DET FINNS MÅNGA mod­eller för ett dra­matur­giskt berät­tande. Man kan stud­era Hol­ly­wood­filmers upp­byg­gnad eller gå till­baka till Aris­tote­les.
Men i själva ver­ket är det barnsligt enkelt. Just detta illus­tr­erades i sönda­gens Babel i SVT när för­fattaren Jonas Has­sen Khemiri gjorde prao på ett dagis.
Hans uppgift var att berätta en saga för bar­nen och han bör­jade med att fråga hur en bra saga skulle vara. En flicka sva­rade: “I bör­jan ska det vara så där lugnt och i mit­ten brukar det vara spän­nande, sen så fixar det sig typ på slutet.“
Det är egentli­gen allt man behöver för att berätta en his­to­ria. En bör­jan, en mitt och ett slut. Det är ett rep att hålla sig i både för den som skriver och för läsaren. Det är en grund som även ett barn kan förstå.
Form finns i allt ska­pande. En klas­sisk poplåt kan ha delarna vers, refräng, stick, vers, refräng. Sedan kan delarna vari­eras i det oändliga. Chuck Berrys Roll over Beethoven ser ut så här: riff, vers, vers, vers, refräng, vers, vers, refräng, slut. Inget stick men ett gan­ska bra riff.
Beethoven själv skrev sina sym­fonier strikt ord­nade i fyra delar, där den första hade ett huvudtema och ett bitema. William Shake­speare skrev pjäser i fem akter. Form håller ihop.
Grun­den för allt skri­vande är att hitta de stora delarna, först i research­ma­te­ri­alet sedan i dis­po­si­tio­nen. Läsaren ser orden, meningarna och stilen men kanske inte upp­täcker det under­lig­gande mön­stret. Det är bra. Då är det invävt naturligt i tex­ten.
Ett sätt att få ord­ning på ett län­gre reportage är att sätta rubriker på de olika delarna och ordna research­ma­te­ri­alet i dessa. Sedan kan man hitta de stora delarna och inom varje stor del finns min­dre delar. Allt som är stort består som bekant av min­dre delar.
Det är inte bara i de långa reporta­gen man har hjälp av att struk­tur­era sitt mate­r­ial. När man skriver med klockan tickande kan det vara bra att ha en ord­ning i bakhu­vudet som fungerar varje gång. Till exem­pel: anslag, per­son, miljö, bak­grund, kon­flikt, fördjupning/kontext, effekt, slut. Inte nöd­vändigtvis i den ord­nin­gen, mel­lan anslag och slut kan man vari­era sig.
Eller göra det ännu kortare och använda Aris­tote­les tre drama­tiska enheter: tid, plats och hän­delser. De finns inte bara i en Shake­spearepjäs utan även i en tid­ningsno­tis om en skogs­brand.
Det vik­tiga är att det är ord­ning i tex­ten för läsaren. Och att denne snabbt kän­ner förtroende för den som skrivit: “Välkom­men ombord på detta reportage, det är jag som ska ta dig igenom denna spän­nande berät­telse de närm­sta minut­erna!“
Så ska läsaren känna i bör­jan. Och i mit­ten. Och på slutet när allt fixar till sig, typ.
Barnsligt enkelt.