Är Malcolm Gladwell korrupt?

FÖR NÅGRA ÅR sedan, vid ett skrivsem­i­nar­ium på Har­vard, lyssnade jag på Mal­colm Glad­well. Salen var packad, mes­tadels med kvinnliga frilansare, och jublet stort när den spenslige man­nen med det överdi­men­sion­er­ade håret gjorde entré.
Han talade om per­son­porträtt och retade upp många åhörare med påståen­det att det nor­malt räcker med en dryg timme, för att skriva en bra inter­vju. Att sitta i tim­tal eller följa per­so­nen i veckor är slöseri med tid, tyckte han. Och gav rådet: tro aldrig att du kän­ner inter­vju­per­so­nen och gräv för all del inte i barn­domen. Jag höll med full­ständigt.
Glad­well hade just då kom­mit ut med sin best­seller The Tip­ping point som sedan har följts av flera. Just nu är han ute på en lång pro­mo­tion­turné för sin senaste bok David & Goliath, som kom i okto­ber. Förra lörda­gen kunde vi se honom i Skavlan.
Men Fredrik Skavlan ställde inte några frå­gor om kri­tiken mot Glad­well som finns  i USA, främst från vän­ster­håll. Men inte bara där.
Mal­colm Glad­well är redak­tionell medar­betare i New Yorker och han är utsedd till en av västvärldens hun­dra mest infly­telserika per­soner. Han har en stark posi­tion och kan där­för påverka. Men hur skarp är gränsen mel­lan jour­nal­is­tiken och stor­före­ta­gen?
Glad­well ankla­gas för att gå de senares ären­den, främst läkemedels– och tobaksin­dus­trin, banker och häl­soförsäkrings­bo­lag.
Frä­nast är kri­tiken från mediekri­tiska sajten S.H.A.M.E (Shame the Hacks who Abuse Media Ethics) som gärna granskar jour­nal­is­tikens stora pro­filer.
Den grä­vande reportern Yasha Levin kallar Glad­well  “en av USA:s mest framgångsrika pro­pa­gan­dis­ter” och har till och med skrivit en bok om honom, The Cor­rup­tion of Mal­colm Glad­well (2012).
I en recen­sion av den nya boken skriver  Levine att den hand­lar om att tycka synd om de rika. Bud­skapet till de fat­tiga, menar Levin, är att deras sit­u­a­tion i själva ver­ket är nyck­eln till framgång. De rika däre­mot hin­dras av sin rike­dom att se sina möj­ligheter.
Glad­wells kri­tiker har grävt djupt i hans klip­parkiv. I en artikel från 1990 i Wash­ing­ton Post skriver han att påståen­det att min­skat tobaks­bruk kan spara stora pen­gar åt hälsovår­den är felak­tigt efter­som män­niskor då skulle leva län­gre.
Pro­pa­ganda för tobaksin­dus­trin, menar kri­tik­erna. Glad­wells kom­men­tar var att det knap­past gyn­nade tobaksin­dus­trin om man påpekade att deras kun­der dör unga.
Glad­well påstås tjäna sju miljoner om året på föreläs­ningar för stora före­tag. Levine menar att Glad­well genom hela sin kar­riär blivit betald av bolag som han sam­tidigt bevakat som jour­nal­ist.
Glad­well bör­jade som Reagan-supporter och arbe­tade på höger­tid­nin­gen Amer­i­can Spec­ta­tor och var engagerad i en nykon­ser­v­a­tiv tankesmedja. Han blev sedan ekonomire­porter på Wash­ing­ton Post.
Mal­colm Glad­well anses vara en av de högst betalda före­dragshål­larna i USA. Han har sagt till Atlantic Jour­nal: “Like any num­ber of writ­ers these days who do speak­ing on the side, I´m happy to chat about what­ever I´m work­ing on to whomever wants to lis­ten.
Och han är inte den ende högt betalde föreläsaren bland amerikan­ska jour­nal­is­ter. Stora pen­gar, främst från Wall Street, plöjs ner i deras fickor.
Det är naturligtvis farligt om en jour­nal­ist med stor tro­värdighet sli­rar på etiken. Mal­colm Glad­well är ett tungt varumärke. Det ställer stora krav på ärlighet och att inte utnyt­tja det för mer eller min­dre dolda motiv. En sådan per­son kan bli farlig.
Jag kom­mer att fort­sätta läsa honom med intresse. Men, som alltid, är det bra att ha med sig bak­grundsin­for­ma­tion när man bedömer folks trovärdighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *