Her­man Bang (1857–1912)

HANS GENRE VAR New jour­nal­ism hun­dra år innan uttrycket fanns. För­fattaren Her­man Bang är en av de första mäs­tarna i den dan­ska reportage­tra­di­tio­nen.
Egentli­gen ville han bli skåde­spelare men brist på pen­gar tvin­gade honom att gå runt bland dagstid­ningarna i Köpen­hamn.
Den 2 novem­ber 1879 fick han anställ­ning på den dyra och förnäma Nation­alti­dende som ägdes av Chr. Fer­slew, den enda tid­ningskung som fun­nits i Dan­mark. Fer­slew byg­gde en kon­cern med tid­ningar, pap­pers­fab­rik, cel­lu­losafab­rik, tryck­eri, han­del med kon­tor­sar­tik­lar, plan­tage och hönseri(!).
I fem år var Her­man Bang hans mest dynamiske medar­betare men också den mest besvärlige, ego­cen­triske och skan­dalom­su­sade.
Ett av hans klas­siska reportage var det han skrev nat­ten till den 4 okto­ber 1884, när slot­tet Chris­tians­borg brann. Han befann sig bok­stavli­gen mitt i bran­den. Sotig och med gnistreg­net utan­för fön­stret satte han sig och skrev i ett rasande tempo. Den som söker när­varo i en text bör läsa ”Bran­den”.
Bang hade inte några större tankar om sitt eget skri­vande: ”Ja, stilen där har vi skan­dalen. Jag lär mig aldrig skriva. Jag skriver som en åttaåring. Impres­sion­is­tisk är pre­cis ordet. Jag anstränger mig vilt för att få intrycken, varje enkelt intryck klart och karak­tärs­fullt och så tänker jag aldrig på hel­heten. Och stilen far i tusen bitar och är så osam­man­hän­gande och så hård som en sten­bro. Gräs­ligt att tänka på!”
Hans tex­ter, även roman­erna, byg­gde på scener som växlade snabbt likt en film. Han gav ögonblicks­bilder med fotografisk skärpa och noter­ade inte bara vad män­niskor sa utan också vad de inte sa. Mimik, rörelser och hän­der kunde för­råda per­so­n­ens inre.
Bang skrev i en nyska­pande impres­sion­is­tisk stil och sam­lade på lös­rivna sam­tal, små hän­delser och scener, rörelser och åtbörder. Han hade ett enormt minne.
Her­man Bang hade ett stort socialt engage­mang. Han skrev från fat­tighus, horhus och bor­gar­boningar: ”Jour­nal­is­tiken ställde mig ansikte mot ansikte med livets realiteter. Jag såg livs­förhål­lan­dena i deras mång­fald och jag lärde känna svär­men av män­niskor.”
Många gånger ute i olika miljöer hade han använd­ning för sin skåde­spelar­ta­lang.
Den framväxande kap­i­tal­is­mens påverkan på män­niskor, inte minst kvin­norna, var ett tema i hans skri­vande.
Och han var inte en reporter som satt inne på redak­tio­nen. Han menade att om man ville beskriva världen måste man känna samhäl­let ”…lika väl som en botaniker kän­ner plan­torna och jord­må­nen, för att förvärva denna kun­skap måste för­fattaren ut och fär­das i trängseln.”
Och: ”Den som ska skriva måste bo under samma tak som läsarna. De ställer ett krav: lev med mig. ” Det han berät­tade hade han sett.
Han tog upp kon­tro­ver­siella sociala prob­lem, kri­tisk mot den bestående ord­nin­gen. Bang menade att san­nin­gen är opoli­tisk. Real­is­men är en lit­terär metod, inte en ten­dens.
I sin sociala jour­nal­is­tik sik­tar han inte mot den poli­tiska hjär­nan, utan det medl­i­dande hjär­tat, har det sagts om honom.
Till slut hade han inte så mycket krafter kvar till samhäll­skam­pen, all kraft gick åt till den inre kam­pen. Her­man Bang blev för­fattare, men fort­satte in i det sista att även skriva för tid­ningar: ”Han förstod att tala mer till nerverna än till intellek­tet.”
En sam­ling med Her­man Bangs reportage gavs ut 1983 på Gylden­dals för­lag, ”Reportager”, redi­g­erad av Claes Kastholm Hansen.