DET FINA MED ATT ha en sådan här blogg är att man kan skriva precis vad som faller en in. Och man slipper försöka intressera (läs: övertala) någon annan människa att det man ska skriva är så intressant att det bör publiceras. Man bara skriver och trycker på sänd. Publish and don´t give a damn.
Nu satt jag på verandan och läste en kopia av ett par boksidor ur en Hemingway-bok (sid 16 och 17). Jag har sparat dem därför att de handlar om hur han arbetade. Till exempel att han slutade för dagen när han visste vad som skulle hända härnäst. Och om han körde fast: “…brukade jag sätta mig framför brasan och pressa saften ur apelsinskalen över ytterkanten av elden och iaktta det blå fräs som uppstod. Jag kunde ställa mig och titta ut över hustaken och tänka: Var inte orolig. Du har alltid skrivit förr och du kommer att skriva nu också. Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening.“
Så gick han till Luxembourgpalatset och tittade på konst. Han skriver: “Jag lärde mig något om Cézannes måleri som gjorde att de enkla sanna meningar jag skrev var långt ifrån tillräckliga för att ge novellerna de dimensioner som jag för-”.
Där tog det slut. Jag vände på papperet men där fanns bara en massa konstiga anteckningar jag gjort med röd penna. En jobbresearch antagligen men jag kunde inte begripa vad det handlade om. Det stod telefonnummer och en massa namn, Fantomen, Bengt Nordfors, Lena Svantesson, Lill-Babs och det stod Gulfkriget och “svårare nu”.
Sedan såg jag något som egentligen fick mig att skriva dessa rader. Det stod: “My Fair Lady Jarl Kulle Ulla Sallert 766ggr 1959–1961″.
Och då kom jag att tänka på alla gånger man skulle skriva om de årligen återkommande evenemangen: Lisebergs öppnande, Lisebergs stängande, hummerpremiären, älgjakten med kungen på Hunneberg, De gamlas resor, Fältstafetten, Vallgravsmetet på Kristi Himmelfärdsdag, Luciakröningen, Nobelfesten, Chalmerscortégen, julskyltning, påskbrasor och fan och hans moster.
En del lyckades man klara sig undan. Cortégen till exempel har jag bara sett en gång av misstag. För det mesta var det fritt fram för egna idéer eftersom redaktionssekreteraren aldrig klarade av att hitta en ny vinkel ännu en gång. Så egentligen borde man tänkt: vilken utmaning! Ingenting är aldrig riktigt detsamma, nu kan jag göra det på mitt sätt. Bättre än någon annan gjort före mig (risken var förstås att man då skulle åka på det nästa år och alla andra år man fortfarande var anställd på tidningen).
Man borde tänkt på Jarl Kulle och Ulla Sallert. De körde samma repliker i två år, 766 gånger. “Den spanska räven rev en annan räv”, 766 gånger. “Jag tror hon kan det!”, 766 gånger.
Vallgravsmetet var bara två gånger på två år. Det finns alltid nya vinklar på allting. Se där, en verkligt sann mening.
Och om det inte dök upp någon idé kunde man ställt sig och tittat ut över trädkronorna på Åkareplatsen och tänkt: Var inte orolig.
Category Archives: 1. GRUNDEN
Sju tips för sanningssökare
ÄVEN OM MAN IBLAND kan tvivla på det, är journalistikens innersta väsen att söka sanningen. Någon sa att sanningen med litet s är vad som händer. Sanningen med stort S är vad som sker bakom det som händer.
Jag hittade ett gammalt klipp från Center for Investigative Reporting i USA med sju punkter om att söka sanningen. Här är de i min egen tappning:
1. Varning för antaganden. Det som är det luriga med antaganden är att de flesta är rätt. Men då och då är plötsligt verkligheten en annan än den man tror sig hitta i källmaterialet.
2. Folk berättar vad de tror sig veta. Få människor kan skilja på vad de verkligen vet och vad de tror sig veta. De berättar vad de misstänker, tror, hört från andra utan att riktigt veta. En bra fråga är “Hur vet du det?“Ställ den gärna till dig själv också.
3. Använd sunt förnuft. Ofta får man olika versioner av samma händelse. Leta efter vad som verkar vara vanligt sunt förnuft. Tänk logiskt. Försök att se saker som de är, inte som du vill att de ska vara. En story som verkar för bra för att vara sann, är ofta det. Inte sann.
4. Folk ljuger inte till 100 procent. Vanligtvis finns en kärna av sanning i alla historier. De flesta är inte kapabla att berätta en helt igenom falsk historia. En grundregel: de berättar den version som bäst passar deras position. Ett kort “Nej” kan vara en komplett lögn, men en längre mening innehåller ofta några fakta.
5. Upptäck vad som fattas. Under arbetet kan det vara bra att göra en lista på vad man inte vet. Särskilt när man har ett bra material och kanske är lite stolt över vad man fått fram. Leta alltid efter hålen!
6. Hetsa inte fram sanningen. Okej, det finns deadlines. Men en deadline är aldrig någon ursäkt att skriva det du inte vet. Om du ändå måste skriva, tala om för läsarna vad du inte vet. Kom ihåg att det är bättre att vara tvåa med en sann story än först med en osann.
7. Odla oroligheten. Var alltid rädd för att ha fel. Om man har den grundinställningen är chansen större att allt blir rätt.
Till sist kan man tillägga: Berätta sanningen men döm inte människor i onödan. Låt människors gärningar tala för sig själva. Du är reporter, inte Gud.
Är du en Planerare eller en Dykare?
NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhetsredaktion kom desken och frågade “Vilken vinkel har du?” och jag svarade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte börjat skriva än”.
Jag har den egenheten att jag vill skriva mig fram till en ståndpunkt. Det gladde mig när jag läste i en intervju med DN:s krönikör Lena Andersson att hon gör likadant. Vi är säkert fler.
Jag skriver ingressen sist därför att jag är en Dykare.
Den amerikanske skrivcoachen Don Fry delar in mänskligheten, eller åtminstone den delen som ägnar sig åt skrivande, i “Planners and Plungers”.
Alltså, ungefär Planerare och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planerare skapar en plan och följer den. Dykare upptäcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skrivande Planerare gör först en disposition medan en Dykare kastar sig rakt in i skrivandet direkt och fixar till det i efterhand.
Man kan inte avslöja dem genom att läsa deras texter, det måste ställas frågor om deras arbetsmetoder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skrivarvärlden behärskas av Planerarna, menar Fry, alltifrån svensklärarna till deskredaktörerna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skrivande Dykare (en tredjedel av alla journalister är det påstår Fry, jag tror att vi är betydligt fler).
Planerarna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vattenkammade fjäskisar). Men glädjande nog har de också sina baksidor. De är rigida, de följer även usla dispositioner. De får problem när flytet i texten pekar åt ett annat håll än den dispositionen föreskriver.
Dykaren låter intuitionen styra. Dock kan vi vara långsamma eftersom vi gärna skriver en lång förstaversion och stryker ner efteråt. För att öka tempot föreslår Don Fry följande skrivordning: skriv, korta, disponera om och revidera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planerare inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ordning textens olika delar ska komma. Sedan börjar jag skriva, inte nödvändigtvis från början och planen spricker förr eller senare men jag fortsätter och till slut har jag de delar jag anser vara nödvändiga, arrangerar dem i rätt ordning och kanske skriver övergångar mellan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god blandning av planerande och intuition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planerare eller en Dykare?
Pulitzervinnare berättar
PÅ MÅNDAG presenteras årets Pulitzer Price-vinnare. I väntan på dessa kan man fördjupa sig i några av förra årets vinnare när de berättar om hur de jobbade med sina reportage.
De deltog i ett seminarium som finns bandat här.
Matt Apuzzo och Eileen Sullivan från AP hade tillsammans med två kolleger avslöjat New York-polisens hemliga avdelning för terroristspioneri (Läs: muslimspioneri).
Deras första reportage börjar med att polisen och FBI kallades till en lägenhet i New Jersey där en skräckslagen vicevärd hittat massor av terroristlitteratur och datorer. Det visade sig att det inte var ett terroristnäste utan New York-polisens (NYPD) hemliga spionavdelning som var helt obekant för FBI (och som dessutom opererade långt utanför sitt område).
Apuzzo hade fått nys om denna avdelning av en händelse när han intervjuade en polis. Under intervjun hamnade polisen ibland på stickspår och Apuzzo lät honom prata på för att själv komma ifatt i anteckningsblocket. Men när han sedan lyssnade på intervjun upptäckte han att det bästa materialet fanns just där. Polisen pratade om terrorspioneri.
För att hitta personer att prata med googlade de sökord + Linkedin och fick fram ett antal namn.
De sökte personer som var insatta på deras kontor. De som inte ville svara gick de hem till och knackade på dörren.
– Åttio procent slängde igen dörren, berättar Matt Apuzzo. Men bland de övriga tjugo fick vi de bästa intervjuerna vi någonsin fått.
Varför ville de prata med journalister? Därför att de var stolta över sitt arbete som de ansåg förhindrat nya terrorattacker i New York.
Men spioneriet gick långt in i människors privatliv och kränkte deras integritet. Poliser infiltrerade bland annat muslimska församlingar.
Många källor var anonyma men det ser inte Apuzzo/Sullivan som något anmärkningsvärt. “Anonyma källor är gjorda just för den här typen av jobb”, i övrigt kan man vara kritisk.
De sållade bort mycket material som de inte hade täckning för. Men de var rätt ute visade det sig. Först efter den inledande artikeln fick de tag i dokumenten som bevisade det de påstod.
Många som utsattes för spionaget hade länge misstänkt att de var förföljda, andra blev chockade. De fick nu komma till tals, vilket de sällan får annars i amerikansk press.
AP:s avslöjande ledde bland annat till krav i kongressen på en utredning.
Apuzzo: — Jag är så trött på att 9/11 används som motiv till att stänga information till massmedierna av “säkerhetsskäl”. Men om Bin Ladens död vet vi allt eftersom de inblandade ville ha bra publicitet.
Rick Bragg och den kreativa klockan
RICK BRAGG KALLAR SIG själv en “misery writer”. Han har skrivit mycket om våld och annat elände. Ofta skriver han under deadlinehot. Men alltid med berättande element i texten.
Han är uppvuxen i Alabama där han varma kvällar på sydstatsverandan vid foten av Appalacherna hörde historier från livet och lärde sig berätta dem.
Att använda berättande element i nyhetsrapporteringen, menar Rick Bragg, är att ge händelsen mera liv. Ett dödsfall kan vara en siffra i statistiken eller en tung tragedi. Det kan också vara skillnaden på om läsaren är kvar på sidan eller bläddrar vidare.
Berättelsen meddelar inte bara vad som skett, den visar också. Den gör texten mer kraftfull och skapar dessutom en rytm.
Han letar efter detaljer som kan ge historien färg och försöker undgå det självskrivna, det som alla tänker på först.
Han har ingen särskild arbetsmetod när det gäller att skriva på kort tid: “Panik som alla andra”. Men han försöker utnyttja tiden, när han sitter i en bilkö eller väntar på någon, till att tänka på vad han fått tag på och försöka hitta ett berättande flöde. Sedan vid datorn kopplas automatväxeln in, man hinner inte tänka på tjusiga formuleringar, bara raka beskrivningar.
Rick Bragg rapporterade från Oklahoma-bombningen i april 1995 där 168 människor dog. När domen skulle komma två år senare inledde han sin text i New York Times så här:
“Oklahoma City 2 juni 1997:
Efter explosionen lärde sig folk att skriva med vänster hand, att knyta bara en sko. De lärde sig att leva med metall– och glasbitar djupt inne i deras kroppar, att le med ansikten som gav dem lust att gråta, att gråta med emaljögon. De lärde sig, i hem där barn hade lekt, att stå ut med tystnaden. De lärde sig att sova på piller, att sova ensamma.“
I den danska boken “Virkelighedens fortaellere” får Bragg frågan om han skrev den inledningen på förhand.
Nej, svarar Bragg. Han satt framför den tomma skärmen i evigheter och till slut började han läsa i den stora tidningshögen han hade bredvid sig på hotellrummet. Ur dessa texter plockade han små bitar av den smärta som Oklahomabombaren Timothy McVeigh hade åsamkat människor. Och det blev hans inledning.
– Det är nog den bästa och mest gripande inledning jag har skrivit i hela min karriär, säger Bragg. Den är inte svulstig eller melodramatisk. Jag plockade bara en planta från var och en av historierna i krukan och satte ihop dem på nytt.
Han hade funderat i flera dagar på hur han skulle få till en bra inledning utan att hitta någonting. Det slutade med att han skrev texten på mindre än två timmar.
Se där vad en klockas tysta tickande kan göra för att skapa en bra text.