Intres­sant men svår forcerat.

DET BERÄTTANDE REPORTAGET rör sig i gräns­lan­det mel­lan jour­nal­is­tik och skön­lit­ter­atur, mel­lan fakta och fik­tion. De lit­terära grep­pen används i ett doku­men­tärt syfte. Anna Jungstrand menar i sin avhan­dling “Det lit­terära med reportaget — om lit­ter­aritet som jour­nal­is­tisk strategi och etik” (Eller­ströms) att det inte finns något mot­sats­förhål­lande mel­lan dessa två begrepp.
Debat­terna om Liza Mark­lunds Gömda, Maja Lund­grens Myg­gor och tigrar och Åsne Seier­stads Bokhand­laren i Kabul visar ändå att området fakta — fik­tion kan vara min­erad ter­räng. Men inte alltid: till exem­pel Laser­man­nen av Gellert Tamas.
Anna Jungstrands veten­skapliga analys av gen­ren reportage är både dju­plo­dande och i många sty­cken ytterst kom­plicerad. Men utgångspunk­ten är en mycket enkel def­i­n­i­tion: “Reportaget är en jour­nal­is­tisk text som återger berät­telsen om reporterns möte med ett skeende.“
Reportaget är en sub­jek­tiv genre där reportern kan beskriva sina egna tankar. Men om det glider över i att beskriva andras tankar?
Reportaget är inte fakta eller fik­tion, det är både och, skriver Jungstrand. Det är inte en hybrid­form som blandar verk­lighet med fan­tasi. Det kan finnas en san­ning bor­tom “rena fakta”, det som ses som en oan­tastlig san­ning om världen.
Och visst kan det vara så, en roman kan ibland säga mer om verk­ligheten än en rap­port­bok, Zolas Den stora gru­vstre­jken för att nämna ett exem­pel.
När jour­nal­is­tiken lånar av skön­lit­ter­a­turen kan den hitta en mening bor­tom den fören­klade san­ningsnor­men, menar Jungstrand. New Jour­nal­ism var gen­rens uppror mot den tra­di­tionella nyhet­sjour­nal­is­tikens objek­tivitet­sideal. En strategi för att ge en alter­na­tiv hemvist för san­ning och tillförlitlighet.

JAG HAR TIDIGARE skrivit om den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska New jour­nal­ism. Lit­terära grepp kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska san­ningskravet, menar han.
Bech-Karlsen kri­tis­erar bland annat berät­telser i tredje per­son: “Det är något med­vetet manip­ulerande med en dold all­ve­tande berättare.” I stäl­let före­drar han ett tydligt jag i berät­telsen som låter läsaren göra egna bedömningar. Det hand­lar om reporterns tro­värdighet.
Anna Jungstrand bet­onar också vik­ten av tro­värdighet som alltid är avgörande för reportaget. Hon kallar det en “ärlighetens retorik”, där reportern kan kom­mentera sin egen berät­telse. Detta metaberät­tande har ingen funk­tion i skön­lit­ter­atur.
Men sam­tidigt får jaget i berät­telsen inte skymma sik­ten. “Om berättaren låter berät­telsen handla om sig själv snarare än om det som ska skil­dras kan reportaget få stora prob­lem i fråga om tro­värdighet och rel­e­vans”, skriver Jungstrand.
Till skill­nad från Bech-Karlsen anser hon att sub­jek­tiviteten och det lit­terära inte hotar etiken. Inte heller berät­tande i tredje per­son behöver stå i mot­sät­tning till det jour­nal­is­tiska upp­draget. Här är det själva berät­telsen som får etablera självfram­ställ­ning.
Både i fal­let med en första– och tred­jeper­sons­berät­telse är det reportern som styr. Rösten i tex­ten behöver inte vara den fysiske reportern.
Jag kan vara på samma nivå som läsaren ifråga om överblick, varken läsaren eller jag vet vad som ska hända, det vill säga jag som fysisk reporter vet men inte rösten i tex­ten.
Detta dra­matur­giska grepp används ofta i tv-reportage som Upp­drag granskn­ing, inte alltid till fördel för reporterns tro­värdighet enligt min mening. I his­to­rien om bostadsmäs­san i Cannes, där ett kläd­kvitto blev en lunch, upp­söker reportern gatan där “restau­rangen” Kookai hade legat och får av en grannbu­tik veta att det i själva ver­ket var en klädaf­fär. Naturligtvis vis­ste den fysiske reportern detta redan (Kookai finns på NK i Göte­borg) men den berät­tande reportern blir lika över­raskad som tittaren.

DET ÄR TYVÄRR OERHÖRT snårigt att ta sig igenom boken “Det lit­terära med reportaget”. Här vim­lar det av svår­be­gripliga begrepp: epis­te­mol­o­gisk, illokunär, solip­sis­tik, diko­tomiserande, autodieges, talak­t­ste­o­retiska eller vad sägs om menin­gen: “I många avseen­den kan dis­so­nansens och kon­so­nansens vari­a­tioner jäm­stäl­las med det som sker i psykonar­ra­tio­nen.“
Jag antar att för­laget pub­licerat boken för att nå en bredare pub­lik än den rent akademiska. För­fattaren har tidi­gare arbe­tat som jour­nal­ist, det hade varit bra om denna erfaren­het kom­mit till användning.