IBLAND NÄR JAG är ute och talar om skrivande brukar jag göra en närvarokontroll. Det handlar här inte om att skicka runt en namnlista. Nej, jag har läst åhörarnas texter och tagit reda på om det finns någon närvaro i dem.
Ser man i texten att reportern varit på plats? Allt för ofta märks inte det. Reportern kunde lika gärna suttit på redaktionen och gjort research. Varför ge sig ut i verkligheten om man inte rapporterar om den?
Närvaro är bara en ingrediens i reporterjobbet, men en viktig. “Ta läsaren till platsen”, heter det.
Men det är inte helt okomplicerat. Som Magnus Eriksson skrev en gång i SvD: “…tafatta försök att skapa journalistisk närvaro: beskriv något på platsen i pseudoimpressionistiska termer, så att läsaren fattar att du varit där, strunt samma om det tillför något av värde…“
Att visa läsaren att vi varit där. När vi ändå pallrat oss ut kan vi lika gärna tala om det också. Detta är den lägsta ambitionsnivån när det gäller närvaro.
Det finns förstås en högre. Med den vill man ge en extra dimension i texten, göra den mer levande.
En tidningstext ska inte bara informera, den ska övertyga också. Till de skriftliga och muntliga källorna kommer en till: reportern själv.
Och det ska helst vara en reporter som inte bara rabblar detaljer och intryck i största allmänhet, utan en som använder det hen sett eller hört på ett medvetet sätt.
Det kräver ett inslag av reportageteknik i researcharbetet. Att anteckna detaljer, fråga för att få berättelser, tänka i scener och att ta tillvara det som händer just här och nu. Lyssna på vad folk säger och hur de säger det. Vara uppmärksam på miljön en händelse utspelar sig i. Ta tillvara till synes bagatellartade detaljer som kan berätta något mera.
Konsten är att väva in iakttagelserna på ett naturligt sätt i texten. Det går lättare om man tänker på att man är där inte läsaren kunde vara. Vad var det jag såg? Närvaro i betydelsen att jag själv var närvarande. Utan att lägga för stor vikt vid en egna personen. Det viktiga var inte att just jag var där (som vissa krigskorrespondenter rapporterande iförd hjälm tycks tro), det viktiga var att läsaren hade mig där.
Det kan vara närvaro i ett intervjuporträtt: “När Cecilia Bartoli talar om Salieris långa liv, och för en stund vänder åter till Salieris födelse 1750, ringer mycket oväntat en telefon i det kala rum där vi sitter. Bartoli brister ut i skratt.
– Det är han, Salieri, som ringer och säger ´nej, nej, det stämmer inte´. Hahaha.” (Ulf Johanson GP)
Att vara på plats är ovärderligt. Den som är ute får med sig ett så mycket rikare material och man får nya kontakter och får ofta med sig idéer till nya jobb. Detta vet alla.
Den reporter som är ute mycket stelnar inte. Den som sitter inne blir trött och håglös. Att vara närvarande både fysiskt och i texten är en av grundbultarna i all journalistik.
Vilka är närvarande på din redaktion?