Hur personer presenteras för läsaren

Vem berät­tar?

POCKETSHOPEN HADE just fått in det första nytrycket av årets nobel­prista­gare, Patrick Modi­ano. Det var roma­nen “Lilla smy­cket”.
Jag köpte den genast och bör­jade läsa på tåget. Den bör­jar: Tolv år hade nog gått sedan man slu­tade kalla mig Lilla smy­cket och jag befann mig på met­ro­sta­tio­nen Châtelet vid rus­ningstid.
Jag-berättaren föreställde jag mig av någon anled­ning vara en man, kanske av slen­tri­antanken att det är en man som är för­fattaren. Men län­gre fram stod det, när huvud­per­so­nen följt efter en äldre kvinna: Vad var vi för ena, vi två? En kvinna av obestäm­bar ålder och en ung flicka, upp­slukade i vim­let av resenärer.
Då hade jag hun­nit drygt sex sidor in i roma­nen. Det var alltså en kvinna som berät­tat för mig och jag måste ögna igenom den från bör­jan för att läsa med rätt per­son i tankarna.
Fun­der­ade över var­för en för­fattare vän­tar sex sidor innan det avs­lö­jas vem som talar till läsaren. En nobel­prista­gare dessu­tom.
Fick en mis­stanke. Orig­inaltiteln är “La Petite Bijou”. La, den franske läsaren hade alltså redan i första menin­gen klart för sig att det var en kvinna som förde ordet. Om det varit en man hade det stått “Le Petit Bijou” (kan ingen fran­ska själv men kon­troller­ade med fran­sk­ta­lande vän­ner, bijou är vis­serli­gen maskulinum men efter­som det här är ett egen­namn används den bestämda artikeln la eller le).
Ett dilemma för en över­sättare alltså. Vad kan man göra? Lägga in en bisats: “…kalla mig, en åttaårig flicka, Lilla smy­cket…”?  Jag brukar inte läsa bak­side­s­tex­ter, om jag gjort det hade jag fått veta att flickan var arton och hette Thérèse.
ALLTNOG, INGET STORT prob­lem. Men vi kan ta det från nobel­nivå till van­lig tid­ning­s­textnivå. Alltså, hur man intro­duc­erar nya män­niskor i sin text.
Ibland kan det i en text där någon talat i några prat­mi­nus komma ännu ett långt prat­mi­nus och man förut­sät­ter att det är samma per­son som fort­sät­ter att tala, men på slutet står det “säger…” och det är en ny per­son. Inte bra.
Om det är en ny per­son som intro­duc­eras, berätta det tidigt, innan citatet eller i bör­jan av det.
Det hand­lar om att göra klart för läsaren vem som talar. I en dia­log mel­lan två kan det räcka i de första citaten, sedan förstår man att de växlar ord (men då får det inte vara flera utgån­gar i den enes citat). Hela tiden hålla överen­skom­melsen med läsaren vem som för ordet.
Ibland är det också hur någon talar. Om det efter ett långt citat står: “…säger hon på bred småländ­ska”, blir man näs­tan tvun­gen att läsa om citatet för att “höra” dialek­ten. Om det står innan citatet hör man det automa­tiskt.
I ett län­gre reportage kan man visa en per­son i inled­nin­gen som återkom­mer senare i tex­ten. En slags för­varn­ing. Men man måste komma ihåg att om en per­son ges viss upp­märk­samhet i inled­nin­gen väcker det förvänt­ningar hos läsaren att per­so­nen ska återkomma senare i tex­ten. (Här tänker jag på Carin Mannheimer som skulle spela in en jord­fäst­ningss­cen och en sta­tist spelade över med häftig gråt. Sce­nen togs om, annars hade tit­tarna varit över­ty­gade om att det nu kom in en ny per­son in i han­dlin­gen. Vem var hon? Den dödes okända dot­ter?)
Det är bra om en ny per­son kan intro­duc­eras med en liten karak­täris­tik, något per­so­nen gör till exem­pel: “I baren fanns hennes man. Han satt och speglade sig i zinkdisken.“
Om ett reportage sträcker sig över flera sidor måste byli­nen finnas först, särskilt om det finns en jag-berättare. Jag ska inte behöva bläd­dra sex sidor framåt för att få veta vem som talar till mig.
Då ser jag även om det är en man eller kvinna. Tex­ten kan dessu­tom vara späckad med små språk­liga smy­cken och då vill jag veta nam­net på den jag ska lägga på minnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *