Stränga det som Federer

Många strän­gar

LÄSTE JUST EN TEXT i New Yorker med rubiken “Roger Fed­eres nio rack­e­tar”. Den hand­lar om två gub­bar som är hans rack­et­strän­gare, Nate och Yu. Fed­erer och ett tju­go­tal andra topp­spelare beta­lar 300.000 kro­nor om året för att få sina rack­e­tar omskötta och veta att de är tip­topp: “They don´t want sur­prises out there”.
Fed­erer har alltid med sig nio rack­e­tar på banan, tre strän­gade 26 kilo, fem 26,5 kilo och ett 27 kilo. De sex­ton lodräta strän­garna ska vara av natur­ma­te­r­ial de nit­ton på tvären av poly­ester.
Han tar upp ett nytt vid varje boll­byte, vart nionde gem (föru­tom i bör­jan på matchen då bol­larna byts efter sju gem — inboll­nin­gen räk­nas som tre gem).
Nate och Yu använ­der en fransk Babo­lat Star 4 sträng­maskin från 80-talet. Den tillverkas inte län­gre men är lätt att resa med.

JAG ÄLSKAR SÅDANA här tex­ter med mycket nördinfor­ma­tion och som ger bak­grund, ny kun­skap och gör ämnet större– Helt enkelt att få bli insatt i det som annars bara nör­dar vet.
Just inom sportvärlden är de tack­samma. Det kan vara hur bol­l­ka­llar i ten­nis drillas eller handla om boxar­nas cut­men (som med iskalla järn ska fixa blö­dande ögonbryn).
Under OS i Sid­ney år 2000 hade jag en serie på GP-sporten om uten­silier inom olika grenar: bland annat om hur lång tid det tar att sätta upp en släg­gkas­tar­bur, start­block­ens anatomi, allt om bygel­häs­tar, brot­tar­nas mag­ne­siumpul­ver, kon­st­sim­mar­nas näsclips, plan­klera och om rack­et­strängn­ing fak­tiskt.
Sådana ini­tier­ade bak­grund­s­tex­ter behöver inte handla om idrott. Det kan handla om hur för­fattare gör när de skriver, hur skåde­spelare kom­mer ihåg vad de ska säga, om en sten­sättares yrkeshem­ligheter (en gång träf­fade jag en storväxt sten­sättare vars hobby var pilljob­bet att göra brickor med tänd­sticksmo­tiv).
Även poli­tiker kan vara lika fokuser­ade och nördiga som idrottsmän. Tänk att få läsa om hur par­tiledarna för­bereder sig inför valde­bat­ter. Hur de kom­mer ihåg alla siffror, vad som sagts förut och för­må­gan att gripa möj­ligheter i stun­den.
När man söker dessa fakta får man alltid även med sig bra anek­doter och his­to­rier som kan göra reportaget levande. Kom ihåg att his­to­rien lig­ger i detal­jerna. Det lilla som berät­tar om det stora.
Man ska ha många strän­gar i sin skrivracket. Löst strän­gat ger mer kon­troll men hårt ger hår­dare bol­lar. Ha ditt skrivracket hårt strän­gat.
Pete Sam­pras strän­gade 32 kilo.

Litterära reportaget avhandlat

Intres­sant men svår forcerat.

DET BERÄTTANDE REPORTAGET rör sig i gräns­lan­det mel­lan jour­nal­is­tik och skön­lit­ter­atur, mel­lan fakta och fik­tion. De lit­terära grep­pen används i ett doku­men­tärt syfte. Anna Jungstrand menar i sin avhan­dling “Det lit­terära med reportaget — om lit­ter­aritet som jour­nal­is­tisk strategi och etik” (Eller­ströms) att det inte finns något mot­sats­förhål­lande mel­lan dessa två begrepp.
Debat­terna om Liza Mark­lunds Gömda, Maja Lund­grens Myg­gor och tigrar och Åsne Seier­stads Bokhand­laren i Kabul visar ändå att området fakta — fik­tion kan vara min­erad ter­räng. Men inte alltid: till exem­pel Laser­man­nen av Gellert Tamas.
Anna Jungstrands veten­skapliga analys av gen­ren reportage är både dju­plo­dande och i många sty­cken ytterst kom­plicerad. Men utgångspunk­ten är en mycket enkel def­i­n­i­tion: “Reportaget är en jour­nal­is­tisk text som återger berät­telsen om reporterns möte med ett skeende.“
Reportaget är en sub­jek­tiv genre där reportern kan beskriva sina egna tankar. Men om det glider över i att beskriva andras tankar?
Reportaget är inte fakta eller fik­tion, det är både och, skriver Jungstrand. Det är inte en hybrid­form som blandar verk­lighet med fan­tasi. Det kan finnas en san­ning bor­tom “rena fakta”, det som ses som en oan­tastlig san­ning om världen.
Och visst kan det vara så, en roman kan ibland säga mer om verk­ligheten än en rap­port­bok, Zolas Den stora gru­vstre­jken för att nämna ett exem­pel.
När jour­nal­is­tiken lånar av skön­lit­ter­a­turen kan den hitta en mening bor­tom den fören­klade san­ningsnor­men, menar Jungstrand. New Jour­nal­ism var gen­rens uppror mot den tra­di­tionella nyhet­sjour­nal­is­tikens objek­tivitet­sideal. En strategi för att ge en alter­na­tiv hemvist för san­ning och tillförlitlighet.

JAG HAR TIDIGARE skrivit om den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska New jour­nal­ism. Lit­terära grepp kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska san­ningskravet, menar han.
Bech-Karlsen kri­tis­erar bland annat berät­telser i tredje per­son: “Det är något med­vetet manip­ulerande med en dold all­ve­tande berättare.” I stäl­let före­drar han ett tydligt jag i berät­telsen som låter läsaren göra egna bedömningar. Det hand­lar om reporterns tro­värdighet.
Anna Jungstrand bet­onar också vik­ten av tro­värdighet som alltid är avgörande för reportaget. Hon kallar det en “ärlighetens retorik”, där reportern kan kom­mentera sin egen berät­telse. Detta metaberät­tande har ingen funk­tion i skön­lit­ter­atur.
Men sam­tidigt får jaget i berät­telsen inte skymma sik­ten. “Om berättaren låter berät­telsen handla om sig själv snarare än om det som ska skil­dras kan reportaget få stora prob­lem i fråga om tro­värdighet och rel­e­vans”, skriver Jungstrand.
Till skill­nad från Bech-Karlsen anser hon att sub­jek­tiviteten och det lit­terära inte hotar etiken. Inte heller berät­tande i tredje per­son behöver stå i mot­sät­tning till det jour­nal­is­tiska upp­draget. Här är det själva berät­telsen som får etablera självfram­ställ­ning.
Både i fal­let med en första– och tred­jeper­sons­berät­telse är det reportern som styr. Rösten i tex­ten behöver inte vara den fysiske reportern.
Jag kan vara på samma nivå som läsaren ifråga om överblick, varken läsaren eller jag vet vad som ska hända, det vill säga jag som fysisk reporter vet men inte rösten i tex­ten.
Detta dra­matur­giska grepp används ofta i tv-reportage som Upp­drag granskn­ing, inte alltid till fördel för reporterns tro­värdighet enligt min mening. I his­to­rien om bostadsmäs­san i Cannes, där ett kläd­kvitto blev en lunch, upp­söker reportern gatan där “restau­rangen” Kookai hade legat och får av en grannbu­tik veta att det i själva ver­ket var en klädaf­fär. Naturligtvis vis­ste den fysiske reportern detta redan (Kookai finns på NK i Göte­borg) men den berät­tande reportern blir lika över­raskad som tittaren.

DET ÄR TYVÄRR OERHÖRT snårigt att ta sig igenom boken “Det lit­terära med reportaget”. Här vim­lar det av svår­be­gripliga begrepp: epis­te­mol­o­gisk, illokunär, solip­sis­tik, diko­tomiserande, autodieges, talak­t­ste­o­retiska eller vad sägs om menin­gen: “I många avseen­den kan dis­so­nansens och kon­so­nansens vari­a­tioner jäm­stäl­las med det som sker i psykonar­ra­tio­nen.“
Jag antar att för­laget pub­licerat boken för att nå en bredare pub­lik än den rent akademiska. För­fattaren har tidi­gare arbe­tat som jour­nal­ist, det hade varit bra om denna erfaren­het kom­mit till användning.

Reportage på webben — en egen genre

DET LÅNGA REPORTAGET har en ny framtid på nätet. Med mul­ti­me­dia och rätt kun­skap finns en helt ny genre att upp­täcka.
När tid­ningarna bör­jade pub­licera sig på webben sa man att nu behövde vi inte tänka på textlängder län­gre. Men det blev tvär­tom. Webb­tex­ter är syn­onymt med korta nyhet­s­tex­ter. Om man pub­licerar långa reportage som varit i pap­per­stid­nin­gen gör man just så, pub­licerar text med still­bilder. Som om webben fort­farande var kvar i 1990-talet.
I stäl­let borde man anpassa reportaget mera till webbens möj­ligheter, för det finns oändliga sådana.
Det som i USA kallas “dig­i­tal long­form” är en egen genre. Det mest upp­märk­sam­made reportaget är New York Times Pulitzervinnare “Snow­fall”. Här har man utnyt­t­jat grafik, bilder, film, 3D-panoreringar och allt hålls sam­man av text, ett långt väl­skrivet reportage.
Analysföre­taget Chart­beat har visat att inter­ak­tiva tex­ter på nätet engagerar läsarna fem gånger så lång tid än enbart text+bild och i lång form hand­lar det om 2,5 gånger mer.
Afton­bladets pågående Afrikaserie “Kris­erna vi glömde”, av reportern Carina Bergfeldt och fotografen Andreas Bardell, är ett steg i rätt rik­t­ning.
Men kolla här vad man kan göra om det är all in! New York Times mul­ti­re­portage  om sex­ton skidåkare som råkar ut för en lavin är kanske i nördi­gaste laget men det visar ändå vilka möj­ligheter som finns.

 

Slentrian att inleda med scener

MUSPEKAREN RÖR SIG oroligt över skär­men. Klickar på en mapp. Nej, inte här. Klickar på en annan mapp som det står “Blog­g­tex­ter” på. Nej, inte här heller.
Kanske har jag inte skrivit om det ändå.  Jag letar efter ämnet scenin­led­ningar, har bestämt för mig att jag berört ämnet i någon blog­g­text tidi­gare.
Det jag vill säga är att det inte alltid är så lyckat att börja ett reportage med en scen. Det har gått slen­trian med denna form av inled­ning. Många inser inte vilka krav som ställs på sce­nen för att den ska försvara sin plats.
Det kan ofta vara bra med en sug­ges­tiv scen, läsaren kas­tas in i ämnet och fån­gas. Men en scen eller anek­dot i bör­jan av en text ska­par förvänt­ningar. Den kan bli för­bryl­lande om den inte är bety­delse­bärande för sto­ryn.
Inled­nin­gen på den här tex­ten till exem­pel är inte särskilt lyckad efter­som det helt enkelt inte är intres­sant för läsaren att få reda på att jag inte vet om jag skrivit om ämnet förut. Det hör lik­som inte till ämnet.
Van­liga fel är en miljöbeskrivn­ing som bara är en miljöbeskrivn­ing. Den kan vara hur levande som helst men har ingent­ing att göra med själva sto­ryn. Eller att den kände skåde­spelaren kom­mer för sent och beställer ett glas min­er­al­vat­ten. Om nu inte per­so­nen fått sparken från en filmin­spel­ning på grund av alko­hol­prob­lem. I annat fall är jag inte intresserad av vad inter­vjuof­fer beställer när de träf­far reportern.
Sce­nen måste peka framåt och måste vara rel­e­vant för det som ska komma. Efter sce­nen bör det komma något som på engel­ska heter “nut-graph”, alltså att man:
1) talar om för läsaren vad detta hand­lar om.
2) förk­larar nyck­elfakta läsaren behöver förstå.
3) talar om var­för tex­ten är vik­tig.
Jag är förtjust i scener som sät­ter lite myror i huvudet på läsaren, men förvir­rin­gen får inte pågå för länge. Snabbt in med en “nut-graph”.
Till sist, något många glöm­mer: det kan vara effek­t­fullt att avs­luta tex­ten med en scen också. En upplös­ning där allt förklaras.

Placera orden med känsla

Bör vara välplac­erad — den också.

HUR MAN PLACERAR ord i meningar och meningar i sty­cken kan vara skill­naden på en stark och en svag text.
Den här menin­gen till exem­pel: ”Han kas­tade en sten på mig”, har inte samma effekt som den här: ”Han träf­fade mig med en sten”.
Genom att i den senare plac­era det cen­trala ordet ”sten” sist får läsaren näs­tan känslan av att själv bli träf­fad — med en sten.
Man ska alltid söka efter den allra bästa effek­ten av ord och meningar. Har man bra citat i anteck­n­ings­blocket ska de också tas om hand väl.
Om man väl­jer att sluta ett reportage med ett citat (vilket inte alltid är att före­dra) så tänk på vilka ord det är som ska klinga i slu­tack­o­rdet.
Det är inte ”, säger han” eller ”, säger hon” och inte ens ”, säger hen.” Det är orden i citatet som ska klinga.
I mitt reportage om Lån­garedsmor­den slu­tar jag inte:
Huset har varit avspär­rat i sju månader och i fön­stren kan han se hur blom­morna viss­nat en efter en. Men mön­jelil­jan blom­mar i röd-gult. 
– Det är en häl­sning till oss från Inger, säger Kjell som förstått dess bud­skap.
Utan: Lån­garedsmor­den.
Inom retoriken finns en 2–3-1-regel, alltså att börja med det näst bästa argu­mentet, följt av det sva­gaste och avs­luta med det bästa. Så kan man tänka när man skriver tid­ning­s­tex­ter också eller åtmin­stone följa regeln att lägga det sva­gaste i mit­ten.
Inte:
Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade berät­tar: — Det var fruk­tans­värt att se. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Bät­tre:
– Det var fruk­tans­värt att se, säger Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Det är tyvärr inte bara att skriva på, man måste tänka lite också. Unge­fär som när man spelar ten­nis, det är bra om man får bollen över nätet men det är bät­tre om den är välplacerad.