Före­nade fakta och fiction.

OM MAN SKRIVER om reportaget som genre kom­mer man inte förbi Tru­man Capote.
Capote slog igenom ordentligt med kortro­ma­nen Frukost på Tiffanys 1958. Den blev en best­seller och en framgångsrik film med Audrey Hep­burn i huvu­drollen. Capote var nu en välkänd figur i New Yorks soci­etet, intel­li­gent och hejdlöst giftig.
Han skrev ofta i New Yorker. Ett av hans mest kända bidrag fanns att läsa den 9 novem­ber 1957. Det är en lång inter­vju med Mar­lon Brando som han träf­fade på en filmin­spel­ning i Japan och lurade att lämna ut sig själv, trots att Brando blivit var­nad för Capote. Hur gick det till? Capote bör­jade med att öppet berätta om sig själv, så kände pratk­var­nen Brando att han var tvun­gen att bjuda till­baka.
Efter en rad framgångsrika romaner hade Capote tröt­tnat på att skriva skön­lit­ter­atur. Han bör­jade intressera sig för en mer verk­lighets­baserad text.
Upp­slaget kom månda­gen den 16 novem­ber 1959 när han hit­tade en enspaltig notis på sidan 39 i New York Times med rubriken ”Väl­bär­gad lant­brukare och tre famil­jemedlem­mar mör­dade”. Ort­san­givelsen var Hol­comb, Kansas, där Her­bert Clut­ter, hans fru samt två av deras fyra barn hade blivit bru­talt mör­dade i sitt hem.
Detta var vad Capote letade efter. Här kunde han inte utgå från sig själv. Han ville åka till Kansas genast. Inte för att reda ut brot­tet utan för att skil­dra hur en sådan ohyg­g­lig hän­delse påverkade ett litet isol­erat samhälle som Hol­comb. Capote tog med sig sin barn­domsvän Nelle Harper Lee. Han berät­tade senare att han aldrig skulle ha stan­nat om han då hade insett vad framti­den bar i sitt sköte:  ”Jag skulle ha kört vidare. Som en flad­der­mus ut ur hel­vetet.”
De kom till en by i skräck. Dör­rarna var låsta, ljusen tända hela nat­ten, vap­nen framme. Folk trodde att det var en ondske­full psykopat som varit i farten. Den märk­liga uppen­barelsen Tru­man Capote väckte mis­stanke och löje. Själv hade han omåt­tligt svårt att umgås med dessa män­niskor. Det var Nelle som räd­dade pro­jek­tet. Hon kunde ta de trub­biga Kansas­borna.
Capote anteck­nade aldrig under inter­vjuer. Det till synes plan­lösa sam­talet var hans metod, det gjorde att folk trodde att det var just det, ett plan­löst sam­tal och inte en inter­vju. Varje kväll gick de till sina rum på War­ren Hotel och skrev ner vad de hört under dagen. Sedan jäm­förde de sina anteck­ningar vid mid­dags­boret.
Capote blev till slut bekant med span­ingsledaren Alvin Dewey. Capote var i prin­cip klar med sitt pro­jekt och skulle åka till­baka till New York när mör­darna plöt­sligt greps. Dick Hick­ock och Perry Smith erkände direkt. Motivet var rån och de hade dessu­tom bestämt sig för att döda alla vit­tnen - med kallt blod.
I ett slag hade allt ändrats och Capote var bara halvvägs. Nu var han tvun­gen att kartlägga de grip­nas liv.
Capote när­made sig de båda under långa sam­tal. I Ben­nett Millers kri­tik­er­rosade film Capote antyds en kär­lek­sre­la­tion mel­lan Perry och Capote men hans biograf, Ger­ald Clarke, skriver att rela­tio­nen var mer kom­plicerad än så: ”var och en såg på den andre och upp­täckte, eller trodde sig upp­täcka, den män­niska han kunde ha blivit”. Perry skyllde brot­tet på sin oly­ck­liga uppväxt, men fick till svar att Capotes var ännu värre.
Nu bör­jade prob­le­men för Tru­man Capote. Han kunde inte skriva klart roma­nen innan his­to­rien hade ett slut. De döds­dömda Perry och Dick fick ständiga upp­skov. Han skrev under flera år på en krönika över ett ohyg­g­ligt brott, som en grekisk tragedi, och vis­ste att han hade en best­seller. Pro­jek­tet höll på att krossa honom full­ständigt.
Till slut var det dags för ”slips­festen” som Perry skrev. Den 14 april 1965 hängdes båda. Tru­man Capote var med. Och i sep­tem­ber kunde han äntli­gen pub­licera In cold blood som en föl­je­tong i fyra delar i New Yorker. Boken kom i jan­u­ari 1966, på sven­ska Med kallt blod, och blev en succé. Den fil­mades året därpå av Richard Brooks.
Men vad var det för en bok? Var det en roman eller var det ett reportage?
En kort bak­grund: nov­ellen var tidigt gen­ren som blev en skrivskola för för­fattare som Twain, Lon­don, Fitzger­ald, Hem­ing­way, Stein­beck. Efter andra värld­skriget vände pub­liken nov­ellen ryggen och ville i stäl­let ha non­fic­tion och jour­nal­is­tik.
Men jour­nal­is­tik var inte en lika god skola som nov­ellen. Non­fic­tion belö­nade research på bekost­nad av skrivteknik och drama­tisk skick­lighet.
Capote accepter­ade pub­likens växande intresse för non­fic­tion men pro­test­er­ade mot gen­rens torra stil. Han ansåg att jour­nal­is­tik kunde var lika förd­ju­pande som skön­lit­ter­atur men oly­ck­ligtvis skrevs den förra av folk som inte hade talang nog för att vaska fram det guld som fanns i gen­ren. Skön­lit­terära för­fattare såg ner på jour­nal­is­tiken och jour­nal­is­ter hade inte lärt sig skriva god skön­lit­ter­atur. Där­för hade aldrig syn­te­sen gjorts.
Capote: ”Jour­nal­is­tiken rör sig alltid på ett horison­talt plan, den berät­tar en his­to­ria, medan skön­lit­ter­a­turen… rör sig ver­tikalt och för läsaren dju­pare och dju­pare in i karak­tär och hän­delser”.
Vad skulle hända, frå­gade han, om en sann his­to­ria berät­tades i roma­nens form? Han beskrev det som att han var instängd i fak­tas tag­gtråd, men inom begrän­snin­gen fanns större fri­het än någon tidi­gare kun­nat inse: åter­skapa långa sam­tal, ordna hän­delserna till en drama­tisk effekt och till och med se in i andras tankar. Capote hade övat sig i film­manus, vis­ste vilka scener som var vik­tiga, vilka detal­jer han skulle ägna omsorg åt. Han före­nade tekniker från filmkonst, nov­ell, roman och reportage. I Med kallt blod blandade han non­fic­tions auk­toritet med fik­tio­nens drama­tiska kraft.
Tru­man Capote var den förste som kla­rade detta. Han ska­pade en ny lit­terär genre: fak­taro­ma­nen.  Häv­dade han själv åtmin­stone. Det fanns dock andra före honom men han banade väg för andra att skriva i samma anda. En mod­ern svensk efter­föl­jare är Gellert Tamas Laser­man­nen.
Det har dock inte sak­nats kri­tiker till Capotes metod, bland annat det fak­tum att hans his­to­ria byg­ger på endast två levande vit­tnen, mör­darna själva. Redak­tören på New Yorker, William Shawn, ångrade att han släppte igenom In cold blood. Han ifrå­gasatte bland annat skildrin­gen av den mör­dade famil­jens liv. Hur kunde Capote veta vad de sa och tänkte vid en bestämd tid­punkt? Han hade ju inte kun­nat tala med dem.
Tru­man Capote häv­dade att Med kallt blod var sann ner till varje komma. Han kunde peka på en källa till varje rep­lik. Den har också blivit hård­granskad men det enda man fun­nit är ett felak­tigt namn på en häst.