Twitter och andra korttexter

Ny bok för kortskrivare

EN HOLLYWOODREPORTER gjorde en gång en inter­vju med Cary Grant men hade und­vikit den känsliga frå­gan om hans ålder. Redak­tören beor­drade honom att ta reda på det. Reportern tordes inte ringa utan skick­ade ett telegram: “How old Cary Grant?”. Han fick snabbt svar: “Old Cary Grant fine. How are you?“
Telegram­språket var kort­fat­tat efter­som man fick betala för varje bok­stav. Ett slags föregån­gare till dagens twit­ter.
I sin nya bok “How to write short. Word crafts for fast times” ger den amerikanske skriv­coachen Roy Peter Clark åtskil­liga exem­pel på kort­skri­vande. Och fram­förallt på hur effek­tivt det kan vara: Shake­speares sonet­ter, Mar­tin Luther Kings I have a dream, Fader vår, reklam­slo­gans. Tusen ord kan säga mer än en bild.
Att skriva kort är svårare än att skriva långt. Det är en gam­mal san­ning som jag tror de flesta jour­nal­is­ter kan skriva under på. Det är gan­ska ovan­ligt att man blir upp­manad att skriva lite län­gre.
Clark iden­ti­fierar två slags skri­vare när det gäller korta tex­ter: the putter-inners och the taker-outers.
De förra skriver först långt och kor­tar sedan. De tar bort det som inte hör till tex­tens fokus. De skriver tweets på 260 tecken, stryker ner till 140.
The taker-outers kor­tar medan de skriver. De tar bort det som inte är fokus redan under tiden. Se skriver tweets på 100 tecken och läg­ger eventuellt till 40.
Att tänka kort redan från bör­jan är naturligtvis inte så dumt. Själv hör jag defin­i­tivt till den första kat­e­gorin. Jag skriver alltid för långt. Alltid. Men med­vetet. Om tex­ten ska vara 6.000 tecken kan jag skriva det dub­bla först och sedan gå till­baka och stryka ner.
Jag skriver siffran på textläng­den sist, stryker och skriver dit en ny siffra. Ofta får jag hålla på åtskil­liga gånger innan det är klart. (Är dock irrit­erad på Word som visar antalet ord och inte tecken när man skriver och har heller inte funk­tio­nen att man kan få läng­den där markören är.)
När jag strukit så mycket det bara går ham­nar jag alltid på plus 500–800 tecken. Det slår aldrig fel.
Då åter­står två alter­na­tiv: anti­n­gen skära sig själv in på bara benen eller lägga över en del av tex­ten i fakataruta eller bild­text (alltid lurar det någon redak­tör).
När man har bråt­tom går det naturligtvis inte att skriva med­vetet för långt. Då hand­lar det om fokus redan från bör­jan, att ha tex­ten i huvudet innan man bör­jar skriva.
Eller som det rådet Roy Peter Clark ger: Börja så nära slutet som möjligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *