Reportaget i korthet

PLÖTSLIGT KOMMER  här några sam­man­fat­tande punk­ter om att skriva reportage:

  • Reportagets karak­tär är inte det kon­st­närliga språket. Det är analy­sen, när­varon, obser­va­tion­erna. Reportage är en arbetsmetod.
  • Till de van­liga byg­g­ste­narna skriftliga och muntliga käl­lor tillkom­mer en tredje: reportern själv.
  • Reportaget har en annan and­ning än artikeln.
  • Över­raska gärna i inled­nin­gen, men ge aldrig fal­ska löften.
  • Se upp med mit­ten där många gått på grund.
  • Detal­jer­nas bety­delse. Ver­bens kraft.
  • Skriv inte — berätta!
  • Skriv enkelt om det svåra. Kom­plicera det banala.
  • Ett reportage kan inte bara baseras på fakta. Ge av dig själv!
  • Bli inte för detaljrik: “Genom att hålla inne med vissa saker läg­ger för­fattaren tysta möj­ligheter till sin berättelse”.
  • Tänk filmiskt, i scener.

Hitta:

  • En utsik­t­spunkt, ett per­spek­tiv. Förd­jupa. Våga!
  • His­to­riens in– och utgångar
  • Dynamisk symbol-ledmotiv. Karak­täris­tiska detal­jer som säger något om helheten.
  • Det ovan­liga. Inte ICA, pizzer­ian eller F-kassan, utan butiken som säl­jer sällskapsdjur.
  • Spåret. Gör en dis­po­si­tion. En karta, en rutt. Dela in avs­nitt vad ska vara med i första, andra osv

Lunch med Bert Karlsson

HITTADE ETT KLIPP från en liten reportageklas­siker. Det är Mat­tias Göranssons porträtt av Bert Karls­son, pub­licerat i Dagens Nyheter 10 okto­ber 1999. Inled­nin­gen är värd att läsa igen.
För det första är det ett bra exem­pel på det som kallas In medias res, vi kas­tas rakt in i han­dlin­gen (gam­mal beprö­vad teknik som använ­des redan i Ili­aden). Det öpp­nar reportaget med drama­tisk action och det etablerar huvud­per­so­nen direkt från bör­jan.
För det andra är det ett bra exem­pel på hur man beskriver en per­son utifrån vad denne gör och hur per­so­nen talar. Görans­son beskriver inte med egna ord vilken slags per­son Bert Karls­son är, denne gör det så bra på egen hand.
En tredje sak är detal­jerna som ger bilder. Spät­tan och den kokta pota­tisen och han “håller kvar” servitören med blicken. “Vif­tar” med kvit­tot. Och senare ord som “fli­nande” och “hug­ger av”.
Vad jag fun­derar på är om Görans­son hade band­spelare eller om han anteck­nar som en blixt — eller om han har ett särskilt gott minne.
Läs och njut!

BERT KARLSSON tar emot tall­riken med spätta och kokt potatis, och håller kvar servitören med en upp­for­drande blick. Bert vif­tar med kvit­tot.
–  Ni kör med kvit­ton här?
Den vitk­lädde servitören – det är trots allt Skara stad­shotell, svamp­målade väg­gar och gar­diner från Tri­cia Guild – mum­lar något ohör­bart och ser lite förvir­rad ut.
– Äh, jag  bara sko­jade, säger Bert.Tack ska du ha.
Han stop­par fli­nande i sig några tug­gor, och får syn på en kvinna som tar för sig av sal­lads­byf­fén på andra sidan rum­met. Han ropar tvärs över lokalen. Hon rea­gerar inte.
–Så du är för märkvärdig för att prata med mig? gor­mar Bert. Passa dig, så jag inte slu­tar handla i dina affärer.
Kvin­nan tit­tar upp:
– För det första är jag inte märkvärdig. För det andra hand­lar du inte hos mig ändå. Det är du för snål för.
Bert Karls­son myser. Drot­tnin­gen av Kloster­gatan, som ägarin­nan till flera butiker i Skara cen­trum kallas, sät­ter sig i ett annat rum.
Bert äter ytterli­gare en bit av fisken, och fäster sen blicken på två män vid ett bord tio meter från sitt eget. De båda bär arbet­suni­form med nam­net på den största livsmedelshallen i Skara tryckt på bröstet.
– Jag var på HP:s nya låg­pris­bu­tik i går, hoj­tar Bert. De där chok­lad­pin­narna ni tar 21 spänn för, vet ni vad de kostar där?
– Nej, svarar den av män­nen som uppen­barli­gen är livsmedelshal­lens chef.
–14:90, säger Bert. Och såna där grisöron som hun­darna brukar gnaga på kostar tre spänn. Ni tar åtta nio kro­nor om inte jag minns fel.
Mathand­laren mut­trar något om ser­vicenivå och per­son­altä­thet. Bert lyssnar utan att visa allt för mycket intresse. I stäl­let säger han, något tystare.
– Per­son­alen, den har de sku­rit ner. Och gjort med­vurst av. Det blir bät­tre håll­barhet så.
Snart är lunchen över. Dags att åka till­baka till Mar­i­ann Gram­mo­fon, en bil­färd på någon kilo­me­ter bara, trots att Bert Karlssons livsverk lig­ger i utkan­ten av stan. Skara är litet.
Men på väg ut ur mat­salen hej­das Bert av ännu ett infall. Han drar med mig till ett bord där en ensam kostymk­lädd man sit­ter och äter.
– Här har du han som räk­nar mest fel i stan, säger Bert med hög röst. Det är kom­munens eko­nomichef. Det är hans fel att vi beta­lar så mycket skatt. Det lustiga är att han inte bor här själv län­gre, i stäl­let har han fly­t­tat till grannkom­munen där skat­ten är lägre.
Man­nen gör sitt bästa för att de oberörd ut, men en dar­rande vän­ster­hand avs­lö­jar honom. Han påbör­jar en lång utläg­gn­ing om resurs­fördel­ningssys­temet mel­lan de sven­ska kom­munerna och den statliga utjämn­ingspoli­tiken. Bert Karls­son hug­ger av mitt i en mening:
– Jasså, så det gör inget om jag fly­t­tar till grannkom­munen med mina skat­temiljoner då? Det ska jag komma ihåg.
Bert traskar ut i solskenet utan att ta farväl.

Mat­tias Görans­son DN 10 okt 1999

Den viktiga detaljen

MAN FÅR LÄRA sig att det är vik­tigt med detal­jer. Man skall inte skriva ”ett träd” utan vilket slags träd det är. En väldig lind, till exem­pel. Det hand­lar om att ta med sig läsaren, att ge läsaren egna bilder
En gång var jag i Ljungskile. Det var höst och fot­boll­slaget hade just gått upp i allsven­skan. Det fanns en liten restau­rang vid sta­tio­nen som hade gamla skivom­slag på väg­garna och i taket hängde en elbas. Jag satt i bilen nere vid kall­bad­huset och skrev. Ett mycket lokalt snöoväder drev rakt mot mig över kilen, vilket kanske fick min när­varokänsla att öka. Jag hade kom­mit till beskrivnin­gen av restau­rangen och elbasen i taket när det slog mig att jag inte skrivit upp vilket märke det var. Var det en Fender, en Gib­son, en Gretch, en Rick­en­backer? Det blev oer­hört vik­tigt att få veta denna detalj. Jag ringde num­mer­byrån. Ingen sva­rade på restau­rangen. Jag åkte till­baka men det var stängt och man kunde inte se in.
Okej, många läsare skulle inte veta skill­naden. Okej, endast det fåtal som frekven­ter­ade restau­rangen skulle veta om jag chansade och skrev fel. De allra flesta läsarna skulle inte bry sig. Men ändå. Skulle man börja svaja med detal­jerna, var slu­tar det då? Minns Alf Hen­rik­sons vis­dom­sord:
Tänk på att du skriver för tusenden som vet min­dre och hun­draden som vet mer.
Jag skrev elbas. Och hela tex­ten kän­des meningslös.

DET FINNS ett annat sätt att använda detal­jer. Ett mer utveck­lat sätt. Vi går nu upp en svårighets­grad. Det är näm­li­gen så att detal­jer inte är till för sin egen skull. Tex­ten blir inte bät­tre ju fler detal­jer som finns med. Det kan till och med bli tröt­tande med för mycken detaljrike­dom. Rena meningslösheter tillför säl­lan något.
Ett amerikan­skt uttryck säger vad det hand­lar om: ”Telling details”. De skall berätta något. Karak­täris­tiska detal­jer som säger något om hel­heten. Detal­jerna skall säga något om plat­sen, per­so­nen, ögonblicket.
Min tidi­gare kol­lega Mar­gareta William-Olsson skrev ett reportage om en kvinna som blev trans­planterad med sex nya organ.
Hon träf­far henne på sjukhuset en dryg månad efter oper­a­tio­nen och skriver i första sty­cket: ”Foten som sticker fram under fil­ten har nymålade röda naglar.”
M W-O upp­märk­sam­mar detal­jen som blir en sym­bol för livet. Reportaget slu­tar för övrig med att kvin­nan planerar en hus­vagnsse­mes­ter till som­maren: ”…säger hon, och vif­tar med de röd­målade tånaglarna.”
Detta är att använda detal­jer som sym­boler. De kan föra berät­telsen framåt, de kan säga något större. Det lilla förk­larar det stora.
För att kunna använda detal­jer måste man vara upp­märk­sam och anteckna mycket. Det mesta används inte, men ibland hit­tar man det där vik­tiga guld­ko­r­net som lyfter berättelsen.