SPRÅKBRÅK: Usel fuskjournalistik

FOTBOLLS-VM ÄR ETT stort skåde­spel. Dessvärre har det också blivit en scen för uselt och patetiskt skåde­speleri.
De väl­trä­nade topp­spelarna har i vissa sit­u­a­tioner förvå­nans­värt svårt att stå på benen. De är pin­samma att se när de faller med upp­sträckta armar sam­tidigt som de vän­der ansik­tet mot domaren. Hur många gula kort för filmn­ing kom­mer sta­tis­tiken att visa efter VM? Allt för få, om ens några.
Man undrar onek­li­gen hur dessa stora starka kar­lar klarat av att skaffa sig alla smärt­samma tat­ueringar  de har när de inte ens tål en liten knuff på armen utan att falla ihop i svåra plå­gor (inte säl­lan i ansik­tet).
I matchen Tysk­land — Por­tu­gal råkade Thomas Müller få Pepes hand på sin kind och lade sig skrikande ner med hän­derna för ansik­tet. Pepe blev med rätta för­ban­nad på fusk­försöket och gick fram och stötte sin panna lätt mot Müllers huvud.
Och då kan man se att Müller för ett ögonblick är på väg att sätta hän­derna mot huvudet i stäl­let och på nytt slänga sig i gräset, men besin­nar sig. Även han inser att det skulle vara för mycket.
Pepe blev utvisad. Müller kallade inte på läkare, trots de fruk­tans­värda sla­gen, utan spelade lugnt vidare.
Att slänga sig i gräset med hän­derna för ansik­tet har blivit unge­fär som en com­me­dia dell´arte-scen, en återkom­mande tablå som utförs på pre­cis samma sätt varje gång. Alla vet vad den bety­der (alla utom domaren). Fuskare borde få bära en fånig Harlek­in­mössa resten av matchen. Eller som de dra­maque­ens de är, spela resten av matchen i högk­lackat.
Som om inte detta atten­tat mot fot­bol­lens idé vore nog, bryr sig de flesta sportjour­nal­is­ter inte om fus­ket. Säl­lan hör jag någon iro­nisk kom­men­tar eller någon kom­men­tar över huvud taget. I vilken annan idrott är accep­tansen för fusk högre än i fot­boll?
I fal­let Müller fälldes idel fördö­mande kom­mentarer av Daniel Nannskog och de andra i SVT-studion, men ingen om Müllers fjan­terier. I Afton­bladet skrev sportkrönikören Erik Niva att “…Müller spelade över i sam­band med utvis­nin­gen…” Spelade över? Var­för skulle han spela över huvud taget?
I tv kan de säga att en försvarsspelare “bjöd in” till en fäll­nings­filmn­ing. Det var dumt gjort av honom. Men tydli­gen inte av han som slängde sig med armarna i vädret (det nor­mala när man tril­lar är annars att man försöker ta emot sig med armarna inte sträcka upp dem i luften).
Vad är detta för fuskjournalistik?

P.S. Det krävs att någon biter en med­spelare så hårt att han själv får så ont i tän­derna att han tvin­gas kasta sig ner på marken (med båda hän­derna för ansik­tet) för att sportjour­nal­is­terna ska reagera.

 

SPRÅKBRÅK: Recensioner som inte finns

DET TALAS OM betygsin­fla­tio­nen bland musikre­censen­ter. Allt fler ger fem plus­tecken, randiga steklar, fyrar, log­gor, älgar, semi­kolon och allt vad det kan vara. Inget kon­stigt i det. Betygshet­sen lig­ger helt i linje med det allmänna upp­skru­vade läget i massme­dierna.
I tv:shower med pub­lik skriker pro­gram­ledarna i högan sky, trots att de har en mikro­fon inkop­plad. I sociala medier är allt för många mer ver­sala än ver­bala.
Dessa hyll­ningsre­cen­sioner slås upp med buller och bång. Men det finns också recen­sioner som inte finns.
Det är en sak som jag irrit­erar mig över när det gäller nya skivs­läpp, nya romaner, film­premiärer som är kop­plad till recen­sion­erna. När vi läser en inter­vju med för­fattaren som just givit ut en roman eller med musikartis­ten som släppt en platta, kom­menteras aldrig recen­sion­erna som oftast pub­liceras före inter­vjuerna.
Om en för­fattare blivit sågad, kapad, kalkonis­erad å det värsta av alla recensen­ter kom­menteras inte detta med ett ord i inter­vjun. Det är som om ingent­ing hänt.
Att den är gjord innan recen­sion­erna pub­licer­ats är ingen ursäkt. Åtmin­stone i dagstid­ningar borde det finnas utrymme för ett snabbt kom­plet­terande sam­tal med en kom­men­tar. Det­samma gäller givetvis om författaren/artisten/regissören blivit hyl­lad. Man vill förstås som läsare ha en reak­tion.
Men han har ju blivit väldigt illa behand­lad av alla recensen­ter! Hur mår han? Var­för får vi inte veta det?
Men hon har ju blivit tokhyl­lad av samtliga recensen­ter! Hur har det påverkat henne? Var­för får vi inte reda på det?
Eller en lång inter­vju med för­bund­skapten Ham­rén strax innan VM, utan att be honom kom­mentera den kraftiga kri­tik han fått för att sitta som kom­men­ta­tor i SVT.
Allt detta hänger sam­man med något som varje jour­nal­ist alltid måste ha i huvudet: “Besvara läsarens frå­gor!“
Man måste ha en föreställ­ning om vilka frå­gor som läsaren kan tänkas ha kring det man ska skriva om. Efter läs­nin­gen får det inte hänga några lösa trå­dar eller finnas några frågetecken kvar i luften.
Vid inter­vjuer med kända per­soner som alla för tillfäl­let gnäg­gar kring, är det en jour­nal­is­tisk plikt att samla in gnägget och få det utrett ur hästens mun. Och inte låt­sas som om det reg­nar, eller snarare att solen skiner som van­ligt.
Det är detta som är skill­naden på en klå­pare och en god skribent.

SPRÅKBRÅK: Quisling, sa Bildt

UTRIKESMINISTER CARL BILDT utta­lande om Ukrainas avsatte pres­i­dent Vik­tor Janukovytj, att han är en quis­ling, har väckt stor upp­stån­delse.
Bildt kallar honom så efter­som Janukovytj rest till Ryssland och bett dem invadera hans eget land. “Man ska kalla en spade för en spade”, rep­lik­er­ade Bildt på kri­tiken.
I Dagens Nyheter står det att “par­al­leller med naz­i­tysk­land väcker avsky i län­der som för­lorade många miljoner invånare i kriget mot Hitler.“
I radion hör jag någon säga att Bildts liknelse var felak­tig för Vid­kun Quis­ling befann sig i Norge, han fly­dde aldrig utom­lands.
Med sådana påståen­den förstår man inte vad det hand­lar om. Carl Bildt lik­nade inte Janukovytj vid Vid­kun Quis­ling, han kallade honom för “quis­ling”. Alltså det inter­na­tionellt ved­ertagna begrep­pet för lands­för­rä­dare.
Vi kän­ner alla den norske tecknaren Rag­n­vald Blix som under sig­na­turen Stig Höök lev­er­erade satirer i Göte­borgs Han­dels och Sjö­fart­stid­ning under andra värld­skriget.
Hans mest kända teck­n­ing är den när Vid­kun Quis­ling kom­mer till Hitlers högk­varter, gör naz­i­häl­snin­gen i porten och säger: “Jag är Quis­ling”, varpå dör­rvak­ten frå­gar: “Och nam­net?”.
Det var alltså redan då ett begrepp för lands­för­rä­dare, kol­lab­o­ratör. Speciellt någon som samar­be­tar med en ock­u­pa­tion­s­makt. Det kan ju ligga nära till hands att kalla Ryssland för just detta när det gäller Krim.
Alltså skilj på quis­ling och Quis­ling.
En helt annan fråga är hur lämpligt det var att den svenske utrikesmin­is­tern kläckte ur sig detta, hur mycket det bidrog till dämp­nin­gen av kon­flik­ten.
Kanske var det så att han istäl­let saboter­ade för de stora ansträngningar till en diplo­ma­tisk lös­ning som pågår. Något ver­balt eld upphör, som FN:s biträ­dande gen­er­alsekreter­are Jan Elias­son efterlyste, var det san­nerli­gen inte.
Man kanske till och med kan kalla Bildts utta­lande för ett för­räderi mot diplomatin.

SPRÅKBRÅK: Jätte-jätte-fin-fint

OFTA LÄSER MAN ATT något inträf­fat “första gån­gen någon­sin”. Antagli­gen för att rik­tigt bet­ona att det inte bara är första gån­gen utan även någon­sin.
Men om det hänt för första gån­gen kan det då ha hänt förut? Troligtvis inte.
Man kan sjunga “Den första gång jag såg dig…” men det tillför knap­past något att sjunga “Den första gång jag såg dig någon­sin”.
Språket är fullt av onödiga ord. Det finns en slags förstärkn­ingssjuka. Det räcker inte med att säga “bra”, inte “jät­te­bra” heller. Om man verk­li­gen menar vad man säger så bör det vara “jätte-jätte bra”.
För den som vill att det inte ska råda någon som helst tvekan kan säga “jätte-jätte-jätte bra”. Eller “jät­te­bäst någon­sin” kanske.
Men då infinner sig det förstärkn­ings­fenomenet att det plöt­sligt låter starkare att gå till­baka till den ursprung­liga frasen. “Jag tyckte fil­men var bra” blir ett tyn­gre state­ment än “Jag tyckte fil­men var jätte-jätte bra”.

OM MAN AVSLUTAR varje mobil­sam­tal med sin part­ner med “Hejdå-älskar-dig” blir inte effek­ten den­samma om man efter tret­tio år plöt­sligt säger “Jag älskar dig!”.
Fast det skulle förstås mista effek­ten om man sa: “Jag älskar dig jätte-jätte mycket, fak­tiskt. Ärligt alltså”. Då känns det mer som att per­so­nen des­perat försöker prata ner en lögn­de­tek­tor.
I bästa fall får man svaret: “Sko­jar du? Är det sant? Älskar på rik­tigt alltså? Wow! Awe­some”.
Det där sista är ett ord som amerikanare har bör­jat göd­sla sitt tal med. Det bety­der häftigt, fan­tastiskt. Jag har till och med hört sven­ska barn säga “Det är åsom”.

DET FINNS ETT annat uttryck som numera dyker upp, påfal­lande ofta bland radio och tv-meteorologer.
“Och nu får vi veta hur vädret blir.“
“Det stäm­mer bra det.“
Det låter lite lill­gam­malt. Men det är å andra sidan en atti­tyd som idag är på modet. Lyssna på Carl Bildt.
I dessa OS-tider får vi höra en slags förstärkn­ing som förekom­mer i sportvärlden. När Kalla tog sin första sil­ver­medalj förra veckan kom en annan sven­ska på en nion­de­plats. Men på sport­språk heter det “en fin-fin nion­de­plats”. Sven­skar brukar vara bra på fin-fina insatser.
För övrigt är jag antagli­gen den ende någon­sin som ännu inte sett tv-reklamen för Zla­tan. Som tydli­gen Volvo betalat.

Pub­licerat i GP 14/2 2014

SRÅKBRÅK: Låt gjabben få sin bil!

FOTTBOLLSSPELAJEN FICK en bil han. Brum, brum! En jät­tefin bil bara där­för att han gjort så många lands…va heter det… kam­per. Anders heter han fak­tiskt. Nu slip­per han köra löjliga gula fula spon­so­j­bi­lar. Han kan ha sin jät­te­fina Vlolvo.
Swisch säger det bara så har han åkt ifrån varen­daen. För den bilen går jät­te­fort. Jät­te­fort går den. Det är roligt med bilar tycker jag.
Men vet ni, hon den där fot­tbolls­flickan, Therese heter hon. Hon va, hon har spelat ännu fler lands… vad­hetere… kam­per. Så de så.
Men hon fick ingen bil hon. Näää såk­lart hon inte fick! Va löjlitt. Vaf­för skulle hon ha en bil. Hon är ju inte Stor gjabb som Anders. Stora gjab­bar ska ha  stora bilar. Brum, brum!
Flickan kan väl få en docka hon eller en tjol eller nu vet jag, hon kan få en rosa syckel. Då blir hon säk­ert glad för fot­bolls­flicker är vana att få mycke min­dre.
Pojkar är fak­tiskt mycke bät­tre på att köra bil. I Sadirabien får flicker inte ens köra bil alls och om hon Therese skulle fly­tta dit så kunde hon ju ändå inte kört den. Där ser ni att det är mycke bät­tre med en syckel till henne.
Pojkar kör bät­tre bil och de spelar bät­tre fot­tboll och de är mycke bät­tre på att filma till sig straf­far. Kom igen när flick­fot­tbollen utvick… utverk… utv… blivit lika bra. Och jag är ber­gis på att hon Therese inte har lika vassa arm­bå­gar som Zlat­tan. Han är bäst för han har guld­bal­lar i byx­orna. Eller guld­bol­lar menar jag.
Stora gjab­bar ska ha stora bilar. Brum, brum!