KAN EN REPORTER krypa in i huvudet på en per­son? Och berätta vad den per­so­nen tänkte vid ett speci­fikt tillfälle? Kan det skön­lit­terära begrep­pet inre monolog använ­das inom jour­nal­is­tiken?
Tvek­samt, säger den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsen. I sin bok Åpen eller skjult är han kri­tisk till en del skön­lit­terära grepp inom berät­tande jour­nal­is­tik. Se blog­g­posten nedan.
Att inter­vjua sig fram till per­son­ers tankar är käl­lkri­tiskt van­skligt, menar Bech-Karlsen. Man kan ref­er­era vad en män­niska säger men inte vad den tänker. Felkäl­lorna är för många: man minns det man vill min­nas och önskar fram­stå som bät­tre än man är. Det finns också en risk att reportern spet­sar till tankarna för att de ska fungera lit­terärt.
Åsne Seier­stad använ­der inre monolog  i sin Bokhand­laren i Kabul, bland annat vad bokhand­lar­so­nen Mansur tänker i vissa sit­u­a­tioner. Hon kallar den reportage­bok men Jo Bech-Karlsen skulle hellre använda benämnin­gen doku­men­tär­ro­man: “Kom­bi­na­tio­nen  av dold berättare och inre monolog gör boken till förväxling lik en roman”.
Att använda sig av skön­lit­terära metoder i reportage­form gör berät­telsen tydlig och medryckande, dessu­tom stärks auk­toriteten hos skriben­ten. Utan en tydlig berät­tarstämma för­lorar berät­telsen över­be­vis­ningskraft.
Felet är att verk­ligheten fram­står som ren verk­lighet. I jour­nal­is­tik står for­men alltid i förhål­lande till meto­den. Om metoderna är osäkra bör det åter­spe­glas i tex­ten, menar Bech-Karlsen.
(För den som vill stud­era tekniken med inre monolog inom skön­lit­ter­a­turen rek­om­menderas läs­ning av den fina nov­ellen Ensam med en halv liter kon­jak av Thorsten Jon­s­son i nov­el­l­sam­lin­gen Fly till vat­ten och mor­gon, som för övrigt är läsvärd rakt igenom. Det är nov­el­ler som byg­ger på aut­en­tiska krim­i­nal­fall.)
Det är något med­vetet manip­ulerande med denna typ av berät­telser där det är bät­tre ju mer omärk­lig jour­nal­is­ten är, skriver Jo Bech-Karlsen. Jour­nal­is­tik förut­sät­ter en vilja till öppen­het där det är möjligt för läsaren att syna reportern i kor­ten. I den slutna berät­telsen låter det som om allt­ing är säk­ert. Reportern vill till exem­pel inte ha några illu­sions­brott där skriben­ten skym­tar fram, till exem­pel genom ett prat­mi­nus.
Illu­sions­brott finns till och med inom lit­ter­a­turen, påpekar Bech-Karlsen. Jag kom­mer att tänka på Bertholt Brechts “ver­frem­dungsef­fekt”, där pub­liken påminns om att detta bara är teater. Så skulle kunna ske även inom ett berät­tande reportage: “detta är bara ett reportage, inte skön­lit­ter­atur”.
Jo Bech-Karlsen sät­ter fin­gret på många prob­lem inom den berät­tande jour­nal­is­tiken. Visst har man tänkt på dem många gånger och jag tror att den största faran lig­ger i att ibland gå lite för långt just för att få inlevelse och spän­ning i en berät­telse.
En bekän­nelse: rånar­nas des­per­ata rep­liker i inled­nin­gen på mitt reportage om Gull­spångsrånet är inte aut­en­tiska. De är där för att skil­dra des­per­a­tio­nen och ge en drama­tisk framåtrörelse i tex­ten. Det är högst san­no­likt att de ropade något lik­nande, men jag kan inte säk­ert veta.
Att använda sig av skön­lit­terära tekniker i reportage­for­men hand­lar alltid om etik. Vilka lit­terära fri­heter kan man ta sig när man skil­drar män­niskor?
Dock, är det vik­tigt att påpeka att det inte är något fel i sig att använda sig av scener, berät­tande detal­jer, rekon­struk­tioner, rep­liker och andra lit­terära, eller filmiska, grepp.
Det farliga blir om man sät­ter upp några slags dogma-regler kring vad som får kallas ett berät­tande reportage.