SPRÅKBRÅK: Chefer som undergräver sig själva

LEGETIMITET ÄR ORDET. SU-chefen Bar­bro Fridén köpte kom­mu­nika­tion­skon­sul­ter för 116.197 kro­nor — och lärde sig ingent­ing.
När GP nyli­gen pub­licer­ade sin granskn­ing om SU-ledningens vid­lyftiga fak­turor hän­visade hon till andra. Det behövs ingen mediekon­sult för att klargöra regel 1A när det blåser: Göm dig inte, träd fram!
Dag två ställde hon upp på en 34 minut­ers chatt.
Någon ansåg att dessa sum­mor är peanuts i SU:s hela bud­get. Men då mis­sar man något. Det hand­lar inte om kro­nor och ören eller hur mycket godis SU-ledningen prop­par i sig på en kon­fer­ens.
Sak­ens kärna är legit­imitetens prin­cip.
När en auk­toritet vill att vi andra ska lyssna och vara med på tåget har det bety­delse hur den själv beter sig. Att leda utan legit­imitet är i läng­den en omöj­lighet. Vem tar till exem­pel en före­tagsledare som kräver miljoner i månad­slön och bonusar på all­var?
Förvå­nans­värt många ledare inser inte att de är sår­bara för opin­io­nen från dem de ska leda. Trots alla kost­bara medi­eträningar.
Bar­bro Fridén beta­lade 45 000 kro­nor plus moms för råd från Lars Löf­gren.
Jag inter­vjuade honom en gång när han var Dra­ma­tenchef och han gav mig (allde­les gratis) ett gam­malt värm­länd­skt vis­dom­sord som Bar­bro Fridén tydli­gen inte fick ta del av: “Håll rumpan styv när det svänger”.

Pub­licerad i GP Kul­tur 15 okto­ber 2013

Nyttan med misslyckade intervjuer

MAN KAN LÄRA SIG mycket av sina egna miss­ly­ck­ade inter­vjuer. En gång inter­vjuade jag en poli­tiker som jag vis­ste var av den sorten som aldrig sva­rade rakt på frå­gor utan omedel­bart körde in på sitt eget spår och mån­gordigt talade om sin egen agenda.
Trots denna vet­skap kände jag redan efter några minuter att inter­vjun gick käp­prätt åt fel väg. Jag hade tap­pat grep­pet.
Jag minns att jag mitt under ett av icke-svaren lite panikar­tat tänkte: “Jag skiter i de poli­tiska frå­gorna jag gör en person-intervju i stäl­let”.
Ställde några frå­gor om fritidsin­tressen innan jag sam­lade mig och fort­satte med de plan­er­ade frå­gorna. Kanske var de inte till­räck­ligt konkreta, kanske var jag trots allt dåligt påläst.
Nå, det blev en inter­vju ändå och ingen katas­trof heller. Men känslan av miss­ly­ckande satt kvar.
Ni undrar kanske vem poli­tik­ern var? Svar: Cecilia Wide­gren (m), region­styrelsens ord­förande i Väs­tra Göta­land 1999, numera riksdagsledamot.

ETT MISSLYCKANDE av annat slag var när jag träf­fade en kul­turchef. Inter­vjun blev  säk­ert väldigt lyckad och läsvärd, men jag skämdes. Hemma hos den inter­vjuade lade jag märke till ett diplom som satt på väggen och såg då att efter­nam­net stavades med ett s. Nöjd med denna smarta span­ing frå­gade jag aldrig om för­nam­net. Det var ett smek­namn som jag hört och som givetvis var fel. Snarlikt men fel.
Vem hon var? Vet inte. Jag har sorgfäl­ligt förträngt nam­net.
Lär­dom: förut­sätt aldrig stavn­ing av namn. Det kan vara Per, Pehr, Pär eller per­so­nen kanske fak­tiskt heter Pelle.

EN ANNAN GÅNG satt jag med dåvarande Dramaten-chefen Lars Löf­gren på hans tjän­sterum vid Nybro­plan. Jag hade grundligt läst tidi­gare inter­vjuer med honom.
Plöt­sligt mitt under sam­talet slog det mig: “Vad håller jag på med?” Vad jag höll på med var att få honom att åter­berätta de trevliga anek­doterna och de slagkraftiga citaten (till exem­pel “Håll rumpan styv när det svänger”) jag tidi­gare läst så att jag också kunde använda dem.
Jag hade ham­nat i “Malou-syndromet”: ville att han skulle bekräfta det jag redan vis­ste.
Tänkte efteråt att jag kanske gjort för mycket research som tog död på nyfiken­heten.
Ändå, en god fakta-research gör mig till en bät­tre lyssnare och ger möj­lighet till fokuser­ing. Anek­doterna får komma om de vill. Och chansen att de är nya är trots allt större om man glöm­mer de gamla.