HITTADE ETT KLIPP från en liten reportageklas­siker. Det är Mat­tias Göranssons porträtt av Bert Karls­son, pub­licerat i Dagens Nyheter 10 okto­ber 1999. Inled­nin­gen är värd att läsa igen.
För det första är det ett bra exem­pel på det som kallas In medias res, vi kas­tas rakt in i han­dlin­gen (gam­mal beprö­vad teknik som använ­des redan i Ili­aden). Det öpp­nar reportaget med drama­tisk action och det etablerar huvud­per­so­nen direkt från bör­jan.
För det andra är det ett bra exem­pel på hur man beskriver en per­son utifrån vad denne gör och hur per­so­nen talar. Görans­son beskriver inte med egna ord vilken slags per­son Bert Karls­son är, denne gör det så bra på egen hand.
En tredje sak är detal­jerna som ger bilder. Spät­tan och den kokta pota­tisen och han “håller kvar” servitören med blicken. “Vif­tar” med kvit­tot. Och senare ord som “fli­nande” och “hug­ger av”.
Vad jag fun­derar på är om Görans­son hade band­spelare eller om han anteck­nar som en blixt — eller om han har ett särskilt gott minne.
Läs och njut!

BERT KARLSSON tar emot tall­riken med spätta och kokt potatis, och håller kvar servitören med en upp­for­drande blick. Bert vif­tar med kvit­tot.
–  Ni kör med kvit­ton här?
Den vitk­lädde servitören – det är trots allt Skara stad­shotell, svamp­målade väg­gar och gar­diner från Tri­cia Guild – mum­lar något ohör­bart och ser lite förvir­rad ut.
– Äh, jag  bara sko­jade, säger Bert.Tack ska du ha.
Han stop­par fli­nande i sig några tug­gor, och får syn på en kvinna som tar för sig av sal­lads­byf­fén på andra sidan rum­met. Han ropar tvärs över lokalen. Hon rea­gerar inte.
–Så du är för märkvärdig för att prata med mig? gor­mar Bert. Passa dig, så jag inte slu­tar handla i dina affärer.
Kvin­nan tit­tar upp:
– För det första är jag inte märkvärdig. För det andra hand­lar du inte hos mig ändå. Det är du för snål för.
Bert Karls­son myser. Drot­tnin­gen av Kloster­gatan, som ägarin­nan till flera butiker i Skara cen­trum kallas, sät­ter sig i ett annat rum.
Bert äter ytterli­gare en bit av fisken, och fäster sen blicken på två män vid ett bord tio meter från sitt eget. De båda bär arbet­suni­form med nam­net på den största livsmedelshallen i Skara tryckt på bröstet.
– Jag var på HP:s nya låg­pris­bu­tik i går, hoj­tar Bert. De där chok­lad­pin­narna ni tar 21 spänn för, vet ni vad de kostar där?
– Nej, svarar den av män­nen som uppen­barli­gen är livsmedelshal­lens chef.
–14:90, säger Bert. Och såna där grisöron som hun­darna brukar gnaga på kostar tre spänn. Ni tar åtta nio kro­nor om inte jag minns fel.
Mathand­laren mut­trar något om ser­vicenivå och per­son­altä­thet. Bert lyssnar utan att visa allt för mycket intresse. I stäl­let säger han, något tystare.
– Per­son­alen, den har de sku­rit ner. Och gjort med­vurst av. Det blir bät­tre håll­barhet så.
Snart är lunchen över. Dags att åka till­baka till Mar­i­ann Gram­mo­fon, en bil­färd på någon kilo­me­ter bara, trots att Bert Karlssons livsverk lig­ger i utkan­ten av stan. Skara är litet.
Men på väg ut ur mat­salen hej­das Bert av ännu ett infall. Han drar med mig till ett bord där en ensam kostymk­lädd man sit­ter och äter.
– Här har du han som räk­nar mest fel i stan, säger Bert med hög röst. Det är kom­munens eko­nomichef. Det är hans fel att vi beta­lar så mycket skatt. Det lustiga är att han inte bor här själv län­gre, i stäl­let har han fly­t­tat till grannkom­munen där skat­ten är lägre.
Man­nen gör sitt bästa för att de oberörd ut, men en dar­rande vän­ster­hand avs­lö­jar honom. Han påbör­jar en lång utläg­gn­ing om resurs­fördel­ningssys­temet mel­lan de sven­ska kom­munerna och den statliga utjämn­ingspoli­tiken. Bert Karls­son hug­ger av mitt i en mening:
– Jasså, så det gör inget om jag fly­t­tar till grannkom­munen med mina skat­temiljoner då? Det ska jag komma ihåg.
Bert traskar ut i solskenet utan att ta farväl.

Mat­tias Görans­son DN 10 okt 1999