EN AV MINA favoritkåsörer är Dave Berry som i många år skrev i The Miami Herald. Han slutade för flera år sedan men tidningen fortsätter att publicera hans gamla kåserier.
Han hade väl sitt på det torra efter att ha varit syndikerad i 500 tidningar, alltså att få betalt för samma kåseri 500 gånger (något att tänka på för Johan Hakelius som skriver i 500 svenska tidningar, men olika texter).
Dave Berry har fortsatt skriva barn– och ungdomsböcker och kom nyligen med sin första roman, Insane City.
Jag hittade ett klipp från 2003 där han tar upp det låga förtroendet för journalister som finns i samhället. Det är lägre än bilförsäljare, kidnappare, Hitler och “flight-utrop på flygplatser”. Men ändå bättre än advokater.
En läsare undrar varför artiklar i ämnen han kan ofta är behäftade med så många fel. Dave Berry förklarar hur det går till på en tidning.
Först samlar reportern in information genom att intervjua människor där cirka 35 procent blir rätt citerat. Artikeln skrivs sedan och lämnas till en deskredaktör som ogillar reportrar eftersom de får lämna huset ibland medan deskredaktören måste vara kvar i tidningshuset och dricka dåligt kaffe.
Sedan händer följande enligt Berry: “Deskredaktören upptäcker att reportern gömt det viktigaste i storyn i fjortonde stycket som redaktören nu försöker flytta med “klipp och klistra”- kommandot, vilket resulterar i att artikeln försvinner in i en annan dimension. Detta delvis beroende på att redaktören, precis som alla andra journalister, har datorkunskaper som en kålrot, men också på grund av att det nya skrivprogrammet har några “buggar” som ett resultat av att det blivit installerat av en lägsta-budet-försäljare vars senaste jobb var att serva Femkampsspel på ett nöjesfält.“
Ja, sedan vet vi hur det brukar gå. Redaktören och reportern, som nu hatar varandra, skriver ihop artikeln från minnet och lämnar sedan över den till den grafiske illustratören som kapar text som är i vägen för den stora läsarvänliga grafiken, som egentligen skulle illustrera en helt annan historia i helgbilagan.
Så kan det gå, åtminstone när en kåsör beskriver verkligheten. Den kanske inte är helt sann. Men roligare.
Tag Archives: kåseri
Några kåserianvisningar
MAN HAR BETT MIG nedteckna några kortfattade råd uti den ädla konsten att förfärdiga kåserier. “Vad i herrans namn ska det tjäna till? undrar ni. Frågan är dessvärre befogad. Finns det någon som helst nytta med kåserier? Har de något berättigande i dagens massmediala stekos? Och om de mot förmodan har det, varför ska just jag skriva dem?
Det är dessa tunga frågor en kåsör ständigt brottas med. Vadan, varthän, typ.
Skitsamma! Hur gör man då? Man kan till att börja med vara avväpnande och självironisk som jag var alldeles nyss i denna inledning. Då har vi redan klarat av två viktiga punkter i det tunga ämnet om lätta texter.
Tre förresten. Avväpning, självironi och: överdrift. Om man överdriver ett ämne till en viss grad uppstår en komisk effekt. Svårigheten är bara att veta i hur hög grad. En alltför liten överdrift märks kanske inte och man framstår som en pretentiös tråkmåns.
En alltför stor överdrift kan å andra sidan få läsaren att känna sig förlöjligad, stungen av en okänslig hyperbolgeting till skribent.
Å tredje sidan kan en mega-överdrift bli ganska kul: “De kan ta upp vad som helst på elräkningen, jag fattar ändå ingenting: moms, oms, a-kassa, flygtillägg eller avbetalning på Älvsborgs lösen”.
Fyra förresten. Avväpning, självironi, överdrift och: stilbrott. Jag började lite uppblåst med en ganska styltig och tillgjord mening i antikverad byråkratstil. “Man har bett mig… uti” och “…förfärdiga”. Denna följdes av en rapp replik i en mer talspråkslik stil (“Vad i herrans namn…”) och plötsligt har vi kastats från det högtravande till det mustigt jordnära. I kåseriskrivande är det fritt fram för sådana tvära kast.
FEM OM MAN så vill. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott och läsarkontakt. En god kåsör skriver inte för läsarna utan samtalar med dem. Det är inte helt fel att redan i inledningen dra med sig läsaren. Ett billigt trick är just detta ni nyss läste i början av denna text: “…undrar ni”. Och genast är ni själva med i texten vare sig ni undrat eller ej.
Sex, absolut. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt och: språktrendighet. En god kåsör lyssnar. Trendiga ord snappas upp och används med ironisk distans. “Vadan, varthän, typ” är förstås exempel på stilbrott men även på språktrendighet, även om ordet “typ” mist en del av sin ironiska användbarhet. Annars finns det tokroliga managementspråket som en rik källa att ösa ur.
Sju är det nog. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet och: överraskning.
Efter den här textens styltiga inledning, som för varje mening närmar sig ren depression, kommer ett glatt “Skitsamma!”.
Någon liten klurgubbe inne i kåsörens huvud säger till när det räcker och då kan det vara effektfullt att bara kasta sig i lianen rakt över till den motsatta sidan. Den glada i det här fallet.
FÖR ATT INTE säga åtta. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet, överraskning och: motsats. Att använda motsatser är vanligt i allt skrivande. Som kåsör finns det en del humoreffekter att utvinna. “… det tunga ämnet om lätta texter” är kanske inte så jättekul och originellt men man kan ju inte lyckas varje gång.
Ni får ursäkta, men det finns faktiskt en punkt till. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet, överraskning, motsats och: ordlek.
Vad är en kåsör om inte en lekledare i ord? Jag använder rimlexikon när jag vill ordleka lite. En vågad vridning, en sällsam sammansättning, en nyfiken närläsning och gärna en allitteration. “Hyperbålgeting” är helt okej, om jag får säga det själv.
TJA, UNGEFÄR DETTA kan man tänka på. Inledningsvis. Låt oss repetera Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet, överraskning, motsats, ordlek och: skratt. Se där, en tionde punkt.
Alltså, vad ni än gör när ni skriver kåserier, skratta inte! Håll masken. Var kylig. Knip ihop. Var gärna lite kissnödig, det speedar upp texten på ett välgörande sätt.
Men framför allt, var allvarsam. Kom ihåg att det är en plågsam uppgift ni tagit på er. Det är tungt många gånger. Mycket tungt. För att inte säga direkt plågsamt.
Men skitsamma!
P.S. Min kåserisignatur (sedan 1981!) på GP:s kåserisida Världens gång är Tyko. Varannan fredag. Ojämna veckor.
Det är förresten bra att använda en signatur, då slipper man stå där med skammen om kåset blivit platt, krystat och plumpt. Detta råd gav jag en gång Tykos alter ego.