock­ade bara en planta från var och en av his­to­ri­erna i krukan och satte ihop dem på nytt.
Han hade fun­derat i flera dagar på hur han skulle få till en bra inled­ning utan att hitta någonting. Det slu­tade med att han skrev tex­ten på min­dre än två tim­mar.
Se där vad en klockas tysta tickande kan göra för att skapa en bra text.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *