IBLAND SÄGER NÅGON som blivit intervjuad av en journalist på telefon: “Jag visste inte att det var en intervju”. Presenterar man sig som journalist behöver man inte särskilt påpeka att detta är en intervju, annat än om man ringer upp någon som man kan misstänka aldrig talat med medier förut.
Ett besläktat problem är när någon, och nu talar vi definitivt om personer som är vana att bli intervjuade, vill prata “off record” eller säger “det här får du inte skriva”.
Utgångspunkten för en intervju är från början att allt som sägs kan jag använda så länge inget annat är överenskommet.
Om någon vill tala “off record” är det viktigt att göra klart vad detta betyder. Vanligtvis betyder det att jag får använda det sagda utan att knyta det till intervjupersonen, samma som vid en anonym källa.
Jag kan alltså inte citera personen men det sagda kan användas för att få det bekräftat på annat håll. Dock med försiktighet så att intervjupersonen inte röjs.
Men intervjupersonen kanske har den uppfattningen att informationen inte får användas alls. Därför bör man ta en snabb förhandling om vad “off record” innebär. Och även ställa frågan varför detta skall vara off record. Väldigt ofta är det faktiskt svårt att förstå.
Notera “OR” i anteckningarna (om anteckningar tillåts, annars lägg ner pennan och koppla på superminnet). Försök att snabbt få ut intervjupersonen “on record” igen. Så lite som möjligt av intervjun ska vara off record, men vägra inte lyssna.
I slutet på intervjun kan det vara bra att fråga om det är okej att använda något som var off record. Börja med något oförargligt, fortsätt sedan med något lite bättre och så vidare.
Det kan vara så att personen ville prata off record på grund av att ni inte träffats förut. I slutet av intervjun kanske förtroendet stärkts.
Ett annat sätt är att skicka manus för läsning med off record-citaten med. Den som är ful talar inte om det.
Alltså, allting är on the record så länge ni inte kommit överens om något annat. Off record bör alltid förhandlas.