Anekdotens kraft

Fokus på anekdoter

HÄROM VECKAN SKREV Tor­b­jörn Nils­son ett reportage i Fokus om den pågående regerings­bild­nin­gen. Rubriken var “Det inre kabi­net­tet” och han inledde med en anek­dot som utspelade sig för 60 år sedan:

På efter­mid­da­gen den sista maj kom bud från kansli­husets högre nivåer ner till käl­laren där varud­is­tri­b­u­tion­sutred­nin­gen sam­manträdde. Herr Erlan­der ville genast träffa utred­nin­gens ord­förande fru Lind­ström. Han ville ha råd av henne i ett min­is­terärende. Sam­talet slu­tade med att hon själv blev min­is­ter med en diverse­han­del i port­föl­jen. På det sät­tet tog sig Ulla Lind­ström in i regerin­gen. Det var 1954 men inget tyder egentli­gen på att det är annor­lunda idag.

Så föl­jer en genomgång av tur­erna i Löfvens regerings­bild­ning och hur som­liga stat­sråd fått tunna min­is­ter­poster utan makt medan ett fåtal har den verk­liga mak­ten i regerin­gen. Nils­son avs­lu­tar med en annan anek­dot om Ulla Lind­ström, näm­li­gen när hon avg­ick i protest. En fin antyd­ning om kom­mande mak­tre­la­tion­sprob­lem i den nya regerin­gen.
Det finns gott om bra anek­doter. Men det är en konst att använda dem i ett reportage. Det får inte bara vara en allmänt lustig his­to­ria, det måste finnas en dju­pare mening till var­för de finns med i tex­ten. Pre­cis som detal­jer: inte bara smäcka tex­ten full med dem utan noga välja ut de som berät­tar något. Anek­doter ska säga något mer, ge per­spek­tiv på det man har att berätta. Då är de väldigt effek­tiva och ofta god läs­ning. Och om de används i inled­nin­gen, ett bra sätt att dra läsaren in i texten.

JAG HAR ETT GAMMALT klipp från New York­ers kor­re­spon­dent i Paris, Jane Kramer, som skrivit sina “Let­ter from Europe” i över tjugo år. Det är ett långt reportage om fransk poli­tik som inleds med en anek­dot. Lägg märke till hur fint hon låter en van­lig sand­wich bli något större, en bild av fransk politik:

Late one night toward the end of March, after a day spent lis­ten­ing to too many French­men talk pol­i­tics, I called room ser­vice at my Paris hotel, hop­ing for a sand­wich. “We have ham and Emmen­tal, on toast,” the waiter on the phone told me. “Good,” I said, “and could you grill the sand­wich?” “No, Madame. The menu says ham and cheese; if we grill the sand­wich, that would be more like a croque-monsieur.” “Agreed,” I said. “Make it more like a croque-monsieur.” “Alas,” he said, “that is not pos­si­ble. A ham-and-cheese sand­wich is never grilled, only when the menu says ´croque-monsieur,´ and it does not say ´croque-monseiur´.” It occurred to me then that I was lost in a very French con­ver­sa­tion, and never mind that the waiter same from Sene­gal. He was French now, and our con­ver­sa­tion was no dif­fer­ent, really, from the ones I´d been hav­ing all day with those stock char­ac­ters from the country´s ongo­ing cam­paign com­me­dia — the pun­dits, the philoso­phers, and the pols. The French are often accused of being trapped in their Carte­sian cat­e­gories. A cold sand­wich can­not morph into a hot sand­wich with­out con­sid­er­able men­tal accom­mo­da­tion on the part of the per­son putting it together. In pol­i­tics, the left can­not creep toward the cen­ter, let alone the right, with­out a deep, if not intol­er­a­ble, sense of ide­o­log­i­cal betrayal. The right rarely even con­sider the posi­bil­ity of creep­ing. Change, on the right, is more a mat­ter of cos­metic surgery.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *