Kåserisig­natur

MAN HAR BETT MIG nedteckna några kort­fat­tade råd uti den ädla kon­sten att för­färdiga kåserier. “Vad i her­rans namn ska det tjäna till? undrar ni. Frå­gan är dessvärre befo­gad. Finns det någon som helst nytta med kåserier? Har de något berät­ti­gande i dagens mass­me­di­ala stekos? Och om de mot för­modan har det, var­för ska just jag skriva dem?
Det är dessa tunga frå­gor en kåsör ständigt brot­tas med. Vadan, varthän, typ.
Skit­samma! Hur gör man då? Man kan till att börja med vara avväp­nande och självi­ro­nisk som jag var allde­les nyss i denna inled­ning. Då har vi redan klarat av två vik­tiga punk­ter i det tunga ämnet om lätta tex­ter.
Tre för­resten. Avväp­n­ing, självi­roni och: över­drift. Om man över­driver ett ämne till en viss grad upp­står en komisk effekt. Svårigheten är bara att veta i hur hög grad. En allt­för liten över­drift märks kanske inte och man fram­står som en pre­ten­tiös tråk­måns.
En allt­för stor över­drift kan å andra sidan få läsaren att känna sig för­löjli­gad, stun­gen av en okänslig hyper­bol­get­ing till skribent.
Å tredje sidan kan en mega-överdrift bli gan­ska kul: “De kan ta upp vad som helst på elräknin­gen, jag fat­tar ändå ingent­ing: moms, oms, a-kassa, fly­gtil­lägg eller avbe­tal­ning på Älvs­borgs lösen”.
Fyra för­resten. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift och: stil­brott. Jag bör­jade lite upp­blåst med en gan­ska styltig och till­gjord mening i antikverad byråkrat­stil. “Man har bett mig… uti” och “…för­färdiga”. Denna följdes av en rapp rep­lik i en mer tal­språk­slik stil (“Vad i her­rans namn…”) och plöt­sligt har vi kas­tats från det hög­tra­vande till det mustigt jord­nära. I kåseriskri­vande är det fritt fram för sådana tvära kast.

FEM OM MAN så vill. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott och läsarkon­takt. En god kåsör skriver inte för läsarna utan sam­ta­lar med dem. Det är inte helt fel att redan i inled­nin­gen dra med sig läsaren. Ett bil­ligt trick är just detta ni nyss läste i bör­jan av denna text: “…undrar ni”. Och genast är ni själva med i tex­ten vare sig ni undrat eller ej.
Sex, abso­lut. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt och: språk­trendighet. En god kåsör lyssnar. Trendiga ord snap­pas upp och används med iro­nisk dis­tans. “Vadan, varthän, typ” är förstås exem­pel på stil­brott men även på språk­trendighet, även om ordet “typ” mist en del av sin iro­niska använd­barhet. Annars finns det tokroliga man­age­mentspråket som en rik källa att ösa ur.
Sju är det nog. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet och: över­raskn­ing.
Efter den här tex­tens styltiga inled­ning, som för varje mening när­mar sig ren depres­sion, kom­mer ett glatt “Skit­samma!”.
Någon liten klur­gubbe inne i kåsörens huvud säger till när det räcker och då kan det vara effek­t­fullt att bara kasta sig i lia­nen rakt över till den mot­satta sidan. Den glada i det här fallet.

FÖR ATT INTE  säga åtta. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing och: mot­sats. Att använda mot­satser är van­ligt i allt skri­vande. Som kåsör finns det en del humor­ef­fek­ter att utvinna. “… det tunga ämnet om lätta tex­ter” är kanske inte så jät­tekul och orig­inellt men man kan ju inte lyckas varje gång.
Ni får ursäkta, men det finns fak­tiskt en punkt till. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing, mot­sats och: ordlek.
Vad är en kåsör om inte en lek­ledare i ord? Jag använ­der rim­lexikon när jag vill ordleka lite. En vågad vrid­ning, en säll­sam sam­man­sät­tning, en nyfiken när­läs­ning och gärna en allit­ter­a­tion. “Hyper­bål­get­ing” är helt okej, om jag får säga det själv.

TJA, UNGEFÄR DETTA kan man tänka på. Inled­ningsvis. Låt oss repetera Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing, mot­sats, ordlek och: skratt. Se där, en tionde punkt.
Alltså, vad ni än gör när ni skriver kåserier, skratta inte! Håll masken. Var kylig. Knip ihop. Var gärna lite kiss­nödig, det speedar upp tex­ten på ett väl­görande sätt.
Men fram­för allt, var all­varsam. Kom ihåg att det är en plågsam uppgift ni tagit på er. Det är tungt många gånger. Mycket tungt. För att inte säga direkt plågsamt.
Men skitsamma!

P.S. Min kåserisig­natur (sedan 1981!) på GP:s kåserisida Världens gång är Tyko. Varan­nan fredag. Ojämna veckor.
Det är för­resten bra att använda en sig­natur, då slip­per man stå där med skam­men om kåset blivit platt, kry­s­tat och plumpt. Detta råd gav jag en gång Tykos alter ego.