Näs­tan meningslös för­fattare. Foto: Lars Sundh

I LÖRDAGS recenser­ade jag Bodil Malm­stens ”Så gör jag” (se nedan) där hon bland annat skriver om sina vån­dor med den allra första menin­gen i hennes mest omty­ckta bok ”Priset på vat­ten i Fin­istère”. Hon fick aldrig till menin­gen tyckte hon och tvin­gades sända över kor­rek­turet till för­laget med inled­nin­gen ofärdig.
Jag efterlyste själva menin­gen, som hon väl­jer att inte cit­era.  Det skulle varit intres­sant att få ta del av ett antal ver­sioner och en lite när­mare beskrivn­ing av hur hon konkret arbe­tat med den. Då hade vi fått en verk­lig djupdykn­ing i skri­varverk­staden.
Hur lyder då menin­gen? Så här: Jag sit­ter i min trädgård i Fin­istère och fyller i adressän­dringskort.
Det tycker inte jag är någon dålig start. Vi plac­eras direkt i en miljö och en aktivitet som andas upp­brott och det är helt uppen­bart att saker kom­mer att hända.
För Malm­stenkännaren är det extra spän­nande efter­som man vet att hon tidi­gare fly­t­tat till Fin­istère och skrivit därifrån.
Vad mer kan man begära av en mening än att den lockar till vidare läs­ning och sät­ter frå­gor i huvudet på läsaren som den vill ha svar på?
Vi har alla våra favoriter bland första­meningar. En av de mest berömda är förstås Gabriel Gar­cia Màrquez start på roma­nen ”Hun­dra år av ensamhet”:
Många år senare, inför exeku­tion­spa­trullen, skulle över­ste Aure­liano Buen­dia påminna sig den avlägsna efter­mid­da­gen då hans far tog honom med för att visa honom isen.
Ja, om man får veta att någon ham­nar inför en exeku­tion­spa­trull blir man lite nyfiken på att få veta var­för.
Som reporter har man begrän­sade möj­ligheter att sitta och fila på första­meningar. Man måste gan­ska snabbt bestämma sig för att det här får duga. Och har man tur så får man den där start­skjut­sen som får läsaren att bli nyfiken.
Som alltid kan man lära sig mycket genom att läsa böcker. En väldigt enkel men enligt mitt tycke effek­tiv första­mening är den här:
Det lig­ger en lapp på mitt skrivbord ”Gus­tav har ringt”. Gus­tav? Jag kän­ner ingen Gus­tav.
Okej, det var inte en mening men bra för genast vill man, lika gärna som jag:et, veta vem Gus­tav kan vara. Boken är ”Maken” av Gun-Britt Sund­ström.
Sedan har vi förstås Sel­mas klas­siker Äntli­gen stod prästen i predik­stolen. Men efter­som jag gillar det lite absurda och över­raskande är min största favorit starten på Peter Höegs ”Kvin­nan och apan”: En apa när­made sig Lon­don.
Fler start-favoriter?