ATT REDOVISA SINA käl­lor är en hörn­sten i all jour­nal­is­tik. Det sker lätt i en nyhet­sar­tikel. Läsaren vill veta var vi fått uppgifterna ifrån och även veta vad vi inte lyck­ats ta reda på. Helt enkelt få en redovis­ning av gräns­lan­det där kun­skapen vilar på mer osäker grund.
Men om man skriver ett berät­tande reportage blir det luri­gare. Källre­dovis­ning kan fak­tiskt vara en fiende till den spän­nande och fascinerande his­to­ria vi ska berätta och som man vill att läsaren ska dras in och försjunka i.
Här vill skriben­ten inte avbryta den illu­sio­nen genom att plöt­sligt träda fram och berätta torra fakta om käl­lor. Detta är en del av den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska for­men av nar­ra­tive writ­ing (se de två senaste blog­g­posterna nedan).
Det vill säga tex­ter där skriben­ten göm­mer sig på lit­terärt manér och är den all­ve­tande berättaren. Det helt igenom lit­terära reportaget är en säll­syn­thet i Sverige, det nor­mala är en bland­form med lit­terära grepp och tra­di­tionella jour­nal­is­tiska passager.

I USA ÄR DET desto van­li­gare och Bech-Karlsens kri­tik finns även där. Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute jäm­för skriben­tens grepp om läsaren med en illu­sion­ists magiska trick. Det blir min­dre illu­soriskt om pub­liken ser speglarna och de tunna linorna.
För­fattaren har som magik­ern ska­pat en illu­sion, ljuset släcks ner, ridån viker åt sidan, strålka­staren träf­far sce­nen och vi för­fly­t­tas till en annan plats, en annan tid.
Verk­ty­gen vi lånar från den skön­lit­terära lådan kan givetvis använ­das till att skapa illu­sioner, pre­cis som i en roman eller i en film. Ing­mar Bergman talade om hur lätt det var att manip­ulera biop­ub­liken. Om man påstår att det är ett land­skap utan­för fön­stret så tror åskå­darna det, trots att det är en kuliss.
Denna effekt ska­pas av detal­jer, scener, tids­för­fly­t­tningar, när­varo alla lånade rekvisita från den där lådan.
För­må­gan att hitta på his­to­rier som om de var sanna är lika gam­mal som män­niskan. Men det är en sak att hitta på och en annan att bygga sin his­to­ria på fakta.
Roy Peter Clark cit­erar den amerikanske reportern Tom French som menar att det är ett tuf­fare hantverk att ta råma­te­ri­alet från det vardagliga livet, en kid­napp­n­ing i Boston eller en explo­sion i en kemisk fab­rik i Texas, och göra det till en berät­telse som ger läsarna en empatisk upplevelse.
Här lig­ger också det stora ans­varet på reportern. Lit­terära grepp och estetiska övervä­gan­den kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska sanningskravet.

MEN DET BEHÖVER inte betyda att dessa står i kon­flikt med varan­dra. Hur ska man då göra om man vill ha flyt i his­to­rien utan väg­bu­lor i form av källre­dogörelser?
Man kan ha en redak­tionell kom­men­tar intill som talar om vad innehål­let byg­ger på. Eller tilläg­gs­de­lar på webben.
Och var­för skulle inte en tid­ning kunna använda sig av fot­noter ibland? Till exem­pel i som­liga grä­vande reportage som kräver en lång redogörelse med mängder av fakta kanske det skulle passa med en not­sam­ling i slutet. Fot­noterna ger sto­ryn mer trans­parens och byg­ger tro­värdighet och auk­toritet.
Allt berät­tande hand­lar om tro­värdighet. Ibland kan man acceptera en berät­telse som den är utan att behöva bry sig om alla källde­tal­jer. Man behöver inte se reportern, det kan räcka med att man vet att det finns någon där bakom draperiet. Någon som visat att det finns tro­värdighet bakom orden.
Med rätt känsla kan reportern visa att berät­telsen är rel­e­vant och sann utan att dämpa läsarens inlevelse i sto­ryn.
Jag har hit­tat ordet opak i mitt gamla tum­made syn­onymlexikon från 1979. Tex­ten ska vara opakisk, lite svagt ljus och mjölkig, där man kan man se ljuset skina igenom.
Det kan kort sagt räcka med lite opak i tex­ten.
För övrigt byg­ger detta inlägg på Jo Bech-Karlsens bok Åpen eller skjult, Roy Peter Clarks nyli­gen pub­licer­ade blog­gin­lägg samt en del egna fun­deringar.
Det blev inget avk­lin­gande vack­ert slut. Men en gan­ska god transparens.