Nyttan med misslyckade intervjuer

MAN KAN LÄRA SIG mycket av sina egna miss­ly­ck­ade inter­vjuer. En gång inter­vjuade jag en poli­tiker som jag vis­ste var av den sorten som aldrig sva­rade rakt på frå­gor utan omedel­bart körde in på sitt eget spår och mån­gordigt talade om sin egen agenda.
Trots denna vet­skap kände jag redan efter några minuter att inter­vjun gick käp­prätt åt fel väg. Jag hade tap­pat grep­pet.
Jag minns att jag mitt under ett av icke-svaren lite panikar­tat tänkte: “Jag skiter i de poli­tiska frå­gorna jag gör en person-intervju i stäl­let”.
Ställde några frå­gor om fritidsin­tressen innan jag sam­lade mig och fort­satte med de plan­er­ade frå­gorna. Kanske var de inte till­räck­ligt konkreta, kanske var jag trots allt dåligt påläst.
Nå, det blev en inter­vju ändå och ingen katas­trof heller. Men känslan av miss­ly­ckande satt kvar.
Ni undrar kanske vem poli­tik­ern var? Svar: Cecilia Wide­gren (m), region­styrelsens ord­förande i Väs­tra Göta­land 1999, numera riksdagsledamot.

ETT MISSLYCKANDE av annat slag var när jag träf­fade en kul­turchef. Inter­vjun blev  säk­ert väldigt lyckad och läsvärd, men jag skämdes. Hemma hos den inter­vjuade lade jag märke till ett diplom som satt på väggen och såg då att efter­nam­net stavades med ett s. Nöjd med denna smarta span­ing frå­gade jag aldrig om för­nam­net. Det var ett smek­namn som jag hört och som givetvis var fel. Snarlikt men fel.
Vem hon var? Vet inte. Jag har sorgfäl­ligt förträngt nam­net.
Lär­dom: förut­sätt aldrig stavn­ing av namn. Det kan vara Per, Pehr, Pär eller per­so­nen kanske fak­tiskt heter Pelle.

EN ANNAN GÅNG satt jag med dåvarande Dramaten-chefen Lars Löf­gren på hans tjän­sterum vid Nybro­plan. Jag hade grundligt läst tidi­gare inter­vjuer med honom.
Plöt­sligt mitt under sam­talet slog det mig: “Vad håller jag på med?” Vad jag höll på med var att få honom att åter­berätta de trevliga anek­doterna och de slagkraftiga citaten (till exem­pel “Håll rumpan styv när det svänger”) jag tidi­gare läst så att jag också kunde använda dem.
Jag hade ham­nat i “Malou-syndromet”: ville att han skulle bekräfta det jag redan vis­ste.
Tänkte efteråt att jag kanske gjort för mycket research som tog död på nyfiken­heten.
Ändå, en god fakta-research gör mig till en bät­tre lyssnare och ger möj­lighet till fokuser­ing. Anek­doterna får komma om de vill. Och chansen att de är nya är trots allt större om man glöm­mer de gamla.