JAG SÅG EN Beatles-dokumentär i hel­gen. Den hand­lade om deras första år. En stund in i fil­men lade jag märke till en sak: det fanns ingen Beat­lesmusik! Ofta tonade det in musik, men den var anonym och lite allmänt 60-talsaktig.
Inte ens när någon berät­tade om hur drab­bande det var att första gån­gen höra Please Please Me, fanns låten med. Film­makarna hade helt enkelt inte fått rät­tigheter att spela någon Beat­lesmusik (antagli­gen den gnidne Paul McCart­neys förtjänst). Och när man väl som tittare upp­täckt det sjönk lik­som doku­men­tären ihop. Skill­nad då på den efter­föl­jande fil­men om George Har­ris­son som var full av hans musik.
Ett lik­nande dilemma kan man råka ut för som reporter. Huvud­käl­lan vill inte ställa upp. Som reporter vill man komma så när kär­nan i his­to­rien som möjligt. Jag vill inte tala med en pres­sans­varig, jag vill tala med vd:n själv. Man vill nå den som är när­mast nyheten, hän­delsen.
Det kan hända att man tvin­gas lägga ner helt och hål­let. Men ibland måste man skriva ändå. Då finns bara en möj­lighet: att jobba hår­dare. Ringa fler, åka ut, slänga nätet över ett större område. Job­bar man med reportage finns möj­ligheten att ändå kunna rekon­struera en hän­delse på ett till­fredsstäl­lande sätt. Risken är att man tap­par de där vik­tiga detal­jerna.
En gång blev jag intresserad av ett miss­ly­ckat rån mot en bank i Gull­spång. En arg gubbe inne i banken höll på att över­manna rånarna, därefter star­tade inte fly­k­t­bilen. De kom undan men greps alla tre inom ett dygn.
Ingen av rånarna ville ställa upp, inte heller bankper­son­alen. Jag kanske borde lagt ner, men var så upp­tänd av sto­ryn att jag fort­satte.
Detta hand­lade om ett brott och det fanns en förun­der­sökn­ing. Den ger ofta en gan­ska detal­jerad bild av vad som hänt. Läser man en brottsutred­ning har man automa­tiskt många ingån­gar, vare sig man ska skriva en nyhet­s­text, reportage eller en kom­menterande krönika. Det finns inga gen­vä­gar. Läs alla sex­hun­dra sidorna!
Jag lutade mig mot den och en resa i rånar­nas fot­spår. Och det blev ett reportage som kunde pub­liceras. Jag tycker nog att det fanns lite musik i det också.
Nu är jag extremt dålig på att över­tala folk. Backar kanske allt för tidigt. Job­bar man på tv eller radio får man mer trän­ing på att över­tala helt enkelt där­för att man är tvin­gad.
Vad gör ni när ni inte får folk att ställa upp?