I GÅR UPPMÄRKSAMMADES 50-årsdagen av ett av de värsta rasistdåden i USA: bomben i Birmingham, Alabama, den 15 september 1963. Den morgonen exploderade en dynamitladdning i 16th Street Baptist Church och dödade fyra svarta flickor som var i söndagsskolan: Addie Mae Collins, Cynthia Wesley, Carole Robertson, samtliga 14 år, och 11-åriga Denise McNair. Flera andra skadades.
Addie Maes blodiga sko togs omhand och visades. Den andra satt kvar på hennes fot och det var tack vare den som hennes storasyster kunde identifiera Addies svårt sargade kvarlevor.
I dag är det 50 år sedan en av de mest uppmärksammade krönikorna i amerikansk press publicerades. Den skrevs av Gene Patterson, kolumnist på The Atlanta Constitution.
På söndagseftermiddagen var Patterson hemma i sin villa och klippte gräset med sin nioåriga dotter Mary i närheten när telefonen ringde. Han fick budskapet om det hemska dådet och satte sig omedelbart i bilen och körde ner till tidningen.
Där skrev han en krönika som publicerades dagen därpå. Den var så kraftfull att Gene Patterson blev kontaktad av Walter Cronkite som bad honom att läsa upp den i CBS Evening News samma kväll.
Mellan åren 1960 och 1968 skrev Patterson över 3.000 dagliga krönikor (ett urval gavs ut 2002). Många handlade om rasismen och de svartas rättigheter. 1967 fick han Pulitzerpriset för dem.
Han blev senare redaktör för S:t Petersburg Times i Florida och ordförande i Poynter Institute. Han dog tidigare i år, 89 år gammal.
Här är hans krönika: A Flower for the Grave
Tag Archives: krönikor
En krönikas melodi
I SÖNDAGENS Godmorgon, världen introducerade Ulrika Knutson en ny genre: den sjungande krönikan. Den hade inslag av både skillingtryck och Bellman.
Det var ett gott grepp. En krönikör måste bjuda på sig själv. Det ligger i själva krönikans kärna att författaren är personlig.
Ulrika Knutson kan genren. Här några andra exempel från samma radioprogram.
1) För några år sedan berättade hon om ett besök i Baskien, när hon råkade hamna på en restaurang där ett bröllop skulle firas. Hon drogs in i festen och det var livligt och trevligt.
Först efteråt fick hon reda på att sällskapet tillhörde den terrorstämplade organisationen ETA. Skrattet fastnade i halsen och nu kom hon in på det som var hennes egentliga ämne, terrorism.
Detta är ett vanligt och mycket tacksamt grepp i krönikebranschen: man utgår från någon personlig händelse som för vidare in i ett större ämne.
2) Under Knutby-rättegången beskrev Ulrika Knutson församlingen i den lilla byn utifrån takmålningarna i Knutby medeltidskyrka, där Kristi brud är avbildad. (Att jag sedan stal idén till en egen krönika kan väl vara förlåtet.)
Bra grepp: bege sig bort från händelsernas centrum för att få perspektiv.
3) I september tog Knutson upp det då aktuella ämnet om Lars Vilks besök på en rasistkonferens i New York. Men hon stannade inte bara där, hon vidgade ämnet till andra liknande aktuella händelser: den förfalskade enkronan med kungasatir och nallarna över Vitryssland.
Inte nog med detta, hon gav även perspektiv bakåt till andra kontroversiella konstnärs-personer som Dan Wolgers och Lars Hillersberg och hans tidning Puss.
Bra grepp: en skicklig krönikör kommenterar inte bara en aktuell händelse utan ser också trender och ger sammanhang och perspektiv.
Allt detta och mer därtill behärskar krönikörsproffset Ulrika Knutson. Hon vet dessutom att en bra krönika ska det sjunga om.
Några kåserianvisningar
MAN HAR BETT MIG nedteckna några kortfattade råd uti den ädla konsten att förfärdiga kåserier. “Vad i herrans namn ska det tjäna till? undrar ni. Frågan är dessvärre befogad. Finns det någon som helst nytta med kåserier? Har de något berättigande i dagens massmediala stekos? Och om de mot förmodan har det, varför ska just jag skriva dem?
Det är dessa tunga frågor en kåsör ständigt brottas med. Vadan, varthän, typ.
Skitsamma! Hur gör man då? Man kan till att börja med vara avväpnande och självironisk som jag var alldeles nyss i denna inledning. Då har vi redan klarat av två viktiga punkter i det tunga ämnet om lätta texter.
Tre förresten. Avväpning, självironi och: överdrift. Om man överdriver ett ämne till en viss grad uppstår en komisk effekt. Svårigheten är bara att veta i hur hög grad. En alltför liten överdrift märks kanske inte och man framstår som en pretentiös tråkmåns.
En alltför stor överdrift kan å andra sidan få läsaren att känna sig förlöjligad, stungen av en okänslig hyperbolgeting till skribent.
Å tredje sidan kan en mega-överdrift bli ganska kul: “De kan ta upp vad som helst på elräkningen, jag fattar ändå ingenting: moms, oms, a-kassa, flygtillägg eller avbetalning på Älvsborgs lösen”.
Fyra förresten. Avväpning, självironi, överdrift och: stilbrott. Jag började lite uppblåst med en ganska styltig och tillgjord mening i antikverad byråkratstil. “Man har bett mig… uti” och “…förfärdiga”. Denna följdes av en rapp replik i en mer talspråkslik stil (“Vad i herrans namn…”) och plötsligt har vi kastats från det högtravande till det mustigt jordnära. I kåseriskrivande är det fritt fram för sådana tvära kast.
FEM OM MAN så vill. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott och läsarkontakt. En god kåsör skriver inte för läsarna utan samtalar med dem. Det är inte helt fel att redan i inledningen dra med sig läsaren. Ett billigt trick är just detta ni nyss läste i början av denna text: “…undrar ni”. Och genast är ni själva med i texten vare sig ni undrat eller ej.
Sex, absolut. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt och: språktrendighet. En god kåsör lyssnar. Trendiga ord snappas upp och används med ironisk distans. “Vadan, varthän, typ” är förstås exempel på stilbrott men även på språktrendighet, även om ordet “typ” mist en del av sin ironiska användbarhet. Annars finns det tokroliga managementspråket som en rik källa att ösa ur.
Sju är det nog. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet och: överraskning.
Efter den här textens styltiga inledning, som för varje mening närmar sig ren depression, kommer ett glatt “Skitsamma!”.
Någon liten klurgubbe inne i kåsörens huvud säger till när det räcker och då kan det vara effektfullt att bara kasta sig i lianen rakt över till den motsatta sidan. Den glada i det här fallet.
FÖR ATT INTE säga åtta. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet, överraskning och: motsats. Att använda motsatser är vanligt i allt skrivande. Som kåsör finns det en del humoreffekter att utvinna. “… det tunga ämnet om lätta texter” är kanske inte så jättekul och originellt men man kan ju inte lyckas varje gång.
Ni får ursäkta, men det finns faktiskt en punkt till. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet, överraskning, motsats och: ordlek.
Vad är en kåsör om inte en lekledare i ord? Jag använder rimlexikon när jag vill ordleka lite. En vågad vridning, en sällsam sammansättning, en nyfiken närläsning och gärna en allitteration. “Hyperbålgeting” är helt okej, om jag får säga det själv.
TJA, UNGEFÄR DETTA kan man tänka på. Inledningsvis. Låt oss repetera Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet, överraskning, motsats, ordlek och: skratt. Se där, en tionde punkt.
Alltså, vad ni än gör när ni skriver kåserier, skratta inte! Håll masken. Var kylig. Knip ihop. Var gärna lite kissnödig, det speedar upp texten på ett välgörande sätt.
Men framför allt, var allvarsam. Kom ihåg att det är en plågsam uppgift ni tagit på er. Det är tungt många gånger. Mycket tungt. För att inte säga direkt plågsamt.
Men skitsamma!
P.S. Min kåserisignatur (sedan 1981!) på GP:s kåserisida Världens gång är Tyko. Varannan fredag. Ojämna veckor.
Det är förresten bra att använda en signatur, då slipper man stå där med skammen om kåset blivit platt, krystat och plumpt. Detta råd gav jag en gång Tykos alter ego.
Konsten att välja sig själv
IBLAND HAMNAR MAN bredvid någon på en fest eller på tåget, som bara pratar och pratar. Om sig själv. Det kan gå en hel middag eller tågresa utan att personen ställt en enda inbjudande fråga som ett “Vad tycker du?” eller “Hur känner du värdinnan?”, inte ens ett “eller hur?”.
Det är en person som tar första person singularis bokstavligt. Dessvärre skriver sådana personer också i tidningen. Skribenter som glömmer läsaren.
Det är en god regel för en skribent att vara uppmärksam på läsaren genom hela texten.
Regeln kan lätt glömmas bort om man skriver i jag-form. Ungefär som en memoarförfattare som vanligtvis mest tänker på sig själv, att skriva ner allt den varit med om, oavsett om det är spännande för läsaren.
Det är bra att det inte skrivs jag i nyhetsartiklar. Det skulle bli olidligt i längden oavsett om läsaren uppmärksammades eller inte. Skriver man i första person sätter man sig närmare läsaren. Det blir mer intimt, vilket kanske inte alltid är önskvärt.
Men ett “jag” kan också vara allmängiltigt. När författaren George Orwell deltog i spanska inbördeskriget blev han skjuten. I boken “En hyllning till Katalonien” beskriver han hur det kändes, inte för att det var särskilt spännande att just han blivit träffad, det var en allmänmänsklig erfarenhet som delats av hundratusentals: “Hela upplevelsen att bli träffad av en kula är synnerligen intressant och jag tror det finns skäl att beskriva den i detalj.“
Orwell kände det som om han befann sig mitt i en explosion. Det var en skarp knall och ett bländande ljussken och han fick en fruktansvärd stöt men kände ingen smärta “… en känsla av yttersta svaghet, en känsla av att åkt på en smäll och skrynklats ihop till ingenting.“
I krönikor och i reportage kan “jag” var mer naturligt än i nyhetstexter. Innan jag började skriva krönikor använde jag sällan första person i reportage. Jag var ganska förtjust i “vi”. Det var ofta jag och fotografen/tecknaren men inkluderade samtidigt läsaren på något sätt.
Jag har heller inga problem med “man”, det kan också vara inkluderande. Enda faran är att det kan bli luddigt. “Man anser…” , “… menar man”. Det måste framgå klart och tydligt vem man är här.
En genre där jag-formen förekommer flitigt är i recensioner. Ibland läser man bokrecensioner där skribenten tar boken som utgångspunkt för att berätta en egen historia. På slutet nämns pliktskyldigt själva boken.
Många recensenter lämnar läsaren/lyssnaren enbart med några allmänna tyckanden. De nöjer sig med ett: “på mig funkar det inte” och lyckas inte lyfta sina reflexioner till något allmängiltigt. I exempelvis DN:s legendariske litteraturkritiker Bengt Holmqvists recensioner är ordet “jag” mycket sällsynt. Han hämtade sin auktoritet från en djupare källa.
Ett gott råd till dagens recensenter: försök att nästa gång utelämna ordet jag. Det blir garanterat inte sämre. Man kan vara personligt i en text utan ett enda “jag”.
Att kliva närmare läsaren med ett “jag” kan var alldeles utmärkt. Men det ska vara ett medvetet val. Det är ett stilistiskt grepp som utkräver ett visst förhållningssätt till texten och läsaren (detsamma gäller ett frågor-svar-upplägg i en intervju).
Jag är allergisk mot ett “jag” som plötsligt dyker upp i slutet på en text — eller för den delen, ett “jag-grepp” i inledningen som sedan inte fullföljs.
Det är skillnad på första person och på att skvätta “jag” all over the place, för att skriva populärsvenska.
Viktigt också att komma ihåg: en jag-text har inte mindre krav på sig, den måste vara lika sann och adekvat som någon annan text.
Detta är i alla fall vad just jag tycker. Vad tycker du?
Reporterns auktoritet
KRÖNIKOR, ANALYSER och allehanda spalter med stor bildbyline är nog den stora skillnaden (plus stora bilder) om man jämför en dagstidning i dag med en för femton, tjugo år sedan.
Skribenterna lyfts fram. Det är i stort en bra utveckling (det finns förstås en del exempel på skribenter som på ett lysande sätt illustrerar ordspråket “tomma tunnor skramlar mest”).
Jag vill till och med gå ännu längre och vill se mer av skribenten även i en vanlig nyhetstext.
Det är viktigt att reportrar tar ett steg fram i texten. Det handlar inte om att reportern ska komma med egna åsikter eller börja skriva i jag-form, det handlar om att göra texten mer angelägen för läsaren.
Som läsare vill jag vara i goda händer, att det är någon person bakom texten som vill berätta något för mig. Reporterns auktoritet brukar man tala om, att vinna förtroende hos läsaren. Det gör man bäst med välunderbyggda fakta, goda exempel och bra detaljer.
Reportern kliver fram och blir lite mer synlig i texten. Vågar ta ut svängarna, blir en berättande röst, en kritisk röst, en som förklarar sammanhang och besvarar läsarens frågor, en som visar vem som ljuger, en som tar tag i taktpinnen.
Rösten bakom orden ska vara en auktoritet. Någon som tar mig med ett vänligt grepp i kragen och säger: “Kom här, jag har något viktigt att berätta för dig!“
Motsatserna finns i var sin ytterlighet. Det är reportern som inte riktigt har koll och inte behärskar ämnet och därför gömmer sig bakom pratminus och färdiga formuleringar.
I andra änden finns den auktoritäre som skriver myndigt och talar nedåt.
Nej, auktoritet bygger en bra reporter med trovärdighet. En som vågar vara vass och skarp i kanterna. Sådana reportrar borde redaktionsledningar leta efter och vårda när de väl har dem.