Lena Andersson om det jobbiga skrivandet

Bild: Cato Lein

I SLUTET 90-TALET fick tid­nin­gen Tecknaren en ny redak­tör. Hon hette Lena Ander­s­son. Jag tyckte hon skrev väldigt bra och tänkte flera gånger att jag skulle höra av mig med beröm.
Vissa saker blir bara inte av. Men hon kla­rade sig bra ändå. Och nu läser jag i Björn af Kleens utmärkta inter­vju med henne i DN att hon i viss mån är skep­tisk till beröm: “Man kan aldrig veta var­för någon ger kri­tik eller beröm. Vi män­niskor är inte hed­erliga alla gånger.“
Där kän­ner jag inte igen mig men desto mer i annat hon säger om skri­vande. Till exem­pel det hon en gång sa om sina krönikor i DN, att hon måste skriva sig fram till en stånd­punkt. Det gjorde mig glad  efter­som det var pre­cis så jag skrev mina  egna krönikor. Desken frå­gade: “Vad har du för vinkel?” Jag sva­rade: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än.“
I Kleens inter­vju finns det fler resone­mang kring skri­van­det som jag kän­ner igen så väl.

Om att det är job­bigt att skriva.
LA: “Den vita sidan. Hur bör­jar jag? Vart ska jag? Hur ska jag orka tränga ned i tex­ten? Förmå säga något annat än det jag först kom­mer på?“
Just så, man ska trycka ner varje bok­stav i tex­ten. Det är mödosamt i bör­jan. Det är där­för man hit­tar på så mycket annat att göra. Jag brukar lura mig själv genom att skriva in anteck­ningarna, då finns mate­ri­alet där och behöver bara bearbetas.

Om att det gör ont att skriva.
LA: “Jag brukar tänka på Lars Fors­sell. Jag tror han pratade med Pär Lagerkvist i tv. Fors­sell frå­gade ‘Skriver du?’ ‘Nej”, sva­rade Lagerkvist, ‘det är så våld­samt att skriva’. Jag kän­ner pre­cis så. Det finns något bru­talt i skri­van­det. Efter­som man hela tiden måste stöta emot sin egen gräns. Och på nytt försöka forcera den.“
Ofta hänger det på de höga ambi­tioner man har med tex­ten som ska skri­vas. Och veta att gränsen är min egen för­måga. Under­bart när man överträf­far den. Men jäm­merligt när man, som i de flesta fall, inte gör det.

Om själv­cen­suren.
LA: “Jag har ofta en timme på mor­gonen där jag inte märker att jag skriver. Plöt­sligt har det gått en timme utan mot­stånd. Den tim­men utan spärr är vik­tig, för då är cen­suren av. Sen smyger sig gnäll inifrån. Då skriver jag en timme till. Men om jag sen fort­sät­ter blir det inget. Då bör­jar jag stryka. Då är det bäst att gå därifrån.“
Att inte märka när man skriver bety­der att man skriver utan att tänka på vad man gör. Som en golf­swing. Eller att serva i ten­nis. Man kan inte tänka på de olika delarna: inte ner med arm­bå­gen, upp­kas­tar­men rak…
Den gamla san­nin­gen: släpp inte fram cen­sorn i dig när du skriver, vänta tills tex­ten ska läsas igenom.

Om att vara sin egen domare.
LA: “Ingen får se ofärdig text. Det är för lätt att lasta över på andra att avgöra om det duger eller inte. Där­för är jag skribent av min text, men också läsare av den. Jag måste själv kunna veta när det upp­står laddning.“
Jo, och lita på den känslan. Tyvärr kan den svika ibland och då är det ovärderligt att ha en erfaren san­ningssä­gare i närheten. Men det mesta job­bet måste man göra själv. Som pro­fes­sionell skribent är det vik­tigt att kunna erkänna för sig själv att det här duger inte.
Lena Ander­s­son talar om för­må­gan att inse när tex­ten inte är klar. “Det gäller att veta när man inte är klar. Det är det som är arbetet.”

Om dis­tans till tex­ten.
LA: “Det hand­lar om att en liten dis­tans inträder mel­lan mig och tex­ten. Jag ska bli lite förvå­nad: Har jag skrivit det här? Ett litet för­främ­li­gande. — - — Den dis­tansen är avgörande för lit­terär kvalitet.“
Jag har alltid läst mina tid­ning­s­tex­ter när de är tryckta. Låt­sas att jag är en van­lig läsare. Det ger en dis­tans till mitt eget skri­vande och är en nyt­tig påmin­nelse om att man ibland läg­ger sig till med vissa manér.

Om språk­ligt mot­stånd.
LA: “För­fattare är generellt inte per­soner som har lätt för språk. Utan svårt. För för­fattare gör språket mot­stånd.“
Den som är intresserad av skri­vande ser inte bara språkets alla möj­ligheter utan också dess svårigheter. Man upp­täcker att skri­vande i mycket är prob­lem­lösande. Det kan ställa till det rejält.
Lena Ander­s­son skriver med stor integritet, men även själva skrivprocessen omger hon med integritet. Hon vill helst inte ha någon inbland­ning utifrån.
Där är alla olika. Som­liga vill släppa in någon tidigt, andra bara när tex­ten är färdig. Det Lena Ander­s­son säger myn­nar ut i att man måste ta ans­var för sin egen text. Det kan man inte över­låta åt någon annan, oavsett om det är en tid­ningsar­tikel eller roman.

Är du en Planerare eller en Dykare?

NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhet­sredak­tion kom desken och frå­gade “Vilken vinkel har du?” och jag sva­rade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än”.
Jag har den egen­heten att jag vill skriva mig fram till en stånd­punkt. Det gladde mig när jag läste i en inter­vju med DN:s krönikör Lena Ander­s­son att hon gör likadant. Vi är säk­ert fler.
Jag skriver ingressen sist där­för att jag är en Dykare.
Den amerikanske skriv­coachen Don Fry delar in män­sk­ligheten, eller åtmin­stone den delen som ägnar sig åt skri­vande, i “Plan­ners and Plungers”.
Alltså, unge­fär Planer­are och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planer­are ska­par en plan och föl­jer den. Dykare upp­täcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skri­vande Planer­are gör först en dis­po­si­tion medan en Dykare kas­tar sig rakt in i skri­van­det direkt och fixar till det i efter­hand.
Man kan inte avs­löja dem genom att läsa deras tex­ter, det måste stäl­las frå­gor om deras arbetsme­toder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skri­varvärlden behärskas av Planer­arna, menar Fry, alltifrån sven­sklärarna till deskredak­tör­erna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skri­vande Dykare (en tred­jedel av alla jour­nal­is­ter är det påstår Fry, jag tror att vi är bety­dligt fler).
Planer­arna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vat­tenkam­made fjäskisar). Men gläd­jande nog har de också sina bak­si­dor. De är rigida, de föl­jer även usla dis­po­si­tioner. De får prob­lem när fly­tet i tex­ten pekar åt ett annat håll än den dis­po­si­tio­nen föreskriver.
Dykaren låter intu­itio­nen styra. Dock kan vi vara långsamma efter­som vi gärna skriver en lång förstaver­sion och stryker ner efteråt. För att öka tem­pot föres­lår Don Fry föl­jande skrivord­ning: skriv, korta, dispon­era om och rev­idera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planer­are inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ord­ning tex­tens olika delar ska komma. Sedan bör­jar jag skriva, inte nöd­vändigtvis från bör­jan och pla­nen spricker förr eller senare men jag fort­sät­ter och till slut har jag de delar jag anser vara nöd­vändiga, arrangerar dem i rätt ord­ning och kanske skriver övergån­gar mel­lan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god bland­ning av planerande och intu­ition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planer­are eller en Dykare?