Nobelpris till det litterära reportaget

Foto: Mar­garita Kabakova

NÄR SVETLANA ALEKSIJEVITJ tillde­lades nobel­priset i tors­dags var det också ett stort lyft för det lit­terära reportaget. En röst jag hörde ifrå­gasatte om jour­nal­is­tik verk­li­gen kan vara lit­ter­atur. Men dessa två gen­rer har alltid över­lap­pat varan­dra.
En roman kan vara mer sann än en doku­men­tär. En text baserad på fakta kan låna skön­lit­terära stil­grepp.
Svet­lana Alek­si­je­vitj är utan tvekan en värdig nobel­prista­gare. Hon är en berättare. Lit­ter­atur är berät­telser, det är även jour­nal­is­tik.
Alek­si­je­vitj använ­der en jour­nal­is­tisk arbetsme­tod när hon gör research till sina böcker. Mate­ri­alet bear­be­tas lit­terärt.
Någon pås­tod att Svet­lana Alek­si­je­vitj hit­tat på en egen genre med sina omfat­tande inter­vjuer omvand­lade till lit­terära berät­telser. Men inget är nytt under solen.
Den amerikan­ska för­fat­tarin­nan och jour­nal­is­ten Mary McCarthy (1912–1989) sa: “What I really do is take real plums and put them into an imag­i­nary cake.“
Men det är egentli­gen en annan amerikan jag tänker på i sam­band med Alek­si­je­vitj: Studs Terkel (1912–2008). Han skrev böcker om Viet­namkriget, Rasprob­lem, depres­sio­nen, åldrande. Alla baser­ade på ett digert inter­vju­ma­te­r­ial.
På Studs Terkels gravsten står det: “Curios­ity did not kill this cat”. Vid begravnin­gen beskrevs hans livs­gärn­ing på föl­jande sätt: “Han var över­ty­gad om att alla män­niskors röster hade rätt att bli hörda och att de hade något vik­tigt att säga. Han var där för att lyssna, att doku­mentera och att se till att deras his­to­rier inte blev glömda
En beskrivn­ing som också kunde gälla för Svet­lana Alek­si­je­vitj.
Studs Terkel skil­drade amerikansk his­to­ria och det amerikan­ska samhäl­let. Under 45 år hade han ett radio­pro­gram i Chicago varje vecka där han inter­vjuade en per­son. Pod­cast är inte heller någon ny genre.
Studsterkel.org finns 9000 tim­mar inter­vjuer, bland annat med en rad fem­i­nis­ter.
Vad sa han själv om sin arbetsme­tod? Jo, först måste man vaska fram guld­ko­r­nen i det digra mate­ri­alet. Men det är inte klart med det. Sedan ska man tillverka ett smy­cke av guldet.
Det är en sådan guldsmed som nu fått nobel­priset i litteratur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *