Bildtexter — en bortglömd genre

BILDTEXTER ÄR EN bort­glömd jour­nal­is­tisk genre. Just detta, att den har så svårt att bli erkänd just som en egen genre. Man är äntli­gen klar med tex­ten… visst ja, det ska ju skri­vas bild­tex­ter också. Äh, jag plockar något ur tex­ten.
Det är det första felet, att slappt upprepa något som redan står i tex­ten och missa tillfäl­let att ge läsaren något extra. Och det största felet: att inte knyta an till bilden.
Flera under­sökningar visar hur läsarens blick går över tid­ningssi­dan: Rubrik — Bild — Bild­text — Ingress — Text.
Bild­tex­ten kom­mer alltså före ingressen som vi läg­ger ner så mycket krut på. Bild­tex­ten har högt läsvärde, lägg där­för ner lite omsorg på den.
Den gamla reportagetid­nin­gen Life anställde kända skriben­ter, enbart för att skriva bild­tex­ter. Så vik­tigt var det. Och så svårt.
Det är på detal­jerna, till exem­pel bild­tex­ter, som man märker om en tid­ning är gjord av duk­tigt yrkesfolk.

JAG BRUKAR tänka på två saker. 1: att spara något i tex­ten till bil­dun­der­skriften (det kan också vara ett knep att få med lite mer än den stip­uler­ade textläng­den). 2: när jag skriver bild­tex­ten tänker jag att läsaren sit­ter bred­vid. Vi tit­tar gemen­samt på bilden.
Innan dess är det bra om man tit­tar på bilderna till­sam­mans med fotografen också. Fotografen vet tanken bakom bilden och har ett intresse av att den ska fungera ihop med bild­tex­ten. Sedan väl­jer nat­tredi­g­er­aren en helt annan bild. Det kan man aldrig gardera sig mot.
Här är några för­num­stiga råd i kon­sten att skriva bra bildtexter.

  • Grun­dregeln: om en bild pub­liceras ska det alltid finnas en bildtext.
  • Nam­nen ska vara lika många som per­son­erna på bilden och i rätt ord­ning från vän­ster. Gärna rättstavade också.
  • Den som skriver ska se bilden.
  • Bild­text och bild ska arbeta gemen­samt för fokus. De behöver inte matcha helt och hål­let, bara hålla varan­dra i handen.
  • Försök att få ny infor­ma­tion i bild­tex­ten. Und­vik citat ur tex­ten — om du inte hin­ner annat försök åtmin­stone att for­mulera om citatet.
  • Beskriv inte bilden, läsaren är förhopp­n­ingsvis seende.
  • Se bild­tex­ten som en “för-ingress” som kan locka läsaren in i tex­ten. Avs­luta gärna med en krok, något som gör läsaren nyfiken.
  • Varn­ing för bild­tex­trubriker. Den lockar till ett ord­vit­sande som kanske inte pas­sar med texten.
  • Lämna inte läsaren i sticket! Om det är något i bilden som måste förk­laras, gör det! Om det går en myrslok bakom per­so­nen på bilden måste detta kom­menteras (såvida det inte är ett reportage från en myrsloksfarm).

Några exem­pel.

KOMMENTERA! …“passerar Lesjö­fors”? Jag tycker det ser ut som om de passer­ade en stugknut med en förvå­nad gubbe.

KOMMENTERA! Rede­bergslids nyförvärv pre­sen­teras. Men vad gör han på sjukhuset? Är han skadad? (Nej, långt ner i tex­ten får vi förk­larin­gen: han gillar sjukhusfiket).

LOCKA IN LÄSAREN! En bild på ett van­ligt hus kan bli spän­nande med rätt bildtext.

BRYT INTE ILLUSIONEN! Ing­mar Bergman sa att om han pås­tod att någon på  film­duken var döden så tror pub­liken det. Här hand­lar det om en familj på Hisin­gen som måste ringa på bussen en timma i förväg. Famil­jen, hållplat­sen, tele­fo­nen — det funkar. Men om man tänker efter: skulle ni gå ut till hållplat­sen och ringa?

VISSA BILDER KRÄVER BILDTEXT! Den övre: han visar ärret efter hennes hjärt­trans­plan­ta­tion. Den undre: hon såg en varg och visar hur den gri­nat mot henne.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *