DN 6 april 2014

INTERVJUN MED Kristina Lugn i sönda­gens DN av Matilda Gus­tavs­son har blivit omdiskuterad. MG inleder det långa porträt­tet med att kon­stat­era att inter­vjun är ett haveri som slu­tar med att KL skäller ut MG och säger att hon är korkad.
I pro­gram­met Kri­tiken i radions P1 beskrev radions förre kul­turchef Mat­tias Berg MGs inter­vju som “något slags genom­brott” och det bästa han läst på länge. Fokus kul­turredak­tör, Elsa West­er­stad, var inte lika impon­erad: “Detta är inte ett porträtt av ett kon­st­närskap utan av Kristina Lugn.” Hon kallar den haver­erade inter­vjun för en egen sub­genre och att det är ett symp­tom på en tråkig kul­tur­jour­nal­is­tik att vi läng­tar efter haver­ier.
Okej, ett haveri. Men vad består haver­iet i? Är det Kristina Lugns dåliga inställ­ning till en ung kvinnlig reporter (27 år) som inte kän­ner till Sif Ruud?
Eller är det MG själv som orsakar förlis­nin­gen genom att utgå från sin devota beun­dran och att inte ens ha läst den nya pjäsen som är själva anled­nin­gen till intervjun?Perspektivet från bör­jan är Matilda Gus­tavs­son: “Kristina Lugn har betytt mycket för mig.” När hon nu väl­jer att skriva en trans­par­ent inter­vju måste hon givetvis blanda in sig själv, men ändå: läsaren är inte intresserad av reportern utan av inter­vju­per­so­nen. Det är en bra grun­dregel.
Ett sätt att inleda med haver­iet men ändå ha fokus på Lugn vore att starta med citatet i slutet av första spal­ten där hon iro­nis­erar över vad MG skulle skrivit om hon fick komma hem till Lugn.

JAG VET INTE HUR mycket i MG:s text som är med­vetet skrivet, men hon talar hela tiden om att det är en annan slags inter­vju hon vill göra. Och hon säger att om Lugns atti­tyd hade kom­mit från en man­lig för­fattare skulle hon behand­lat honom annor­lunda: “…skrivit ut hans para­noia och de ständiga pikarna”. Pre­cis vad hon gör med Lugn.
MG dis­tanserar sig hela tiden från sin egen inter­vju. “Den medi­ala karak­tären” är tömd på innehåll, kon­stat­erar hon. Sedan fort­sät­ter hon att tala om just detta.
Hon skriver att hon bestäm­mer sig för att “skriva om hennes konst. Inget annat.” För att i nästa sty­cke hamna i Dra­matens mat­sal (återi­gen dessa oin­tres­santa beskrivningar av inter­vju­platser) vilket leder till ett långt sam­tal om Lugns medi­ala karak­tär. Inte för­rän två hel­sidess­pal­ter senare kom­mer hon in på själva kon­st­närskapet (som strax avbryts av mer av det medi­ala).
Och här kom­mer själva haver­iet: “Jag för­mår inte avbryta. Det är så under­hål­lande. His­to­rier som ingen annan än Kristina Lugn kun­nat uttala.“
Priset för MG att kunna beskriva den dåliga behan­dling hon fick av KL är att hon sam­tidigt måste beskriva sitt eget miss­ly­ckande. Och frå­gan är hur intres­sant det är för läsaren (av reak­tion­erna att döma finns det ändå de som tycker det). Men jag undrar var­för vi ska få veta att reportern egentli­gen ville prata om något annat?

SOMLIGA FÖRFATTARE är mer intres­santa som per­soner än för­fattare. I Kristina Lugns fall är kanske intres­set lika starkt för båda. Prob­lemet är att det redan skriv­its så mycket om hennes per­son och hon har medi­alt odlat sin image av oly­ck­lighet och sär­prägling. Där­för måste man anti­n­gen under­söka om det finns någon annan KL bakom mediefasaden eller också skilja på per­so­nen och för­fattaren och strikt prata om den senare.
Nu fick vi ingen ny bild av per­so­nen Kristina Lugn men ett antal bril­janta analyser av sig själv och andra. Dessa gör tex­ten läsvärd.
Matilda Gus­tavs­son är en god stilist (även om jag min­sann hit­tade ett semi­kolon som skulle varit ett kolon). Hon har bland annat en fin beskrivn­ing av Lugns poesi och dess inverkan på en ung män­niska.
MG är verk­li­gen ingen okun­nig juve­ni­lytlig reportert­jej som verkar ha varit Lugns förut­fat­tade mening.  Och det är alltid uppfriskande när någon vågar ta ett berät­tar­grepp om sin text. Jag upp­skat­tar repor­trar som tar risker.
Man brukar tala om att det måste få finnas intres­santa miss­ly­ckan­den. Jag vet inte om denna Lugn-intervju över huvud taget är ett miss­ly­ckande. Möjli­gen i ett avseende. Om reportern radar upp de mest intres­santa frå­gorna på slutet och de för­blir obesva­rade, måste det åtmin­stone vara lite synd om läsaren.

Mera om porträt­tin­ter­vjuer här.