Berättelser hör hemma i nyhetsarbetet

DE SENASTE DAGARN har radion varit full av berät­telser från den sjunkna Esto­nia, tjugo år efteråt. Vi har hört drama­tiska berät­telser, svåra att slita sig från. Inter­vjuerna har genomgående varit bra genom­förda, främst på grund av att reportern litat till berät­telsen och inte avbru­tit i onö­dan (ett gott tecken på en fängs­lande radioin­t­er­vju är att man blir sit­tande i bilen, trots att man är framme).
De visar på kraften i den raka berät­telser och att nyheter och berät­tande inte står i mot­sät­tning till varan­dra. Berät­tande jour­nal­is­tik hör hemma i nyhet­sar­betet. Visst, tid­ningarna har också haft bra berät­telser från Esto­nia.
Det får mig osökt att komma med en liten rep­e­ti­tion i berät­tande jour­nal­is­tik:
Om man väl­jer att skriva ett berät­tande reportage bör man und­vika his­to­rier som enbart beskriver till exem­pel en oly­cka. En bra story behöver ele­ment av något val. Om man beskriver en oly­cka bör man kunna beskriva beslut som ledde fram till den. Sto­ryn ska vara om män­niskor, om deras beslut och dess kon­sekvenser (som man­nen på Esto­nia som tvin­gades överge sina föräl­drar och rädda sig själv).
En berät­telse är som en rörlig film. Den behöver ha ett rikt inslag av detal­jer så att läsaren inte bara får höra his­to­rien utan även uppl­eva den.
För det mesta bör­jar his­to­rien från bör­jan och föl­jer en serie hän­delser kro­nol­o­giskt. Det finns två van­liga sätt att förstöra en bra story:
1) Att berätta his­to­rien, hän­delse för hän­delse utan beskri­vande detal­jer och dia­log.
2) Att försöka berätta his­to­rien med allt för målande detal­jer och cit­era allt som sägs.
Båda dessa metoder sak­nar struk­tur. En bra berät­telse ska vara mer sug­ges­tiv än uttöm­mande. Läsarens fan­tasi behöver lite plats. Att ge för mycket detal­jer tar över läsarens fan­tasi men orsakar också en tem­posänkn­ing av sto­ryn.
Tempo är en vik­tig ingre­di­ens i berät­tande reportage. Mer detal­jer och kortare meningar sak­tar ner. Län­gre meningar och min­dre detal­jer ökar tempot.

HUR SKA MAN VETA när man ska ha mer detal­jer eller lämna dem ute? Det hjälper att tänka sig his­to­rien bestående av episoder, min­dre scener som hålls ihop för att skapa den län­gre his­to­rien.
Om man delar upp sin story i några få avs­nitt, behöver man sug­ges­tiva detal­jer inom avs­nit­ten men skynda snab­bare i övergån­garna mel­lan dem. Någon har lik­nat episoderna vid pär­lor på en tråd: håll pär­lorna glän­sande, håll trå­den spänd. Läsaren vis­tas i episoderna men behöver bli ori­en­terad och den uppgiften har övergån­garna.
Om man vill rucka på kro­nolo­gin är den enklaste meto­den att börja i mit­ten och använda sig av till­bak­ablickar för att fylla i vad som hänt innan.
Den meto­den är bra för att hålla kvar läsarens intresse. Det kan även bli en stark start, att kasta in läsaren i hän­delserna.
Alltså hitta en serie hän­delser som hakar i varan­dra och byg­ger upp berät­telsen. Den som även hit­tar ett kli­max i en scen med dra­matik eller stora känslor som faller ut i en avk­lin­gande avs­lut­ning har nått län­gre än många förmår.

Barnsligt enkel dramaturgi

DET FINNS MÅNGA mod­eller för ett dra­matur­giskt berät­tande. Man kan stud­era Hol­ly­wood­filmers upp­byg­gnad eller gå till­baka till Aris­tote­les.
Men i själva ver­ket är det barnsligt enkelt. Just detta illus­tr­erades i sönda­gens Babel i SVT när för­fattaren Jonas Has­sen Khemiri gjorde prao på ett dagis.
Hans uppgift var att berätta en saga för bar­nen och han bör­jade med att fråga hur en bra saga skulle vara. En flicka sva­rade: “I bör­jan ska det vara så där lugnt och i mit­ten brukar det vara spän­nande, sen så fixar det sig typ på slutet.“
Det är egentli­gen allt man behöver för att berätta en his­to­ria. En bör­jan, en mitt och ett slut. Det är ett rep att hålla sig i både för den som skriver och för läsaren. Det är en grund som även ett barn kan förstå.
Form finns i allt ska­pande. En klas­sisk poplåt kan ha delarna vers, refräng, stick, vers, refräng. Sedan kan delarna vari­eras i det oändliga. Chuck Berrys Roll over Beethoven ser ut så här: riff, vers, vers, vers, refräng, vers, vers, refräng, slut. Inget stick men ett gan­ska bra riff.
Beethoven själv skrev sina sym­fonier strikt ord­nade i fyra delar, där den första hade ett huvudtema och ett bitema. William Shake­speare skrev pjäser i fem akter. Form håller ihop.
Grun­den för allt skri­vande är att hitta de stora delarna, först i research­ma­te­ri­alet sedan i dis­po­si­tio­nen. Läsaren ser orden, meningarna och stilen men kanske inte upp­täcker det under­lig­gande mön­stret. Det är bra. Då är det invävt naturligt i tex­ten.
Ett sätt att få ord­ning på ett län­gre reportage är att sätta rubriker på de olika delarna och ordna research­ma­te­ri­alet i dessa. Sedan kan man hitta de stora delarna och inom varje stor del finns min­dre delar. Allt som är stort består som bekant av min­dre delar.
Det är inte bara i de långa reporta­gen man har hjälp av att struk­tur­era sitt mate­r­ial. När man skriver med klockan tickande kan det vara bra att ha en ord­ning i bakhu­vudet som fungerar varje gång. Till exem­pel: anslag, per­son, miljö, bak­grund, kon­flikt, fördjupning/kontext, effekt, slut. Inte nöd­vändigtvis i den ord­nin­gen, mel­lan anslag och slut kan man vari­era sig.
Eller göra det ännu kortare och använda Aris­tote­les tre drama­tiska enheter: tid, plats och hän­delser. De finns inte bara i en Shake­spearepjäs utan även i en tid­ningsno­tis om en skogs­brand.
Det vik­tiga är att det är ord­ning i tex­ten för läsaren. Och att denne snabbt kän­ner förtroende för den som skrivit: “Välkom­men ombord på detta reportage, det är jag som ska ta dig igenom denna spän­nande berät­telse de närm­sta minut­erna!“
Så ska läsaren känna i bör­jan. Och i mit­ten. Och på slutet när allt fixar till sig, typ.
Barnsligt enkelt.

Den enkla frågan: Hur ska det gå?

JAG ÄR  trött på Sport­nytts ”nyhet­spol­icy”. De kan inte lev­er­era ett van­ligt hed­erligt matchreferat från allsven­skan län­gre.
Man vill veta hur det gick i matchen. Nej, inte bara veta, man vill se hur det gick. Ett spän­nande fyl­ligt matchreferat helt enkelt. Så som det var förr.
Men nu… de bör­jar med det avgörande målet! Sedan backar de och visar de andra, dock inte nöd­vändigtvis i den ord­ning de gjordes.
Och om dessu­tom stu­diore­portern inte har talat om resul­tatet innan så förvän­tar man sig lite spän­ning.
Här kan man fun­dera på när det pas­sar med raka nyheter och när det bör vara berät­tande jour­nal­is­tik. En allsvensk fot­bolls­match är dra­maturgi.
En nyhet­sre­porter talar om vad som hänt rakt av. Det är effek­tiv infor­ma­tion i kom­primerad form.
Det är den omvända pyra­mi­dens prin­cip. Det vik­tiga först, sedan fort­satt infor­ma­tion i fal­lande viktighets-skala. Man berät­tar helt enkelt his­to­rien bak­länges. Ett hus har brun­nit, ingen omkom, stor rökutveck­ling i cen­trala stan, stora vär­den till spillo, tog tre tim­mar att släcka, per­sonal från tre sta­tioner, bran­dor­saken okänd.
Ny infor­ma­tion pekar till­baka och bekräf­tar det tidi­gare sagda: ”Vi fick larmet vid sex-tiden”.
I berät­tande jour­nal­is­tik gör man tvär­tom. Man byg­ger upp en spän­ning. En berät­telse byg­ger på den enkla grundläg­gande frå­gan: Vad kom­mer att hända?
Den omvända pyra­mi­den är vänd med spet­sen uppåt igen: Fort­sätt att läsa för det kom­mer allt vik­ti­gare saker län­gre fram!
På sport­si­dan i tid­nin­gen är det kanske nöd­vändigt att tala om resul­tatet först. Men inte i tv! Där finns levande bilder, där finns dra­matiken.
Man kan ofta leka med olika dra­matur­giska knep i en berät­telse. Men det finns en odiskutabel san­ning, något stadigt att hålla sig i, när man talar om dra­maturgi och det är: Kro­nologi är aldrig fel.