Känslan för ärtgrönt

Känsla för ärtgrönt.

NÄR VI SKRIVER talar vi mycket om vinkel, prat­mi­nus, kom­mentarer och textlängder. Mer säl­lan om känslor.
Jo, kanske om magkänslor: här finns en story gömd eller man får en känsla av att den här per­so­nen inte talar san­ning. En råbarkad reporter kan vara full av känslor.
Men det hand­lar också om tonen i tex­ten, att hitta ett anslag som känns rätt. Ofta svårt att sätta ord på, det är mest något som finns inom den som skriver och som man vill förmedla till läsaren.
Nog så svårt, särskilt för en sådan sen­ti­men­tal jävel som jag. Det gäller att ligga rätt och man är beroende av någon som läser och hoj­tar till om gränsen är över­skri­den.
Man ska naturligtvis inte hamna i ett allt för känslo­fyllt språk. Känslan är ofta inbyggd i sit­u­a­tio­nen, det finns inget behov av att ytterli­gare förstärka den. Läsaren förstår att det är en fruk­tans­värd oly­cka utan att reportern skriver “fruk­tans­värd”.
Anslaget sit­ter i inled­nin­gen och att hitta rätt ton kan vara en så enkel sak som att vara på plats. När jag skulle till en presskon­fer­ens om åtalet för ett sty­ck­mord i Halm­stad åkte jag i god tid och hann besöka kyrkogår­den innan. Jag hade räk­nat ut att mör­darna passerat där när de bar kropps­de­larna ner till Nis­san (vilket visade sig stämma).
Det gav mig en rys­lig känsla i ryg­graden. Samma sak med rät­tegån­gen i Bobby-fallet. På väg till tingsrät­ten i Eksjö tog jag vägen om det lilla skogstor­pet där allt hade skett. Bara för att komma när­mare det som sas i rättssalen.
Och jag inbil­lar mig att det också avspeglade sig i tex­terna. Känslor behöver inte vara något flum­migt. De kan ofta kokas ner till något väldigt konkret. Just att mör­darna passer­ade en kyrkogård eller att adventsstaken fort­farande lyste i Bob­bys rum.

Dagen efter ter­rordådet i USA den 11 sep­tem­ber 2001 skick­ades reportern på Seat­tle Times, Tomas Alex Tizon, till New York. En fotograf var med under delar av resan. Den tog ett par veckor för färdmedlet var bil. Under tiden skil­drade han ett chockat USA i en serie på 11 delar, “Cross­ing Amer­ica”.
Under resans gång talade han ofta i tele­fon med sin redak­tör, Jacqui Banaszyn­ski. Hon pratade inte om vart eller vad utan om ton, att hitta seriens arkitek­tur och själ.
Detta var ett berät­tande reportage och Jacqui bet­on­ade att det var vik­tigt att varje del bör­jade med en stark planter­ing av temat — för att tex­ten skulle bli lättare accepterad av nyhet­sredak­tio­nens tra­di­tion­al­is­ter.
Jag minns när GP bevakade Vic­to­rias och Daniels bröl­lop 19 juni 2010. Vi var en hel liten redak­tion med Sofia Dahlström som arbet­sledare. Det var en nog­grann planer­ing och efter genomgån­gen på bröl­lops­da­gens mor­gon avs­lu­tade Sofia med att säga: “Tänk ärt­grönt”.
Hon ville förmedla en känsla som skulle finnas som en under­lig­gande ton i text och bilder. Jag vet inte hur många som tänkte på detta under dagen men jag var i alla fall tvun­gen att ta med en ärt­grön bal­long i min text, som en liten hyll­ning till en arbet­sledare som mitt i schemaläg­gn­ing, lämn­ingstider och sid­planer­ing vågade säga “ärtgrönt”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *