MAN BOKAR IN EN inter­vju med en per­son och när man kom­mer dit sit­ter fem till runt bor­det: “Ja, vi är ju flera som job­bat med det här, så jag tänkte att de också kunde vara med”.
Inter­vjusi­t­u­a­tioner med flera per­soner har vi alla råkat ut för. Inget fel med flera käl­lor, men då vill man helst välja själv.
Hur gör man då? Ja, det är väl bara att snällt sätta sig ner vid bor­det och börja ett sam­tal. Vill man ha kvar sin huvud­per­son finns möj­ligheten att prata sep­a­rat efteråt.
Men med fem-sex runt bor­det upp­står anteck­n­ing­sprob­lem (för att inte tala om röst­prob­lem vid bandin­spel­ning).
Jag brukar börja med att skriva upp nam­nen. Det är dock svårt att snabbt lära sig vem som är vem, där­för ritar jag små sym­boler i anteck­n­ings­blocket fram­för citatet. Någon kanske har glasö­gon, någon lik­nar ett utrop­stecken, någon har ovan­ligt stor näsa (noga dock att inte visa sina anteck­ningar). Då kom­mer man inte hem med en massa citat utan att veta vem som sa vad.
Därefter kom­mer prob­lemet med prat­mi­nus. Det är gan­ska hop­plöst att ha fem per­soner att cit­era i tex­ten, plus eventuellt fler som man pratat med på annat håll.
Man får välja ut två eller skriva lite allmänt: “bland per­son­alen finns upp­fat­tnin­gen” eller “flera anställda säger”. Eller helt enkelt “runt sam­tals­bor­det kom­mer det fram att…“
I mitt reportage om fly­t­ten av tex­til­fab­riken i Skene till Est­land, prö­vade jag ett grepp att för­vandla inter­vjuer med flera per­soner till en enda kollek­tiv röst:

Det var ingen van­lig dag.
Så nära begravn­ing man kan komma, sa någon. Nu var det all­var. Nu skulle det ske. Och här har man gått och sli­tit. Axlar, rygg och höfter, mask­in­erna repar­eras men inte vi … det verkade ju gå bra för fab­riken. Inte hade man räk­nat med det här. Vi fick beskedet att ”det ska gå flera år till”. Tre veckor senare var det stopp … halv två var vi kallade till möte. Det var en chock. Allt ska fly­t­tas till Est­land! Till Kren­holm­fab­riken i Narva. Det kom många tankar. Förra varslet tänkte man att nästa gång är det vår tur. Men man kunde ju inte tro att det skulle gå så snabbt … vad hän­der nu? Vem vill ha en gam­mal utsliten tex­ti­lar­betare? Vad kan man göra åt åldern? Skön­het­sop­er­a­tion? Här kanske man är bland de yngsta men där ute är man gam­mal … nej, det är för lätt att fly­tta fab­riker i Sverige. Det är som en trend. Allt måste österut! Fast konkur­rensen är skithård förstås, kanske gick det inte att göra på annat sätt … de säger att Kren­holm håller samma kvalitet som vi. Kanske just nu när de kör med våran tråd. Men sedan? Man tvivlar … det man kom­mer att sakna är gemen­skapen. Vi blir skingrade … det är det värsta.
Det fanns förståelse för arbets­gi­varens beslut den här dagen, men det fanns också en bit­ter­het, en lagrad ilska: – Jag önskar att det går dåligt för Borås Wäfveri, inte för arbe­tarna i Narva, men för företaget.

Jag tror det funkar. Det vik­tiga är att inte ha för många per­soner i tex­ten. Då blir det rörigt. Gör en cast­ing: vilka ska nam­nges?
Prata med många , men cit­era få.