Konsten att välja sig själv

IBLAND HAMNAR MAN bred­vid någon på en fest eller på tåget, som bara pratar och pratar. Om sig själv. Det kan gå en hel mid­dag eller tågresa utan att per­so­nen ställt en enda inbju­dande fråga som ett “Vad tycker du?” eller “Hur kän­ner du värdinnan?”, inte ens ett “eller hur?”.
Det är en per­son som tar första per­son sin­gu­laris bok­stavligt. Dessvärre skriver sådana per­soner också i tid­nin­gen. Skriben­ter som glöm­mer läsaren.
Det är en god regel för en skribent att vara upp­märk­sam på läsaren genom hela tex­ten.
Regeln kan lätt glöm­mas bort om man skriver i jag-form. Unge­fär som en memo­ar­för­fattare som van­ligtvis mest tänker på sig själv, att skriva ner allt den varit med om, oavsett om det är spän­nande för läsaren.
Det är bra att det inte skrivs jag i nyhet­sar­tik­lar. Det skulle bli olidligt i läng­den oavsett om läsaren upp­märk­sam­mades eller inte. Skriver man i första per­son sät­ter man sig när­mare läsaren. Det blir mer intimt, vilket kanske inte alltid är önskvärt.
Men ett “jag” kan också vara allmängiltigt. När för­fattaren George Orwell del­tog i span­ska inbördeskriget blev han skjuten. I boken “En hyll­ning till Kat­alonien” beskriver han hur det kän­des, inte för att det var särskilt spän­nande att just han blivit träf­fad, det var en allmän­män­sklig erfaren­het som delats av hun­dra­tusen­tals: “Hela upplevelsen att bli träf­fad av en kula är syn­nerli­gen intres­sant och jag tror det finns skäl att beskriva den i detalj.“
Orwell kände det som om han befann sig mitt i en explo­sion. Det var en skarp knall och ett blän­dande ljussken och han fick en fruk­tans­värd stöt men kände ingen smärta “… en känsla av ytter­sta svaghet, en känsla av att åkt på en smäll och skryn­klats ihop till ingent­ing.“
I krönikor och i reportage kan “jag” var mer naturligt än i nyhet­s­tex­ter. Innan jag bör­jade skriva krönikor använde jag säl­lan första per­son i reportage. Jag var gan­ska förtjust i “vi”. Det var ofta jag och fotografen/tecknaren men inklud­er­ade sam­tidigt läsaren på något sätt.
Jag har heller inga prob­lem med “man”, det kan också vara inkluderande. Enda faran är att det kan bli lud­digt. “Man anser…” , “… menar man”. Det måste framgå klart och tydligt vem man är här.
En genre där jag-formen förekom­mer flit­igt är i recen­sioner. Ibland läser man bokre­cen­sioner där skriben­ten tar boken som utgångspunkt för att berätta en egen his­to­ria. På slutet nämns plik­t­skyldigt själva boken.
Många recensen­ter läm­nar läsaren/lyssnaren enbart med några allmänna tyckan­den. De nöjer sig med ett: “på mig funkar det inte” och lyckas inte lyfta sina reflex­ioner till något allmängiltigt. I exem­pelvis DN:s leg­en­dariske lit­ter­aturkri­tiker Bengt Holmqvists recen­sioner är ordet “jag” mycket säll­synt. Han häm­tade sin auk­toritet från en dju­pare källa.
Ett gott råd till dagens recensen­ter: försök att nästa gång utelämna ordet jag. Det blir garan­terat inte sämre. Man kan vara per­son­ligt i en text utan ett enda “jag”.
Att kliva när­mare läsaren med ett “jag” kan var allde­les utmärkt. Men det ska vara ett med­vetet val. Det är ett stilis­tiskt grepp som utkräver ett visst förhåll­ningssätt till tex­ten och läsaren (det­samma gäller ett frågor-svar-upplägg i en inter­vju).
Jag är aller­gisk mot ett “jag” som plöt­sligt dyker upp i slutet på en text — eller för den delen, ett “jag-grepp” i inled­nin­gen som sedan inte fullföljs.
Det är skill­nad på första per­son och på att skvätta “jag” all over the place, för att skriva pop­ulärsven­ska.
Vik­tigt också att komma ihåg: en jag-text har inte min­dre krav på sig, den måste vara lika sann och adek­vat som någon annan text.
Detta är i alla fall vad just jag tycker. Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *