EN GÅNG VAR jag i Borgholm för att bevaka Vic­to­ri­ada­gen. Under efter­mid­da­gens rep­e­ti­tion kom Car­ola upp på sce­nen och såg allt annat än skärpt ut. Hon kom av sig, sjöng fel, vis­ste inte var hon skulle stå. Man undrade hur detta skulle gå.
På kvällen var det något annat. Car­ola kom in och satte allt per­fekt. Ett under av proff­sighet. Hon lät sig inte ens påverkas av att en klack gick av mitt i låten.
Så fungerar en del repor­trar också. De är ofokuser­ade i bör­jan men skär­per sig när dead­line när­mar sig. De kan öka farten när det behövs. Och är duk­tiga på att par­era ovän­tade hän­delser.
Sedan finns det andra som är väldigt fokuser­ade och kreativa när job­bet diskuteras men trö­gare när det ska göras.
Bra coacher stud­erar sina medar­betare. Alla är olika. Alla ska behand­las olika.
Här är något att tänka på som coach.

• Repor­trar arbe­tar på olika sätt, med olika hastighet. Acceptera det. Behandla varje reporter som en självständig individ.
• Använd tiden rätt. Det finns långsamma repor­trar som alltid läm­nar bra tex­ter — låt dem hål­las. Ägna tiden åt de andra för att hjälpa dem att arbeta effektivare.
• Den unge reportern har ofta ore­al­is­tiska förvänt­ningar på sitt eget skri­vande och tap­par lätt självförtroen­det. Jobba långsik­tigt, för­bät­tra en sak i taget.
• Den äldre erfarne reportern är kanske den som behöver mest hjälp. De kan vara mer osäkra än nybör­jare. Ge dem mot­stånd, bråka med dem. Ge dem nya spän­nande utmaningar.
• Lär den unge, påminn den erfarne.
• Motivera inte bara kri­tiken, utan även det som är bra.
• Upp­muntra kom­p­is­läs­ning. Tjata på medar­be­tarna att de skall hjäl­pas åt, läsa varan­dras tex­ter och vara frikostiga med syn­punk­ter. Under­stryk att kri­tiken måste vara hjäl­pande, ser­iös och upprik­tig. Kri­tis­era din grannes text så som du vill att hon skall kri­tis­era din. Upp­muntra tex­tkri­tik över avdelningsgränserna.
• Tänk på att en reporter som egentli­gen borde sitta och skriva men i stäl­let hämta kaffe, köper godis, töm­mer sin pap­per­slåda eller stä­dar sitt skrivbord i själva ver­ket arbe­tar — för­bereder sig men­talt eller till och med skriver artikeln i huvudet. Ett sådant beteende är gan­ska van­ligt och inget att oroa sig över.
• Försök dock att skilja detta från dåliga skriv­vanor som påverkar slutre­sul­tatet. Försök att hitta reporterns styrkor och svagheter. En långsam skri­vare bör komma igång med ett utkast tidi­gare, en som skriver grå tex­ter bör arbeta med att få ner lite mer detal­jer i anteck­n­ings­blocket, en snabb­skri­vare bör läras att redi­g­era sin egen text.
• Upp­muntra nytänkande och dem som vågar ta ut svän­garna. En bra reporter tar chanser ibland. Men säg stopp när de exploat­erar en idé ett varv för mycket.
• Var upp­märk­sam på skrivtröt­thet. Låt repor­trar byta jobb en tid eller vara med i skrivpro­jekt över avdel­nings­gränserna. Skapa små tillfäl­liga team med gemen­sam uppgift.
• En reporter som kört fast: fråga var i processen som det körde ihop sig. Gå till­baka och se om det är något i arbetsme­to­den som orsakat stoppet.
• Att över­sätta tankar till skrift är ingen envägsprocess. Det hän­der något när vi bör­jar skriva. Vi måste hela tiden vara beredda på att göra omvärderingar. Varje moment i skrivprocessen får åter­verkningar på något redan skrivet eller på det som kom­mer att skrivas.

Långcoaching/mentorskap syf­tar till att skapa en pos­i­tiv rela­tion med reportern som skall hjälpa båda att växa med uppgiften. Det är inte dagens tex­ter som står på dagord­nin­gen utan de som kom­mer att skri­vas om en månad, om ett år.
Läs också om coach-fixare.