Den förgrymmade bandspelaren

Kun­gen som frös­vann (Bild: kungahuset.se)

JAG HAR GENOM åren väldigt säl­lan använt band­spelare vid inter­vjuer. Med mitt förhål­lande till teknik har det varit svårt att kop­pla av och inte ständigt snegla på någon lampa som ska blinka.
Nu är det så mycket enklare med mobil­tele­fo­nen. Fast jag glöm­mer ofta bort denna utmärkta researchap­pa­rat. Man kan anteckna miljöer och män­niskor med bilder, man kan lagra ljud­miljöer och prat, man kan googla ute på fäl­tet.
Senast jag använde en gam­mal hed­erlig band­spelare var när vi fick en exk­lu­siv inter­vju med kun­gen inför hans 60-årsdag.
Jag ville fånga hans sätt att prata. Ni vet ”sjelv­fal­let” och de där svä­vande svaren i det blå.
Inter­vjun gick bra och jag hade gott om tid och kunde lyxa mig med att skriva ut hela inter­vjun från ban­det.
Jag job­bade kväll och det var lugnt. Satte igång ban­det och bör­jade skriva. Efter ett tag ringde tele­fo­nen och jag stängde snabbt av band­spelaren och sva­rade.
Det hand­lade om någon vat­ten­läcka som jag fick sticka emel­lan med. Nattchefen stack in huvudet och reson­er­ade lite om läckan.
Jag öpp­nade ett nytt doku­ment och bör­jade skriva en kort nyhet­s­text. Efter en stund upp­fat­tade jag i vän­ster ögonvrå något som rörde sig. Band­spelaren!
Jag hade inte stängt av den. Jag hade tryckt på ”rec”!
Hur mycket var försvun­net? Jag spo­lade till­baka och hörde: mig själv prata i tele­fo­nen om en vat­ten­läcka, länge, länge och sedan med nattchefen. Därefter hördes knat­tret från tan­gent­bor­det — länge, länge.
Jag hade hun­nit en bit in i kun­gain­ter­vjun när min nya inspel­ning star­tade, just den mest intres­santa delen var för­lorad.
Mina anteck­ningar var brist­fäl­liga för jag hade beslu­tat mig för att lita till band­spelaren.
Jag skyn­dade mig att ringa fotografen Mag­nus Sund­berg för att reka­pit­ulera vad kun­gen hade sagt.
Det blev givetvis en inter­vju i tid­nin­gen, men jag grämde mig länge över vad den skulle kun­nat bli (antagli­gen hade den inte blivit så mycket bät­tre ändå, men man tar ju alla chanser till att skylla på något).
De som är emot band­spelare brukar peka på att reportern blir en dålig lyssnare när den är på, inte lika alert. Och vi vet att en god lyssnare också har bät­tre följd­frå­gor.
Band­spelaren kan även stjäla mas­sor av tid. Man frestas att sitta och lyssna på den i stäl­let för att skriva.
Dessu­tom lockar den till fler och mer pratiga prat­mi­nus och det är aldrig till fördel för läs­barhet och förståelse.
Men visst är den till stor hjälp också, särskilt vid inter­vjuer där man kan mis­stänka att det kan bli vik­tigt att ha bevis för vad som sagts. Där­för har ofta poten­tater med sig en med band­spelare utrustad pressekreter­are.
Jag såg ingen annan band­spelare än min under kun­gain­ter­vjun, men fotograf Sund­berg tyckte sig ha sett något mikro­fon­mis­stänkt i golvlam­pan bred­vid oss.
Jag ringde fak­tiskt till hovet och hörde efter om de hade någon inspel­ning att låna ut, men fick beskedet att det inte fanns någon.
Kun­gen kanske hade raderat den av misstag.