Hur en Enquist-intervju inleds

Bild: Ulla Montan

DEN MEST inter­vjuade per­so­nen just nu är P O Enquist. Jag har läst ett par län­gre inter­vjuer med honom de senaste dagarna. Anled­nin­gen är hans nya roman Liknelse­bo­ken.
I Vi inleder Yukiko Duke med en scen från 2010 när Enquist föreläst om sin nya bok Ett annat liv. “I ögonvrån ser han en kvinna närma sig. En läsare som vill fråga något, kanske? Nej. Till sin stora förvån­ing ser han att det är Hjördis, en av hans kusiner.“
Hon berät­tar att hon har “notes­blocket” med kär­leks­dik­terna från Enquists far till hans mor, boken som han trodde var uppel­dad. Det blir pus­sel­biten som fat­tas i den roman han kört fast med.
Duke har förstås fått his­to­rien berät­tad för sig men skil­drar den inifrån Enquists huvud: “En läsare som vill fråga något, kanske?” Det där sista “kanske” ger osäk­er­heten, inte bara Enquists utan den drab­bar även läsaren. Näs­tan som en planter­ing till vad som kom­mer i nästa mening.
Det är numera ett stan­dard­sätt att börja en inter­vju eller reportage, med en scen. Det är bra och effek­tivt men kan ofta i inter­vjuer bli oer­hört tröttsamt när den inleds med hur och var reportern och inter­vjuof­fret (offret?) möts: “Hon är en kvart sen och ber om ursäkt. Sedan beställer hon en liten latte och en ost­fralla med sal­lad. Hon är län­gre än jag trott.” Typ.
I Dukes fall är det en mycket med­vetet vald scen som inte bara ger en fin ingång i inter­vjun utan också pekar ut den cen­trala punk­ten i Enquists roman.
Allt enligt den dra­matur­giska skol­bo­ken, att börja med stor orkester för att sedan bygga upp sto­ryn från bör­jan med pian­otoner (i Dukes fall: “Det är dags att åter­vända till det gröna huset i den lilla byn Hjog­g­böle i Väster­bot­ten, mittpunk­ten i barn­domens uni­ver­sum.” Så tar hon det från bör­jan i ett lugnare tempo.)
Mästerliga Karin Thun­berg i Sven­ska Dag­bladet bör­jar inte inter­vjun med en scen utan mitt i ett resone­mang, om vad det är för bok: “Han säger själv att det är en svår bok. Den tog åtmin­stone lång tid att skriva, fem år, och nu vet han inte rik­tigt hur han ska tala om den. En liknelse­bok är det, jo, jo. Och en kär­lek­sro­man. “
Bra skriben­ter använ­der inte alltid prat­mi­nus utan glider in och ut i de egna orden och citaten.
Först “Han säger…” och sedan är vi åter inne i Enquists skalle: “En liknelse­bok är det, jo, jo.“
Sedan föl­jer fak­tiskt en scen från själva inter­vjusi­t­u­a­tio­nen, hur han lig­ger hemma på sof­fan. Jag gis­sar att han inte låg där under hela inter­vjun men Thun­berg har förstås tagit reda på vilken bild som inleder inter­vjun och använ­der sig då av Dan Hanssons soff­bild.
(Hur många inter­vjuer har man inte läst där reportern ingående slen­tri­an­mäs­sigt beskriver per­so­n­ens kläd­sel som är helt annor­lunda på bilden, för den togs vid ett annat tillfälle.)
Thun­berg beskriver hur den långe för­fattaren lig­ger med benen vin­klade över den sovande hun­den. Nej, hon skriver givetvis inte “hun­den” utan “schnau­zern Pelle”.
Den återkom­mer län­gre fram i inter­vjun efter en fråga hon ställt: “P O Enquist rea­gerar med sådan kraft att hun­den vak­nar till under hans knäveck”.
Soff­sce­nen, han “lig­ger till bords”, i inled­nin­gen tjä­nar också som en indi­rekt per­sonbeskrivn­ing. “Själva lig­gan­det ska inte förväxlas med Jesu lär­jun­gars. Själv talar han hellre om Kro­n­blom”.
Så ele­gant får hon med hans frire­ligiösa arv och hans självi­ro­niska ödmjukhet. Bara så där!
Jag hade tänkt gå igenom båda inter­vjuerna i dess hel­het men fast­nade redan i inled­nin­gen. Så är det när man har att göra med skick­liga skribenter.