Litterära reportaget avhandlat

Intres­sant men svår forcerat.

DET BERÄTTANDE REPORTAGET rör sig i gräns­lan­det mel­lan jour­nal­is­tik och skön­lit­ter­atur, mel­lan fakta och fik­tion. De lit­terära grep­pen används i ett doku­men­tärt syfte. Anna Jungstrand menar i sin avhan­dling “Det lit­terära med reportaget — om lit­ter­aritet som jour­nal­is­tisk strategi och etik” (Eller­ströms) att det inte finns något mot­sats­förhål­lande mel­lan dessa två begrepp.
Debat­terna om Liza Mark­lunds Gömda, Maja Lund­grens Myg­gor och tigrar och Åsne Seier­stads Bokhand­laren i Kabul visar ändå att området fakta — fik­tion kan vara min­erad ter­räng. Men inte alltid: till exem­pel Laser­man­nen av Gellert Tamas.
Anna Jungstrands veten­skapliga analys av gen­ren reportage är både dju­plo­dande och i många sty­cken ytterst kom­plicerad. Men utgångspunk­ten är en mycket enkel def­i­n­i­tion: “Reportaget är en jour­nal­is­tisk text som återger berät­telsen om reporterns möte med ett skeende.“
Reportaget är en sub­jek­tiv genre där reportern kan beskriva sina egna tankar. Men om det glider över i att beskriva andras tankar?
Reportaget är inte fakta eller fik­tion, det är både och, skriver Jungstrand. Det är inte en hybrid­form som blandar verk­lighet med fan­tasi. Det kan finnas en san­ning bor­tom “rena fakta”, det som ses som en oan­tastlig san­ning om världen.
Och visst kan det vara så, en roman kan ibland säga mer om verk­ligheten än en rap­port­bok, Zolas Den stora gru­vstre­jken för att nämna ett exem­pel.
När jour­nal­is­tiken lånar av skön­lit­ter­a­turen kan den hitta en mening bor­tom den fören­klade san­ningsnor­men, menar Jungstrand. New Jour­nal­ism var gen­rens uppror mot den tra­di­tionella nyhet­sjour­nal­is­tikens objek­tivitet­sideal. En strategi för att ge en alter­na­tiv hemvist för san­ning och tillförlitlighet.

JAG HAR TIDIGARE skrivit om den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska New jour­nal­ism. Lit­terära grepp kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska san­ningskravet, menar han.
Bech-Karlsen kri­tis­erar bland annat berät­telser i tredje per­son: “Det är något med­vetet manip­ulerande med en dold all­ve­tande berättare.” I stäl­let före­drar han ett tydligt jag i berät­telsen som låter läsaren göra egna bedömningar. Det hand­lar om reporterns tro­värdighet.
Anna Jungstrand bet­onar också vik­ten av tro­värdighet som alltid är avgörande för reportaget. Hon kallar det en “ärlighetens retorik”, där reportern kan kom­mentera sin egen berät­telse. Detta metaberät­tande har ingen funk­tion i skön­lit­ter­atur.
Men sam­tidigt får jaget i berät­telsen inte skymma sik­ten. “Om berättaren låter berät­telsen handla om sig själv snarare än om det som ska skil­dras kan reportaget få stora prob­lem i fråga om tro­värdighet och rel­e­vans”, skriver Jungstrand.
Till skill­nad från Bech-Karlsen anser hon att sub­jek­tiviteten och det lit­terära inte hotar etiken. Inte heller berät­tande i tredje per­son behöver stå i mot­sät­tning till det jour­nal­is­tiska upp­draget. Här är det själva berät­telsen som får etablera självfram­ställ­ning.
Både i fal­let med en första– och tred­jeper­sons­berät­telse är det reportern som styr. Rösten i tex­ten behöver inte vara den fysiske reportern.
Jag kan vara på samma nivå som läsaren ifråga om överblick, varken läsaren eller jag vet vad som ska hända, det vill säga jag som fysisk reporter vet men inte rösten i tex­ten.
Detta dra­matur­giska grepp används ofta i tv-reportage som Upp­drag granskn­ing, inte alltid till fördel för reporterns tro­värdighet enligt min mening. I his­to­rien om bostadsmäs­san i Cannes, där ett kläd­kvitto blev en lunch, upp­söker reportern gatan där “restau­rangen” Kookai hade legat och får av en grannbu­tik veta att det i själva ver­ket var en klädaf­fär. Naturligtvis vis­ste den fysiske reportern detta redan (Kookai finns på NK i Göte­borg) men den berät­tande reportern blir lika över­raskad som tittaren.

DET ÄR TYVÄRR OERHÖRT snårigt att ta sig igenom boken “Det lit­terära med reportaget”. Här vim­lar det av svår­be­gripliga begrepp: epis­te­mol­o­gisk, illokunär, solip­sis­tik, diko­tomiserande, autodieges, talak­t­ste­o­retiska eller vad sägs om menin­gen: “I många avseen­den kan dis­so­nansens och kon­so­nansens vari­a­tioner jäm­stäl­las med det som sker i psykonar­ra­tio­nen.“
Jag antar att för­laget pub­licerat boken för att nå en bredare pub­lik än den rent akademiska. För­fattaren har tidi­gare arbe­tat som jour­nal­ist, det hade varit bra om denna erfaren­het kom­mit till användning.

Seminarium om berättande journalistik

DE DRAMATISKA land­skapen i Norge anses ibland vara orsaken till det lilla lan­dets stora lit­ter­atur. Utsik­ten från trap­pan till Jon­sereds her­rgård ut mot sjön Aspen med de höga bergsklip­porna på ena sidan, lik­nar en norsk fjord.
Miljön är lad­dad med skildringar från his­to­rien. Men också från idag. Där­för var plat­sen för tis­da­gens sem­i­nar­ium om den berät­tande jour­nal­is­tikens häl­sotill­stånd väl vald.
Jon­sereds her­rgård är uni­ver­sitetets möte­s­plats för tankeut­byte och här utbyttes tankar kring reportagets ställ­ning i dagens minst sagt förän­derliga medievärld.
“Berät­telser” är dagens mod­e­ord. Poli­tiker har sin berät­telse om till­stån­det i lan­det. Reklam­makarna skriver spän­nande berät­telser om varumärken. Till och med hotell och restau­ranger ska ge sina gäster en berät­telse. Men det har förstås fun­nits län­gre inom jour­nal­is­tiken.
Den som myn­tade begrep­pet på sven­ska, mediepro­filen Sören Lars­son, fanns på plats med sin bok Berät­tande jour­nal­is­tik från 1994 i port­föl­jen.
Kristina Lund­gren, docent i jour­nal­is­tik på Södertörns högskola, inledde med att bät­tra på den his­to­rielöshet kring det berät­tande reportaget som finns. Sverige har många goda företrä­dare inom gen­ren. Hon har själv skrivit en avhan­dling om en av dem, Bang.
Framgångssagan dog när tv kom. Man kan väl ändå säga att gen­ren har repat sig.
Det talas mycket om pap­per­stid­nin­gens död, menar Kristina Lund­gren, men det kanske hand­lar om själva jour­nal­is­tikens över­lev­nad.
Marie Bran­ner är en av lan­dets främ­sta reportageskriben­ter, vinnare av stora jour­nal­ist­priset och lärare på JMG. Hon kände att det hände något kring 2005.
– Vi ham­nade i livsstil­sträs­ket! Allt skulle bara handla om njut­ning och det blev allt svårare att sälja in van­liga reportage.
Så vände det plöt­sligt igen och alla skulle ha per­son­porträtt. I dag frå­gas det efter berät­telser som kom­mer när­mare.
Denna förän­dring bekräf­tades av Tobias Reg­nell, vd och för­lagsredak­tör på Filter och Off­side, som avs­lö­jade var­för de fick sådana framgån­gar med sina reportagetid­ningar redan från bör­jan.
När de star­tade var de helt enkelt ensamma på plan. Denna sit­u­a­tion varade fram till 2010, då det skedde en snabb omställ­ning. Berät­telser och analyser fick allt större plats i pap­per­stid­ningarna. De sågs som pap­perets chans att spela en roll i framti­den.
Där­för finns det också anled­ning att se ljust på det berät­tande reportagets ställ­ning, vilket var den van­li­gaste menin­gen bland sem­i­nar­iedelt­a­garna.
En lite dys­trare spå­dom var att det kanske blir så att dags­pressen delas upp i kvalitet­s­press med begrän­sade upplagor och pop­ulär­press, där den förra har berät­tande reportage men inte den senare.
Diskus­sio­nen som följde hand­lade mycket om utbild­ning. JMG:s nyhets­drillande borde ha mer plats för kon­sten att berätta. Det finns också en okun­skap på redak­tion­erna och från­varo av mod, sas det.
Kanske borde en utbild­ningsin­sats genom­föras för cheferna på redak­tion­erna också. Där sak­nas det idag mycken kun­skap om vad berät­tande tekniker och vad reportage­for­men kräver.
Syn­punk­ten fram­fördes även att unga jour­nal­is­ter inte hin­ner mogna som skriben­ter när de stres­sar runt på kort­tidsvikariat.
Det talades även mycket om vad berät­tande jour­nal­is­tik är. Nar­ra­tive writ­ing kallas det i anglosaxiska län­der, medan man i Europa talar om lit­ter­ary jour­nal­ism.
Reportageskri­vande kräver både talang och metod. Gen­ren lånar grepp från skön­lit­ter­a­turen och det är mycket som är konkret som att skriva i scener, dialoger, berät­tande detal­jer och med en genomtänkt dra­maturgi.
Dagens snabba nyheter är för det mesta halva his­to­rier, om ens det. De beskriver vad som hänt men inte vad som ledde fram till hän­delsen. Detta är något som Fil­ter tar fasta på i sina reportage.
Den per­son­liga rösten är en vik­tig ingre­di­ens i allt reportageskri­vande. Sedan kan man orda rätt länge om hur man ska definiera just berät­tande jour­nal­is­tik.
Själv bidrog jag till förvir­relsen med att ref­er­era medieforskaren Jo Bech Karlsens kri­tik mot den amerikan­ska “nar­ra­tive writ­ing” som han menar ofta är mer skön­lit­ter­atur än jour­nal­is­tik. Jag kom­mer senare att skriva mer här om Jo Bech Karlsens fjord­djupa  granskn­ing.
Han är från Norge.

Herman Bang — en föregångare

Her­man Bang (1857–1912)

HANS GENRE VAR New jour­nal­ism hun­dra år innan uttrycket fanns. För­fattaren Her­man Bang är en av de första mäs­tarna i den dan­ska reportage­tra­di­tio­nen.
Egentli­gen ville han bli skåde­spelare men brist på pen­gar tvin­gade honom att gå runt bland dagstid­ningarna i Köpen­hamn.
Den 2 novem­ber 1879 fick han anställ­ning på den dyra och förnäma Nation­alti­dende som ägdes av Chr. Fer­slew, den enda tid­ningskung som fun­nits i Dan­mark. Fer­slew byg­gde en kon­cern med tid­ningar, pap­pers­fab­rik, cel­lu­losafab­rik, tryck­eri, han­del med kon­tor­sar­tik­lar, plan­tage och hönseri(!).
I fem år var Her­man Bang hans mest dynamiske medar­betare men också den mest besvärlige, ego­cen­triske och skan­dalom­su­sade.
Ett av hans klas­siska reportage var det han skrev nat­ten till den 4 okto­ber 1884, när slot­tet Chris­tians­borg brann. Han befann sig bok­stavli­gen mitt i bran­den. Sotig och med gnistreg­net utan­för fön­stret satte han sig och skrev i ett rasande tempo. Den som söker när­varo i en text bör läsa ”Bran­den”.
Bang hade inte några större tankar om sitt eget skri­vande: ”Ja, stilen där har vi skan­dalen. Jag lär mig aldrig skriva. Jag skriver som en åttaåring. Impres­sion­is­tisk är pre­cis ordet. Jag anstränger mig vilt för att få intrycken, varje enkelt intryck klart och karak­tärs­fullt och så tänker jag aldrig på hel­heten. Och stilen far i tusen bitar och är så osam­man­hän­gande och så hård som en sten­bro. Gräs­ligt att tänka på!”
Hans tex­ter, även roman­erna, byg­gde på scener som växlade snabbt likt en film. Han gav ögonblicks­bilder med fotografisk skärpa och noter­ade inte bara vad män­niskor sa utan också vad de inte sa. Mimik, rörelser och hän­der kunde för­råda per­so­n­ens inre.
Bang skrev i en nyska­pande impres­sion­is­tisk stil och sam­lade på lös­rivna sam­tal, små hän­delser och scener, rörelser och åtbörder. Han hade ett enormt minne.
Her­man Bang hade ett stort socialt engage­mang. Han skrev från fat­tighus, horhus och bor­gar­boningar: ”Jour­nal­is­tiken ställde mig ansikte mot ansikte med livets realiteter. Jag såg livs­förhål­lan­dena i deras mång­fald och jag lärde känna svär­men av män­niskor.”
Många gånger ute i olika miljöer hade han använd­ning för sin skåde­spelar­ta­lang.
Den framväxande kap­i­tal­is­mens påverkan på män­niskor, inte minst kvin­norna, var ett tema i hans skri­vande.
Och han var inte en reporter som satt inne på redak­tio­nen. Han menade att om man ville beskriva världen måste man känna samhäl­let ”…lika väl som en botaniker kän­ner plan­torna och jord­må­nen, för att förvärva denna kun­skap måste för­fattaren ut och fär­das i trängseln.”
Och: ”Den som ska skriva måste bo under samma tak som läsarna. De ställer ett krav: lev med mig. ” Det han berät­tade hade han sett.
Han tog upp kon­tro­ver­siella sociala prob­lem, kri­tisk mot den bestående ord­nin­gen. Bang menade att san­nin­gen är opoli­tisk. Real­is­men är en lit­terär metod, inte en ten­dens.
I sin sociala jour­nal­is­tik sik­tar han inte mot den poli­tiska hjär­nan, utan det medl­i­dande hjär­tat, har det sagts om honom.
Till slut hade han inte så mycket krafter kvar till samhäll­skam­pen, all kraft gick åt till den inre kam­pen. Her­man Bang blev för­fattare, men fort­satte in i det sista att även skriva för tid­ningar: ”Han förstod att tala mer till nerverna än till intellek­tet.”
En sam­ling med Her­man Bangs reportage gavs ut 1983 på Gylden­dals för­lag, ”Reportager”, redi­g­erad av Claes Kastholm Hansen.