SPRÅKBRÅK: Strindbergs höganäskrus

Manus till Hem­söbor­nas första kapi­tel. Ur Natinalupplagan.

ATT STARTA EN roman jäm­fört med en tid­ningsar­tikel är som att veva igång en sym­fo­niorkester i stäl­let för att stampa in en trio. Men syftet är det­samma: att ge läsaren en styrrik­t­ning, lägga en krok.
Nyli­gen fick jag sista delen i Nation­a­lut­gå­van av Strind­bergs sam­lade verk, Hem­söborna. Första delen, Röda rum­met, kom för tret­tio (!) år sedan.
Hem­söborna har en av svensk lit­ter­aturs mest kända inled­nings­meningar och i Nation­a­lut­gå­vans omfat­tande kom­mentarer kan man följa dess tillkomst.
Strind­berg skrev den sven­ska skärgårdsskildrin­gen hösten 1887 i Lin­dau i Bay­ern, den pub­licer­ades till jul samma år (då var för­la­gen lite rap­pare än de är idag).
Det finns två tidi­gare ver­sioner av inled­nin­gen i efter­läm­nade manuskript. Den första är ett frag­ment: “Lot­ten bara skrat­tade, men Clara som var äldre tog saken all­varsam­mare och var mån om sitt anseende.“
De klev in på hamnkro­gen där den nye drän­gen Carls­son skulle bjuda på kaffe med dopp. Sedan föl­jer några sidor där flick­o­rna berät­tar för Carls­son om förhål­lan­dena på Hemsö. Därefter beskriver Strind­berg utförligt när Carls­son råkar i slagsmål med en lots.
I ver­sion två dyker det berömda höganäskruset upp, men inte för­rän arton rader ner i tex­ten. Den bör­jar: “Ändtli­gen hade man kom­mit i båt och fått opp seglet, men det var inte det lät­taste, för skötekan var las­tad ända under bet­tarna.” Ett sätt att börja som kallas “in medias res”, alltså att man kas­tas rakt in i han­dlin­gen utan för­beredande krusiduller. Intres­sant också med “Äntli­gen…”, det är ju så en annan berömd svensk romanin­led­ning star­tar, näm­li­gen Selma Lager­löfs Gösta Berlings saga, som kom ut fyra år senare: “Äntli­gen stod prästen i predik­stolen”.
Nåväl, i andra ver­sio­nen av Hem­sö­bostarten är Clara och Lot­ten inne i Dalarö för att hämta nye drän­gen och utföra en del ären­den. Lite län­gre ner kom­mer det: “Och klockan sex hade drän­gen kom­mit på ång­båten med ett höganäs-krus i en svån­grem om halsen, och i tem­li­gen beru­sadt till­stånd dragit flick­o­rna med sig opp på kro­gen, der han bju­dit på kaffe och doppa.“
Här är krogslagsmålet borta, i stäl­let finns en lång skildring av hur Carls­son hånas av lot­sarna på bryg­gan när han ska försöka få ut båten på egen hand. Väl ute på sjön får han sedan en utförlig beskrivn­ing av förhål­lan­dena på Hemsö.
Till sist vevar Strind­berg i gång den slut­liga starten av Hem­söborna: “Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svån­grem om halsen.“
Inget krogslagsmål och hånet på bryg­gan är kor­tat till sju rader. Carls­son får heller inte ur Clara och Lot­ten något om folket på går­den på Hemsö. Det får både han och läsarna upp­täcka själva när han kom­mit fram.
En intres­sant nyhet, åtmin­stone för mig, är att Strind­berg plan­er­ade en uppföljn­ing; han var i stort behov av pen­gar. Det kunde blivit “Hem­söborna II” eller “Clara och Lot­ten på nya även­tyr” kanske.
Ett inledande kapi­tel finns bevarat. Hur star­tar han?
“Flick­o­rna tit­tade på hvaran­dra som om de hade ondt samvete och undrade hvem som skulle tala först, men så tog Clara mål i mun: — God afton, Flod, vill han inte gå in i stu­gan för här är så vådligt lor­tigt!“
Nja, inte känns det om någon ouver­tyr för en sym­fo­niorkester. Detta hade han säk­ert sli­pat till. Om han skrivit färdigt.