Category Archives: 4. HEMINREDNING

Twitter och andra korttexter

Posted on by — No Comments ↓

Ny bok för kortskrivare

EN HOLLYWOODREPORTER gjorde en gång en inter­vju med Cary Grant men hade und­vikit den känsliga frå­gan om hans ålder. Redak­tören beor­drade honom att ta reda på det. Reportern tordes inte ringa utan skick­ade ett telegram: “How old Cary Grant?”. Han fick snabbt svar: “Old Cary Grant fine. How are you?“
Telegram­språket var kort­fat­tat efter­som man fick betala för varje bok­stav. Ett slags föregån­gare till dagens twit­ter.
I sin nya bok “How to write short. Word crafts for fast times” ger den amerikanske skriv­coachen Roy Peter Clark åtskil­liga exem­pel på kort­skri­vande. Och fram­förallt på hur effek­tivt det kan vara: Shake­speares sonet­ter, Mar­tin Luther Kings I have a dream, Fader vår, reklam­slo­gans. Tusen ord kan säga mer än en bild.
Att skriva kort är svårare än att skriva långt. Det är en gam­mal san­ning som jag tror de flesta jour­nal­is­ter kan skriva under på. Det är gan­ska ovan­ligt att man blir upp­manad att skriva lite län­gre.
Clark iden­ti­fierar två slags skri­vare när det gäller korta tex­ter: the putter-inners och the taker-outers.
De förra skriver först långt och kor­tar sedan. De tar bort det som inte hör till tex­tens fokus. De skriver tweets på 260 tecken, stryker ner till 140.
The taker-outers kor­tar medan de skriver. De tar bort det som inte är fokus redan under tiden. Se skriver tweets på 100 tecken och läg­ger eventuellt till 40.
Att tänka kort redan från bör­jan är naturligtvis inte så dumt. Själv hör jag defin­i­tivt till den första kat­e­gorin. Jag skriver alltid för långt. Alltid. Men med­vetet. Om tex­ten ska vara 6.000 tecken kan jag skriva det dub­bla först och sedan gå till­baka och stryka ner.
Jag skriver siffran på textläng­den sist, stryker och skriver dit en ny siffra. Ofta får jag hålla på åtskil­liga gånger innan det är klart. (Är dock irrit­erad på Word som visar antalet ord och inte tecken när man skriver och har heller inte funk­tio­nen att man kan få läng­den där markören är.)
När jag strukit så mycket det bara går ham­nar jag alltid på plus 500–800 tecken. Det slår aldrig fel.
Då åter­står två alter­na­tiv: anti­n­gen skära sig själv in på bara benen eller lägga över en del av tex­ten i fakataruta eller bild­text (alltid lurar det någon redak­tör).
När man har bråt­tom går det naturligtvis inte att skriva med­vetet för långt. Då hand­lar det om fokus redan från bör­jan, att ha tex­ten i huvudet innan man bör­jar skriva.
Eller som det rådet Roy Peter Clark ger: Börja så nära slutet som möjligt.

Bildjournalistik från höften

Posted on by — No Comments ↓

Hat­ten av — även för fotografen

ÄNNU EN läsarun­der­sökn­ing pre­sen­teras med powerpoint-bilder på ett mor­gon­möte. Inget fel i att ta reda på vad läsarna tycker, frå­gan är hur mycket det ska styra arbetet på redak­tio­nen. Ytterst är det ändå vår roll som pro­fes­sionella jour­nal­is­ter som måste fälla utslaget när vi for­mar tid­nin­gen.
Siffror och tabeller är lätt avläs­bara. Det är där­för tid­ningsled­ningar är så förtjusta i det mät­bara. Det är svårare att mäta den jour­nal­is­tiska intu­itio­nen. Men den är avgörande.
Ett litet exem­pel: en gång gjorde vi på GP ett reportage om yrken som håller på att för­lora sin sta­tus. Fotografen Sören Håkan­lind hade beretts tillfälle att ägna flera dagar åt de fyra porträt­tbilderna.
En av dem föreställde den gamle och ele­gant klädde härad­shövdin­gen Sohlberg utan­för tingsrät­ten i Alingsås när han lyfter på stråhat­ten för en dam.
Sören hade varit där och fotograferat honom på för­mid­da­gen. Jag talade med den 88-årige härad­shövdin­gen senare på kvällen: ”Du förstår, han tog… ja, minst fem­tio kort! Jag begriper ingent­ing”, berät­tade han. Dessu­tom ville fotografen ta nya bilder klockan halv nio mor­gonen därpå.
Håkan­lind hade näm­li­gen fått veta att det fanns ett porträtt i olja av härad­shövdin­gen inne i en av ses­sion­ssalarna, som var upp­ta­gen när de var i ting­shuset första gån­gen. Där­för åkte han upp till Alingsås en gång till. Och en halv­timme innan Sil­ber­sky skulle inta salen tog han ytterli­gare fem­tio bilder på den tålmodige Sohlberg.
Han kunde varit nöjd och stop­pat ner kam­eran. Men då hade han inte fått det snap­shot som till slut ham­nade i tid­nin­gen, när härad­shövdin­gen mötte damen.
Efter flera tim­mars jobb hade Sören Håkan­lind flera kanon­bra porträtt på härad­shövdin­gen. Ändå ratade han alli­hop och valde det som han sköt från höften. Den hun­draförsta bilden. Den enda oplan­er­ade.
Hårt jobb och ambi­tion. Pro­fes­sion­alitet och intu­ition, här i form av en slags bildlig språkmed­veten­het. Sådana insatser ham­nar aldrig på powerpoint-bilder. De egen­skaperna går inte att mäta. Man kan bara vara tack­sam att som­liga har dem.
Det är dessu­tom ett gan­ska bra sätt att göra tid­ning på.

Placera orden med känsla

Posted on by — No Comments ↓

Bör vara välplac­erad — den också.

HUR MAN PLACERAR ord i meningar och meningar i sty­cken kan vara skill­naden på en stark och en svag text.
Den här menin­gen till exem­pel: ”Han kas­tade en sten på mig”, har inte samma effekt som den här: ”Han träf­fade mig med en sten”.
Genom att i den senare plac­era det cen­trala ordet ”sten” sist får läsaren näs­tan känslan av att själv bli träf­fad — med en sten.
Man ska alltid söka efter den allra bästa effek­ten av ord och meningar. Har man bra citat i anteck­n­ings­blocket ska de också tas om hand väl.
Om man väl­jer att sluta ett reportage med ett citat (vilket inte alltid är att före­dra) så tänk på vilka ord det är som ska klinga i slu­tack­o­rdet.
Det är inte ”, säger han” eller ”, säger hon” och inte ens ”, säger hen.” Det är orden i citatet som ska klinga.
I mitt reportage om Lån­garedsmor­den slu­tar jag inte:
Huset har varit avspär­rat i sju månader och i fön­stren kan han se hur blom­morna viss­nat en efter en. Men mön­jelil­jan blom­mar i röd-gult. 
– Det är en häl­sning till oss från Inger, säger Kjell som förstått dess bud­skap.
Utan: Lån­garedsmor­den.
Inom retoriken finns en 2–3-1-regel, alltså att börja med det näst bästa argu­mentet, följt av det sva­gaste och avs­luta med det bästa. Så kan man tänka när man skriver tid­ning­s­tex­ter också eller åtmin­stone följa regeln att lägga det sva­gaste i mit­ten.
Inte:
Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade berät­tar: — Det var fruk­tans­värt att se. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Bät­tre:
– Det var fruk­tans­värt att se, säger Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Det är tyvärr inte bara att skriva på, man måste tänka lite också. Unge­fär som när man spelar ten­nis, det är bra om man får bollen över nätet men det är bät­tre om den är välplacerad.

Slitna mynt

Posted on by — No Comments ↓

osäker valör

IBLAND KAN MAN få för sig att det bara är en massa ord man skriver, utan att tänka på att de bety­der något.
Valet av ord kan fak­tiskt vara avgörande. Tänk efter, de som skriver bra har också ett bra ord­för­råd och har för­må­gan att använda rätt ord vid rätt tillfälle.
Rätt ord är vik­tigt. Man måste mena vad man skriver. Krav på klart språk tvin­gar skriben­ten till ett gott förar­bete.
Att till exem­pel hålla i sitt eget språk och inte låta andra ta över det. Det finns näm­li­gen många slags språk som, likt datavirus, bara vän­tar på att få ta över en reporters: mak­t­språk, affärsspråk, byråkrat­språk, mod­e­ord, angli­cis­mer.
Bild­språk används inte så ofta i den vardagliga jour­nal­is­tiken. Kanske kunde vi bli lite djär­vare här.
Läs poesi! Det är min upp­man­ing. Poesi är ord som kokats ner till ett kon­cen­trat, pre­cis som en god sås.
”Anonyma som riskorn” är en bra liknelse som jag varit glad över om jag kom­mit på själv. Men man är ju ingen Tranströmer.
En annan fin liknelse hit­tade jag i en liten Pixi-bok för barn: ”Båten gled fram som ett strykjärn på en blå gardin”. I stäl­let för det där utslitna sals­gol­vet.
Ord kan tappa sin kraft. De blir som slitna väx­elmynt, till slut ser man inte vad de är värda.

Rengör luddfiltret!

Posted on by — No Comments ↓

IBLAND SITTER det en arg lapp i tvättstu­gan: ”Rengör lud­dfil­tret!” Men jag har aldrig hört upp­manin­gen vid manustvätt.
Den borde annars vara ständigt aktuell. Vem vill läsa lud­diga artik­lar i tid­nin­gen?
De förekom­mer dessvärre. Det är tex­ter som inte har någon klarhet och där frågeteck­nen hänger i luften efter läs­nin­gen.
Det ska helst inte finnas några frågetecken alls efter att man läst en text. Reporterns uppgift är att besvara läsarens frå­gor. Då får inte väsentliga svar uteläm­nas.
Var kom­mer lud­det i tex­terna ifrån?
Det kan vara lathet, brist på ork, slarv, för stor arbets­börda, stress. En annan van­lig orsak är att reportern inte rik­tigt förstår vad det hand­lar om.
Ett bil­ligt trick att komma undan är prat­mi­nus­me­to­den. Man låter den där experten prata på i spal­ten med förhopp­nin­gen att åtmin­stone några läsare förstår vad det hand­lar om.
En vik­tig förut­sät­tning att skriva klart och tydligt är att man behärskar ämnet.
En god research och ett klart språk. Det är så lud­det kan hål­las borta från spalterna.