Nyhetsredaktionens eviga frågor

HITTADE ETT GAMMALT referat från ett skrivmöte jag höll med ett gäng på GP:s nyhet­sredak­tion. Det är säk­ert fem­ton år sedan. Så här var det då:

Vi inledde med att försöka ringa in gen­ren nyhet­srap­por­ter­ing. Vad utmärker detta sätt att skriva? Van­liga problem.

  • Nyhet­shets. Daglig publicering.
  • Dålig genom­läs­ning av tex­ter. Ont om tid.
  • Ambi­tion­snivån anpas­sas till tid och utrymme. Kan vara frus­trerande när man kän­ner att det finns mer att berätta. Men också något att gömma sig bakom om det blev dåligt.
  • For­mat­bun­det. Skriv kort! Innebär ibland att det per­son­liga i tex­ten, miljöbeskrivningar och lik­nande, stryks först.
  • Citat: “Det måste vara något fel på mig. Jag kan inte börja skriva före tre.”
  • Vi borde åka ut mer. Även om man kom­mer lite sent på plats blir ofta tex­terna bät­tre om man fak­tiskt varit där.

Vi gick igenom veck­ans tex­ter. Några iakttagelser:

  • Prat­mi­nus används i tid och otid. Spara prat­mi­nusen till det mer personliga.
  • Oredighet. Det förekom­mer tex­ter som inte är genomtänkta. En naturlig förk­lar­ing är tids­brist. Ta tre minuter och tänk igenom tex­ten innan du skriver.
  • Frå­gor som hänger i luften. Påstå eller lova inte något som du inte ger svaret på. “Sten Heckscher hör inte till den gamle rik­spolis­chefens största beun­drare, milt sagt.” Var­för då?
  • Man kan vara per­son­lig även i raka nyhet­s­tex­ter, ett enkelt ord­val t.ex. “Kissenödig hund” (Mar­tins­son) eller det “bru­talmod­erna pol­ishuset” (Rehn).

Vi talade om avdel­nin­gens organisation.

  • Stri­den med andra avdel­ningar kan ibland vara påfrestande.
  • Många chefer har inte tid för det vik­ti­gaste. En avdel­ningschef bör inspir­era mer än admin­istr­era. De bör avlas­tas så mycket ruti­n­jobb som möjligt.
  • Enligt språk­grup­pens enkät tycker näs­tan hälften att arbetsvil­lko­ren inte ger dem goda förut­sät­tningar för att göra ett bra jobb. För lite tid, för mycket stress är de van­li­gaste hin­dren. Dålig planer­ing, split­trad arbetssi­t­u­a­tion, prak­tiskt strul och bri­s­tande respekt för att ostörd tid behövs är andra hin­der. Avsak­naden av ord­böcker och lexikon nämns också.

DET SISTA förut­sät­ter jag är åtgär­dat idag. Och det övriga? Hur tids­bun­det är det? Någon som kän­ner igen sig idag? Eller är det nyhet­sredak­tion­er­nas eviga frå­gor?
Finns det över huvud taget några skrivmöten på dagens redaktioner?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *