ATT KALLA alla idrottsmän för ”atleter” har fått sitt genom­brott under OS i Lon­don.  Med få undan­tag har de täv­lande i medierna benäm­nts atleter, efter det engel­ska ordet ath­lete.
En tanig mara­ton­lö­pare är alltså en atlet, likväl som en tyn­gdlyftare.
I min gamla slitna Ström­bergs syn­ony­mord­bok står det vid ordet ”atlet”: kraftat­let, tyn­gdlyftare, jätte, bjässe, kämpe. Och vid ”atletisk”: kraft­full, muskulös, herkulisk, stark.
Jag associerar atlet med kropps­byg­gnaden. Då är inte Pippi Långstrump en atlet, trots att hon kan lyfta häs­tar. Och defin­i­tivt inte en tanig mara­ton­lö­pare.
Och vad står det i Sven­ska akademins ordlista? Jo, stark man, tyn­gdlyftare – och fri­idrottare! Så fungerar ju språket, att när allt fler använ­der ett nytt ord eller en ny bety­delse för ett ord så blir det så småningom accepterat.
Men sam­tidigt sker ofta en utarmn­ing av språket. En nyans till har försvunnit.