När det är dags att kalla på Anti-Jante

VAD SKA MAN göra åt den där sura miss­nöjda kri­tik­ern som hela tiden finns inom en? Aldrig nöjd. Är framme och petar i tex­ten redan när den skrivs. Ifrå­gasät­ter och trycker ner.
Sneglar ständigt på hur bra andra arbe­tar och skriver. “Det där skulle aldrig du klara.” Kla­gar inte bara på den egna för­må­gan utan ständigt också på yttre omständigheter: deskens idi­o­tiska idéer, datorkrån­gel, folk som inte svarar, de där anteck­ningarna som försvann, det beska kaf­fet, tjatiga kol­leger, klock­jäveln som går för fort, den trasiga tvättmask­i­nen.
Hur står man emot tvivlet på den egna för­må­gan? Det som man abso­lut inte vill visa, den kom­pe­tenta fasaden måste hål­las uppe till varje pris. Vad gör man trots decen­nier i yrket plöt­sligt tycker att man beter sig som en amatör?
Dags att kalla in Anti-Jante. Dags för lite egna klap­par på axeln, för lite egenupp­muntran, för lite självberöm, dags för lite skryt.
När sa du “Det här gjorde jag fan ta mig jävligt bra!” till dig själv senast? Jag lyck­ades få ihop den där tex­ten till slut i alla fall. Jag fix­ade den där nyheten till webben, bara på en halv­timme.
Jag räd­dade job­bet. Jag hit­tade en bät­tre vinkel. Jag hörde under inter­vjun att det var något skumt. Jag hade lite tur som fick den där nyheten, men det var fan ta mig min nyhet­snäsa och min erfaren­het som luk­tade mig dit. Jag fick ihop alla tre gre­jerna och de var väl­skrivna också. Jag gav mig inte. Jag höll dead­line. Jag upp­täckte felet som ingen annan såg. Jag fix­ade det. Jag är en duk­tig jour­nal­ist.
När sa du senast till dig själv: “Det här gjorde jag fan ta mig jävligt bra!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *