KAN EN REPORTER krypa in i huvudet på en person? Och berätta vad den personen tänkte vid ett specifikt tillfälle? Kan det skönlitterära begreppet inre monolog användas inom journalistiken?
Tveksamt, säger den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsen. I sin bok Åpen eller skjult är han kritisk till en del skönlitterära grepp inom berättande journalistik. Se bloggposten nedan.
Att intervjua sig fram till personers tankar är källkritiskt vanskligt, menar Bech-Karlsen. Man kan referera vad en människa säger men inte vad den tänker. Felkällorna är för många: man minns det man vill minnas och önskar framstå som bättre än man är. Det finns också en risk att reportern spetsar till tankarna för att de ska fungera litterärt.
Åsne Seierstad använder inre monolog i sin Bokhandlaren i Kabul, bland annat vad bokhandlarsonen Mansur tänker i vissa situationer. Hon kallar den reportagebok men Jo Bech-Karlsen skulle hellre använda benämningen dokumentärroman: “Kombinationen av dold berättare och inre monolog gör boken till förväxling lik en roman”.
Att använda sig av skönlitterära metoder i reportageform gör berättelsen tydlig och medryckande, dessutom stärks auktoriteten hos skribenten. Utan en tydlig berättarstämma förlorar berättelsen överbevisningskraft.
Felet är att verkligheten framstår som ren verklighet. I journalistik står formen alltid i förhållande till metoden. Om metoderna är osäkra bör det återspeglas i texten, menar Bech-Karlsen.
(För den som vill studera tekniken med inre monolog inom skönlitteraturen rekommenderas läsning av den fina novellen Ensam med en halv liter konjak av Thorsten Jonsson i novellsamlingen Fly till vatten och morgon, som för övrigt är läsvärd rakt igenom. Det är noveller som bygger på autentiska kriminalfall.)
Det är något medvetet manipulerande med denna typ av berättelser där det är bättre ju mer omärklig journalisten är, skriver Jo Bech-Karlsen. Journalistik förutsätter en vilja till öppenhet där det är möjligt för läsaren att syna reportern i korten. I den slutna berättelsen låter det som om allting är säkert. Reportern vill till exempel inte ha några illusionsbrott där skribenten skymtar fram, till exempel genom ett pratminus.
Illusionsbrott finns till och med inom litteraturen, påpekar Bech-Karlsen. Jag kommer att tänka på Bertholt Brechts “verfremdungseffekt”, där publiken påminns om att detta bara är teater. Så skulle kunna ske även inom ett berättande reportage: “detta är bara ett reportage, inte skönlitteratur”.
Jo Bech-Karlsen sätter fingret på många problem inom den berättande journalistiken. Visst har man tänkt på dem många gånger och jag tror att den största faran ligger i att ibland gå lite för långt just för att få inlevelse och spänning i en berättelse.
En bekännelse: rånarnas desperata repliker i inledningen på mitt reportage om Gullspångsrånet är inte autentiska. De är där för att skildra desperationen och ge en dramatisk framåtrörelse i texten. Det är högst sannolikt att de ropade något liknande, men jag kan inte säkert veta.
Att använda sig av skönlitterära tekniker i reportageformen handlar alltid om etik. Vilka litterära friheter kan man ta sig när man skildrar människor?
Dock, är det viktigt att påpeka att det inte är något fel i sig att använda sig av scener, berättande detaljer, rekonstruktioner, repliker och andra litterära, eller filmiska, grepp.
Det farliga blir om man sätter upp några slags dogma-regler kring vad som får kallas ett berättande reportage.
Tag Archives: berättande reportage
Seminarium om berättande journalistik
DE DRAMATISKA landskapen i Norge anses ibland vara orsaken till det lilla landets stora litteratur. Utsikten från trappan till Jonsereds herrgård ut mot sjön Aspen med de höga bergsklipporna på ena sidan, liknar en norsk fjord.
Miljön är laddad med skildringar från historien. Men också från idag. Därför var platsen för tisdagens seminarium om den berättande journalistikens hälsotillstånd väl vald.
Jonsereds herrgård är universitetets mötesplats för tankeutbyte och här utbyttes tankar kring reportagets ställning i dagens minst sagt föränderliga medievärld.
“Berättelser” är dagens modeord. Politiker har sin berättelse om tillståndet i landet. Reklammakarna skriver spännande berättelser om varumärken. Till och med hotell och restauranger ska ge sina gäster en berättelse. Men det har förstås funnits längre inom journalistiken.
Den som myntade begreppet på svenska, medieprofilen Sören Larsson, fanns på plats med sin bok Berättande journalistik från 1994 i portföljen.
Kristina Lundgren, docent i journalistik på Södertörns högskola, inledde med att bättra på den historielöshet kring det berättande reportaget som finns. Sverige har många goda företrädare inom genren. Hon har själv skrivit en avhandling om en av dem, Bang.
Framgångssagan dog när tv kom. Man kan väl ändå säga att genren har repat sig.
Det talas mycket om papperstidningens död, menar Kristina Lundgren, men det kanske handlar om själva journalistikens överlevnad.
Marie Branner är en av landets främsta reportageskribenter, vinnare av stora journalistpriset och lärare på JMG. Hon kände att det hände något kring 2005.
– Vi hamnade i livsstilsträsket! Allt skulle bara handla om njutning och det blev allt svårare att sälja in vanliga reportage.
Så vände det plötsligt igen och alla skulle ha personporträtt. I dag frågas det efter berättelser som kommer närmare.
Denna förändring bekräftades av Tobias Regnell, vd och förlagsredaktör på Filter och Offside, som avslöjade varför de fick sådana framgångar med sina reportagetidningar redan från början.
När de startade var de helt enkelt ensamma på plan. Denna situation varade fram till 2010, då det skedde en snabb omställning. Berättelser och analyser fick allt större plats i papperstidningarna. De sågs som papperets chans att spela en roll i framtiden.
Därför finns det också anledning att se ljust på det berättande reportagets ställning, vilket var den vanligaste meningen bland seminariedeltagarna.
En lite dystrare spådom var att det kanske blir så att dagspressen delas upp i kvalitetspress med begränsade upplagor och populärpress, där den förra har berättande reportage men inte den senare.
Diskussionen som följde handlade mycket om utbildning. JMG:s nyhetsdrillande borde ha mer plats för konsten att berätta. Det finns också en okunskap på redaktionerna och frånvaro av mod, sas det.
Kanske borde en utbildningsinsats genomföras för cheferna på redaktionerna också. Där saknas det idag mycken kunskap om vad berättande tekniker och vad reportageformen kräver.
Synpunkten framfördes även att unga journalister inte hinner mogna som skribenter när de stressar runt på korttidsvikariat.
Det talades även mycket om vad berättande journalistik är. Narrative writing kallas det i anglosaxiska länder, medan man i Europa talar om litterary journalism.
Reportageskrivande kräver både talang och metod. Genren lånar grepp från skönlitteraturen och det är mycket som är konkret som att skriva i scener, dialoger, berättande detaljer och med en genomtänkt dramaturgi.
Dagens snabba nyheter är för det mesta halva historier, om ens det. De beskriver vad som hänt men inte vad som ledde fram till händelsen. Detta är något som Filter tar fasta på i sina reportage.
Den personliga rösten är en viktig ingrediens i allt reportageskrivande. Sedan kan man orda rätt länge om hur man ska definiera just berättande journalistik.
Själv bidrog jag till förvirrelsen med att referera medieforskaren Jo Bech Karlsens kritik mot den amerikanska “narrative writing” som han menar ofta är mer skönlitteratur än journalistik. Jag kommer senare att skriva mer här om Jo Bech Karlsens fjorddjupa granskning.
Han är från Norge.
Känslan för ärtgrönt
Känsla för ärtgrönt.
NÄR VI SKRIVER talar vi mycket om vinkel, pratminus, kommentarer och textlängder. Mer sällan om känslor.
Jo, kanske om magkänslor: här finns en story gömd eller man får en känsla av att den här personen inte talar sanning. En råbarkad reporter kan vara full av känslor.
Men det handlar också om tonen i texten, att hitta ett anslag som känns rätt. Ofta svårt att sätta ord på, det är mest något som finns inom den som skriver och som man vill förmedla till läsaren.
Nog så svårt, särskilt för en sådan sentimental jävel som jag. Det gäller att ligga rätt och man är beroende av någon som läser och hojtar till om gränsen är överskriden.
Man ska naturligtvis inte hamna i ett allt för känslofyllt språk. Känslan är ofta inbyggd i situationen, det finns inget behov av att ytterligare förstärka den. Läsaren förstår att det är en fruktansvärd olycka utan att reportern skriver “fruktansvärd”.
Anslaget sitter i inledningen och att hitta rätt ton kan vara en så enkel sak som att vara på plats. När jag skulle till en presskonferens om åtalet för ett styckmord i Halmstad åkte jag i god tid och hann besöka kyrkogården innan. Jag hade räknat ut att mördarna passerat där när de bar kroppsdelarna ner till Nissan (vilket visade sig stämma).
Det gav mig en ryslig känsla i ryggraden. Samma sak med rättegången i Bobby-fallet. På väg till tingsrätten i Eksjö tog jag vägen om det lilla skogstorpet där allt hade skett. Bara för att komma närmare det som sas i rättssalen.
Och jag inbillar mig att det också avspeglade sig i texterna. Känslor behöver inte vara något flummigt. De kan ofta kokas ner till något väldigt konkret. Just att mördarna passerade en kyrkogård eller att adventsstaken fortfarande lyste i Bobbys rum.
Dagen efter terrordådet i USA den 11 september 2001 skickades reportern på Seattle Times, Tomas Alex Tizon, till New York. En fotograf var med under delar av resan. Den tog ett par veckor för färdmedlet var bil. Under tiden skildrade han ett chockat USA i en serie på 11 delar, “Crossing America”.
Under resans gång talade han ofta i telefon med sin redaktör, Jacqui Banaszynski. Hon pratade inte om vart eller vad utan om ton, att hitta seriens arkitektur och själ.
Detta var ett berättande reportage och Jacqui betonade att det var viktigt att varje del började med en stark plantering av temat — för att texten skulle bli lättare accepterad av nyhetsredaktionens traditionalister.
Jag minns när GP bevakade Victorias och Daniels bröllop 19 juni 2010. Vi var en hel liten redaktion med Sofia Dahlström som arbetsledare. Det var en noggrann planering och efter genomgången på bröllopsdagens morgon avslutade Sofia med att säga: “Tänk ärtgrönt”.
Hon ville förmedla en känsla som skulle finnas som en underliggande ton i text och bilder. Jag vet inte hur många som tänkte på detta under dagen men jag var i alla fall tvungen att ta med en ärtgrön ballong i min text, som en liten hyllning till en arbetsledare som mitt i schemaläggning, lämningstider och sidplanering vågade säga “ärtgrönt”.