När reportaget blev skönlitteratur

Före­nade fakta och fiction.

OM MAN SKRIVER om reportaget som genre kom­mer man inte förbi Tru­man Capote.
Capote slog igenom ordentligt med kortro­ma­nen Frukost på Tiffanys 1958. Den blev en best­seller och en framgångsrik film med Audrey Hep­burn i huvu­drollen. Capote var nu en välkänd figur i New Yorks soci­etet, intel­li­gent och hejdlöst giftig.
Han skrev ofta i New Yorker. Ett av hans mest kända bidrag fanns att läsa den 9 novem­ber 1957. Det är en lång inter­vju med Mar­lon Brando som han träf­fade på en filmin­spel­ning i Japan och lurade att lämna ut sig själv, trots att Brando blivit var­nad för Capote. Hur gick det till? Capote bör­jade med att öppet berätta om sig själv, så kände pratk­var­nen Brando att han var tvun­gen att bjuda till­baka.
Efter en rad framgångsrika romaner hade Capote tröt­tnat på att skriva skön­lit­ter­atur. Han bör­jade intressera sig för en mer verk­lighets­baserad text.
Upp­slaget kom månda­gen den 16 novem­ber 1959 när han hit­tade en enspaltig notis på sidan 39 i New York Times med rubriken ”Väl­bär­gad lant­brukare och tre famil­jemedlem­mar mör­dade”. Ort­san­givelsen var Hol­comb, Kansas, där Her­bert Clut­ter, hans fru samt två av deras fyra barn hade blivit bru­talt mör­dade i sitt hem.
Detta var vad Capote letade efter. Här kunde han inte utgå från sig själv. Han ville åka till Kansas genast. Inte för att reda ut brot­tet utan för att skil­dra hur en sådan ohyg­g­lig hän­delse påverkade ett litet isol­erat samhälle som Hol­comb. Capote tog med sig sin barn­domsvän Nelle Harper Lee. Han berät­tade senare att han aldrig skulle ha stan­nat om han då hade insett vad framti­den bar i sitt sköte:  ”Jag skulle ha kört vidare. Som en flad­der­mus ut ur hel­vetet.”
De kom till en by i skräck. Dör­rarna var låsta, ljusen tända hela nat­ten, vap­nen framme. Folk trodde att det var en ondske­full psykopat som varit i farten. Den märk­liga uppen­barelsen Tru­man Capote väckte mis­stanke och löje. Själv hade han omåt­tligt svårt att umgås med dessa män­niskor. Det var Nelle som räd­dade pro­jek­tet. Hon kunde ta de trub­biga Kansas­borna.
Capote anteck­nade aldrig under inter­vjuer. Det till synes plan­lösa sam­talet var hans metod, det gjorde att folk trodde att det var just det, ett plan­löst sam­tal och inte en inter­vju. Varje kväll gick de till sina rum på War­ren Hotel och skrev ner vad de hört under dagen. Sedan jäm­förde de sina anteck­ningar vid mid­dags­boret.
Capote blev till slut bekant med span­ingsledaren Alvin Dewey. Capote var i prin­cip klar med sitt pro­jekt och skulle åka till­baka till New York när mör­darna plöt­sligt greps. Dick Hick­ock och Perry Smith erkände direkt. Motivet var rån och de hade dessu­tom bestämt sig för att döda alla vit­tnen - med kallt blod.
I ett slag hade allt ändrats och Capote var bara halvvägs. Nu var han tvun­gen att kartlägga de grip­nas liv.
Capote när­made sig de båda under långa sam­tal. I Ben­nett Millers kri­tik­er­rosade film Capote antyds en kär­lek­sre­la­tion mel­lan Perry och Capote men hans biograf, Ger­ald Clarke, skriver att rela­tio­nen var mer kom­plicerad än så: ”var och en såg på den andre och upp­täckte, eller trodde sig upp­täcka, den män­niska han kunde ha blivit”. Perry skyllde brot­tet på sin oly­ck­liga uppväxt, men fick till svar att Capotes var ännu värre.
Nu bör­jade prob­le­men för Tru­man Capote. Han kunde inte skriva klart roma­nen innan his­to­rien hade ett slut. De döds­dömda Perry och Dick fick ständiga upp­skov. Han skrev under flera år på en krönika över ett ohyg­g­ligt brott, som en grekisk tragedi, och vis­ste att han hade en best­seller. Pro­jek­tet höll på att krossa honom full­ständigt.
Till slut var det dags för ”slips­festen” som Perry skrev. Den 14 april 1965 hängdes båda. Tru­man Capote var med. Och i sep­tem­ber kunde han äntli­gen pub­licera In cold blood som en föl­je­tong i fyra delar i New Yorker. Boken kom i jan­u­ari 1966, på sven­ska Med kallt blod, och blev en succé. Den fil­mades året därpå av Richard Brooks.
Men vad var det för en bok? Var det en roman eller var det ett reportage?
En kort bak­grund: nov­ellen var tidigt gen­ren som blev en skrivskola för för­fattare som Twain, Lon­don, Fitzger­ald, Hem­ing­way, Stein­beck. Efter andra värld­skriget vände pub­liken nov­ellen ryggen och ville i stäl­let ha non­fic­tion och jour­nal­is­tik.
Men jour­nal­is­tik var inte en lika god skola som nov­ellen. Non­fic­tion belö­nade research på bekost­nad av skrivteknik och drama­tisk skick­lighet.
Capote accepter­ade pub­likens växande intresse för non­fic­tion men pro­test­er­ade mot gen­rens torra stil. Han ansåg att jour­nal­is­tik kunde var lika förd­ju­pande som skön­lit­ter­atur men oly­ck­ligtvis skrevs den förra av folk som inte hade talang nog för att vaska fram det guld som fanns i gen­ren. Skön­lit­terära för­fattare såg ner på jour­nal­is­tiken och jour­nal­is­ter hade inte lärt sig skriva god skön­lit­ter­atur. Där­för hade aldrig syn­te­sen gjorts.
Capote: ”Jour­nal­is­tiken rör sig alltid på ett horison­talt plan, den berät­tar en his­to­ria, medan skön­lit­ter­a­turen… rör sig ver­tikalt och för läsaren dju­pare och dju­pare in i karak­tär och hän­delser”.
Vad skulle hända, frå­gade han, om en sann his­to­ria berät­tades i roma­nens form? Han beskrev det som att han var instängd i fak­tas tag­gtråd, men inom begrän­snin­gen fanns större fri­het än någon tidi­gare kun­nat inse: åter­skapa långa sam­tal, ordna hän­delserna till en drama­tisk effekt och till och med se in i andras tankar. Capote hade övat sig i film­manus, vis­ste vilka scener som var vik­tiga, vilka detal­jer han skulle ägna omsorg åt. Han före­nade tekniker från filmkonst, nov­ell, roman och reportage. I Med kallt blod blandade han non­fic­tions auk­toritet med fik­tio­nens drama­tiska kraft.
Tru­man Capote var den förste som kla­rade detta. Han ska­pade en ny lit­terär genre: fak­taro­ma­nen.  Häv­dade han själv åtmin­stone. Det fanns dock andra före honom men han banade väg för andra att skriva i samma anda. En mod­ern svensk efter­föl­jare är Gellert Tamas Laser­man­nen.
Det har dock inte sak­nats kri­tiker till Capotes metod, bland annat det fak­tum att hans his­to­ria byg­ger på endast två levande vit­tnen, mör­darna själva. Redak­tören på New Yorker, William Shawn, ångrade att han släppte igenom In cold blood. Han ifrå­gasatte bland annat skildrin­gen av den mör­dade famil­jens liv. Hur kunde Capote veta vad de sa och tänkte vid en bestämd tid­punkt? Han hade ju inte kun­nat tala med dem.
Tru­man Capote häv­dade att Med kallt blod var sann ner till varje komma. Han kunde peka på en källa till varje rep­lik. Den har också blivit hård­granskad men det enda man fun­nit är ett felak­tigt namn på en häst.

Skrivandet som ingenjörskonst

Grun­den läggs i skrivbygget.

LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske för­fattaren och jour­nal­is­ten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda pub­licerar sig bland annat i New Yorker).
Det hand­lade om hur man byg­ger en text. Hochschild frå­gade en gång en stu­dent som läste till civilin­gen­jör vad skill­naden var mel­lan en arkitekt och en ingen­jör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en per­son som planerar hur huset ska se ut från utsi­dan. En ingen­jör är en per­son som ser till att det inte faller sam­man.“
Hochschild menar att när vi skriver läg­ger vi för stor vikt vid arkitek­turen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprud­lande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struk­tur, bud­skap, förmed­lan­det av infor­ma­tion på ett sådant sätt att läsaren fort­sät­ter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena sty­cket till det andra, men om inte den inre ingen­jörskon­sten finns där kan den ändå uppl­evas som oin­tres­sant.
Detta är särskilt vik­tigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända per­soner som måste pre­sen­teras för läsaren. Detta sät­ter rib­ban högre.
En nyckel till McPhees för­måga att få läsaren engagerad lig­ger i hans ingen­jörskonst, en mästare på att bygga lit­terära skyskra­por.
Andra skriben­ter kan ha mer glit­trande prosa eller bät­tre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intres­sant kon­struk­tion.
När jag läser andra, även erkänt skick­liga skriben­ter får jag känslan att själva struk­turen är en efter­hand­skon­struk­tion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inled­ning finns i inled­nin­gen och den som verkar sum­mera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom his­to­riens struk­tur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exem­pel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hov­ing som var chef för New York’s Met­ro­pol­i­tan Museum of Art.
En nor­mal reporter kanske hade följt Hov­ing en tid och vävt sam­man det mate­ri­alet med bak­grun­der om hans barn­dom och kom­mentarer från per­soner som kän­ner honom.
Men McPhee gör det annor­lunda. Han sam­lar ett dussin scener från Hov­ings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det för­flutna: prob­lem i skolan, jobb i en klädaf­fär och upp­täck­ten att detta inte var något för honom.
Näs­tan allt byg­ger på väl observerad eller återkon­struerad dia­log mel­lan Hov­ing och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kro­nol­o­gisk ord­ning.
McPhee vari­erar sina kon­struk­tioner för varje ämne. Som i boken Lev­els of the Game, som är byggd kring en enda ten­nis­match mel­lan Arthur Ashe och Clark Graeb­ner i US Open på 60-talet.
Den bör­jar med öpp­n­ingsser­ven och slu­tar med match­bollen. Men mel­lan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skil­jer sig radikalt i spel­stil, bak­grund, poli­tiska åsik­ter, ras och förhål­lande till livet.
Mäster­sty­cket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encoun­ters with the Arch­druid som först pub­licer­ades i New Yorker, som många av McPhees tex­ter.
Brower var en mil­i­tant, kom­pro­miss­lös försvarare av den amerikan­ska vild­marken. Han slogs hela sitt liv mot alle­handa exploatörer.
McPhee byg­ger sin bok på tre långa batal­jer mel­lan Brower och per­soner som hatar allt han står för, till exem­pel geolo­gen Charles Park som hela sitt liv exploat­erat gru­vfyn­digheter varhelst de dykt upp.
En van­lig reporter hade antagli­gen först inter­vjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemen­sam veck­olång camp­ing i ett vild­mark­som­råde i staten Wash­ing­ton.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gru­vfyn­digheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kom­mer argu­menteran­det igång och de båda eld­själarna förser sam­tidigt McPhee med ”writer´s gold”: dia­log.
Struk­tur är inte ett mön­ster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur mate­ri­alet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts mate­r­ial som behöver sam­las in.”
Hochschilds essä John McPhee and the arch­druid i Nie­man Sto­ry­board var särskilt trevlig att läsa efter­som denna blogg också föror­dar ingen­jörskonst i skri­van­det – men också arkitek­tur: Grun­den– Bärande väg­gar – Byg­g­ste­nar och Heminredning.