Category Archives: 1. GRUNDEN

Reporterns fyra knivar

Posted on by — No Comments ↓

Fyra verk­tyg, inte fler.

ÄR DU DEN VASSASTE kniven i redak­tion­slå­dan? Inte? I så fall bör du först titta efter hur många kni­var du har i din egen låda.
Tänk på ditt eget kök. Hur många kni­var har du där? Åtta? Tio? Tolv?
Du kanske har köpt ett helt set, i stäl­let för att välja ut några få bra. I köket behöver man fyra kni­var, varken mer eller min­dre. En god kock klarar sig med fyra bra kni­var.
Vilka då? Jo, de som finns på bilden. Fr.v: kock­kniv, filékniv, bröd­kniv och skalkniv.
Jag tycker att man kan dra många liknelser mel­lan en kock och en reporter. Det finns gourme­tre­por­trar och det finns repor­trar som lagar god hus­man­skost. Som­liga tex­ter steks direkt i nyhetspan­nan, andra ham­nar i långkoket. Som­liga gör blod­pud­din­gen från grun­den, andra använ­der halv­fab­rikat.
Det finns restau­rangä­gare som, när de ska anställa en ny kock, tit­tar på hur denne hanterar sina kni­var. Om kocken inte respek­terar sina vik­ti­gaste red­skap kan man heller inte räkna med att det finns någon respekt för den färdiga pro­duk­ten.
En vass skribent använ­der inte tolv kni­var. Skri­var­job­bet måste ren­od­las. Och man måste plocka fram rätt kniv vid rätt tillfälle.
Kock­kniven läg­ger grun­den för det fort­satta arbetet. Det är den vik­tiga researchkniven. Den används till att preppa mate­ri­alet som ska använ­das när tex­ten ska lagas senare.
Filékniven tar med sitt långa smala blad ut det bästa ur råvaran. Det är fokuskniven som bestäm­mer mängder och gör huvud­in­gre­di­ensen till led­stjär­nan.
Bröd­kniven delar upp bröd­tex­ten i lagom stora bitar. Den läg­ger dis­po­si­tio­nen och kan även skära dra­matur­giska snitt.
Skalkniven gör detal­jar­betet med pre­ci­sion. Den används till språkkänslan, stilen och fin­liret. Den skalar bort det onödiga.
Ren­odla dessa verk­tyg och inse att de är allt du behöver. Lär dig att hantera dem pre­cis som en skick­lig kock. De ska kän­nas som din kärestas kind i din hand.
Och vårda dem väl. Hand­diska, inte i mask­i­nen. Och se för all del till att de inte lig­ger i den där lådan. För­vara dem sep­a­rat. Ha dem framme för de är dina bästa vän­ner i köket.
Jo, ett verk­tyg till behöver du förstås: ett bra bryn­järn så att dina kni­var alltid håller skär­pan. En skick­lig kock använ­der aldrig slöa kni­var. Aldrig någon­sin. Inte en vass reporter heller.

Tre tunga skrivcitat

Posted on by — No Comments ↓

JAG HAR TRE favoritc­i­tat när det gäller skri­vande. De hänger ihop med de tunga delarna i skrivprocessen: research, sovring och skri­vande.
I: “Man är inte bät­tre än sitt käll­ma­te­r­ial” (Peter Englund)
Han talar som his­torisk forskare men det kan gälla även för en kortare artikel. Om man inte har tagit reda på saker är det bety­dligt svårare att skriva bra. Han man gjort en grundlig research skriver artikeln sig själv, brukar man säga. Lite lättare blir det i alla fall. Den som ställt de rätta frå­gorna har också med sig bra citat hem.
II: “Prosa är arkitek­tur, inte hem­inred­ning” (Ernest Hem­ing­way)
När jag ska börja skriva tit­tar jag i mina anteck­ningar och frå­gar mig själv: Vad har jag?
Jag iden­ti­fierar de stora delarna, byg­g­ste­narna som ska bli min text.
Nästa fråga är i vilken ord­ning de ska komma. Vad är bör­jan? Vad är slutet? Nu är jag arkitekt, senare ska jag även jobba som hem­inredare med själva stilen och det där fin­liret med orden. Men grun­den måste läg­gas först. Man bör­jar inte ett hus­bygge med att möblera.
Det går även att uttrycka det så här: Infor­ma­tion, inte stil byg­ger en text.
Pre­sen­tasken är vacker, men var­för är den tom? Dålig research kan inte räd­das av god stilis­tik. God research däre­mot kan fördär­vas av dålig stilis­tik.
Det tredje citatet hänger ihop med den där hem­inred­nin­gen.
III: “Varje mening ska födas ur den föregående” (Olof Lager­crantz)
Han hade det där fly­tet som man själv skulle vilja ha. Ibland infinner det sig, ofta när man inte tänker så mycket utan bara skriver. Det gäller att ha flyt i meningarna och driv i sty­ck­ena, dvs att de slu­tar med något som pekar framåt.
Ibland hän­der det att något man tänkt komma in på län­gre fram i tex­ten plöt­sligt faller sig naturligt att haka på där man just är. Då brukar jag låta hem­inredaren inom mig styra över arkitek­ten och ändra i dis­po­si­tio­nen.
Trän­ing och läs­ning finsli­par känslan för hem­inred­nin­gen.
Idén med de här citaten är att man inte behöver vara någon Hem­ing­way eller Lager­crantz för att skriva bra. Det hand­lar om att vara en smula nyfiken på själva hantver­ket. Att använda sin verk­tygslåda och kanske lägga till ett verk­tyg då och då.

Reporterns krokiga väg

Posted on by — No Comments ↓

SKRIVPROCESSEN ÄR en bra grund när man ska tala om reporterns arbete. Steg för steg kan man analy­sera svårigheter och ge goda råd på vägen från axet till den goda limpan man ska servera läsaren.
Alltså: Idé / Reser­ach / Sovra / Skriva / Tex­tredi­g­era.
Först en genomtänkt idé, sedan skaffa ett gott käll­ma­te­r­ial ur vilket mana plockar russi­nen som används vid skri­van­det och sist gå igenom tex­ten och se dess bris­ter och göra den ännu bät­tre.
Så enkelt och bra. Men som alla vet stäm­mer denna process aldrig med verk­ligheten. Det är dessvärre bety­dligt mer kom­plicerat att vara reporter.
Idéer kan vara mer eller min­dre genomtänkta och ofta är det någon annans idé man ska försöka upp­båda entu­si­asm inför (en vik­tig reporter­ta­lang är att hantera alla vilda idéer som kom­mer från chefer på olika nivåer, alltså ha för­må­gan att hålla många stol­lar i luften).
Och när man sät­ter igång sin research upp­täcker man att det inte var som man tänkt. Verk­ligheten såg lite annor­lunda ut. För det mesta var den inte lika intres­sant som man tänkt, i säll­synta fall var den mer intres­sant. Åtgärd: Till­baka ett steg och rev­idera idén.
Nu sorterar man i mate­ri­alet och försöker hitta en bra vinkel och ett bra upplägg. Då visar sig också luck­o­rna. Åtgärd: Till­baka ett steg och kom­plet­tera researchen.
Äntli­gen kan man börja skriva. Den plan man tänkt hålla sig till brukar som regel spricka, men tex­ten kan fak­tiskt bli bät­tre av det. Låt fly­tet bestämma. Men här kan också luckor dyka upp och tvivel, sa hon verk­li­gen en mil­jard, ska det inte vara en miljon? Åtgärd: Till­baka två steg och ring ett nytt sam­tal.
Den oer­farne reportern tror nu att tex­ten är klar men den behöver gås igenom en sista gång för kri­tisk läs­ning. Då hän­der det som väldigt ofta brukar hända under en skrivprocess, åtmin­stone om det hand­lar om nyheter, det kom­mer ny infor­ma­tion, något har hänt som förän­drar bilden. Åtgärd: Till­baka! Till vilket sta­dium avgörs av om bilden förän­drats mer eller min­dre.
Så håller det på dagarna i ända. Det som på pap­peret ser väldigt rent och snyggt ut är i själva ver­ket ett rik­tigt skitjobb, fast ofta ett väldigt intres­sant skitjobb.
En bra reporter är den som hela tiden har för­måga att ompröva sitt arbete och ständigt är beredd att ta ut en ny kurs. Och aldrig, aldrig hålla kvar vid en vinkel om idén inte visade sig vara så bra som man först trott.
Det senare kan vara tufft när desken redan på idés­tadiet går igång och planerar bild, grafik, ren­sar två sidor och bokar plats på ettan och webb. När löpet redan är tryckt kan det vara svårt för en reporter att säga: “Gre­jen sprack!“
Där­för är det vik­tigt att även de deskans­variga är beredda att ständigt ompröva. Och inse att skrivprocessen ibland är en gan­ska krokig och gup­pig väg att fär­das på.
Den gamla värm­länd­ska vis­domen gäller i hög grad för en nyhet­sredak­tion: “Håll rumpan styv när det svänger!”

Den förgrymmade bandspelaren

Posted on by — No Comments ↓

Kun­gen som frös­vann (Bild: kungahuset.se)

JAG HAR GENOM åren väldigt säl­lan använt band­spelare vid inter­vjuer. Med mitt förhål­lande till teknik har det varit svårt att kop­pla av och inte ständigt snegla på någon lampa som ska blinka.
Nu är det så mycket enklare med mobil­tele­fo­nen. Fast jag glöm­mer ofta bort denna utmärkta researchap­pa­rat. Man kan anteckna miljöer och män­niskor med bilder, man kan lagra ljud­miljöer och prat, man kan googla ute på fäl­tet.
Senast jag använde en gam­mal hed­erlig band­spelare var när vi fick en exk­lu­siv inter­vju med kun­gen inför hans 60-årsdag.
Jag ville fånga hans sätt att prata. Ni vet ”sjelv­fal­let” och de där svä­vande svaren i det blå.
Inter­vjun gick bra och jag hade gott om tid och kunde lyxa mig med att skriva ut hela inter­vjun från ban­det.
Jag job­bade kväll och det var lugnt. Satte igång ban­det och bör­jade skriva. Efter ett tag ringde tele­fo­nen och jag stängde snabbt av band­spelaren och sva­rade.
Det hand­lade om någon vat­ten­läcka som jag fick sticka emel­lan med. Nattchefen stack in huvudet och reson­er­ade lite om läckan.
Jag öpp­nade ett nytt doku­ment och bör­jade skriva en kort nyhet­s­text. Efter en stund upp­fat­tade jag i vän­ster ögonvrå något som rörde sig. Band­spelaren!
Jag hade inte stängt av den. Jag hade tryckt på ”rec”!
Hur mycket var försvun­net? Jag spo­lade till­baka och hörde: mig själv prata i tele­fo­nen om en vat­ten­läcka, länge, länge och sedan med nattchefen. Därefter hördes knat­tret från tan­gent­bor­det — länge, länge.
Jag hade hun­nit en bit in i kun­gain­ter­vjun när min nya inspel­ning star­tade, just den mest intres­santa delen var för­lorad.
Mina anteck­ningar var brist­fäl­liga för jag hade beslu­tat mig för att lita till band­spelaren.
Jag skyn­dade mig att ringa fotografen Mag­nus Sund­berg för att reka­pit­ulera vad kun­gen hade sagt.
Det blev givetvis en inter­vju i tid­nin­gen, men jag grämde mig länge över vad den skulle kun­nat bli (antagli­gen hade den inte blivit så mycket bät­tre ändå, men man tar ju alla chanser till att skylla på något).
De som är emot band­spelare brukar peka på att reportern blir en dålig lyssnare när den är på, inte lika alert. Och vi vet att en god lyssnare också har bät­tre följd­frå­gor.
Band­spelaren kan även stjäla mas­sor av tid. Man frestas att sitta och lyssna på den i stäl­let för att skriva.
Dessu­tom lockar den till fler och mer pratiga prat­mi­nus och det är aldrig till fördel för läs­barhet och förståelse.
Men visst är den till stor hjälp också, särskilt vid inter­vjuer där man kan mis­stänka att det kan bli vik­tigt att ha bevis för vad som sagts. Där­för har ofta poten­tater med sig en med band­spelare utrustad pressekreter­are.
Jag såg ingen annan band­spelare än min under kun­gain­ter­vjun, men fotograf Sund­berg tyckte sig ha sett något mikro­fon­mis­stänkt i golvlam­pan bred­vid oss.
Jag ringde fak­tiskt till hovet och hörde efter om de hade någon inspel­ning att låna ut, men fick beskedet att det inte fanns någon.
Kun­gen kanske hade raderat den av misstag.

Slow journalism i gångtakt

Posted on by — No Comments ↓

Paul Salopek, gångtrafikant.

DET ÄR ÅTSKILLIGA mil man gått i tjän­sten genom åren, van­drat på gator, vägar, sti­gar, i indus­tri­om­rå­den och bland höghus. Det är basic-journalistik och mycket givande. Men att gå 3.500 mil i sju år?
Det är vad den amerikanske jour­nal­is­ten Paul Salopek ska göra när han den 10 jan­u­ari tar sitt första steg i pro­jek­tet Out of Eden. Han kallar det ett exper­i­ment i slow jour­nal­ism.
Salopek är två­faldig Pulitzer-vinnare, har varit utrikesko­r­re­spon­dent i stora delar av världen och är utbil­dad biolog.
– Den stora volym av nyheter som idag gener­eras från pro­fes­sionella jour­nal­is­ter, tweets, blog­gar, face­book och annat är nästa självförgörande, säger Paul Salopek på pro­jek­tets hem­sida. Det är en tsunami av infor­ma­tion som är så frag­menterad att den näs­tan inte går att bear­beta.
– Vi behöver inte mer infor­ma­tion, vi behöver mer mening, säger han. Jag kom­mer att simma mot­ströms i den stora infor­ma­tions­flo­den.
– Det krävs att man sak­tar ner för att se hur dagens stora glob­ala his­to­rier, kli­mat­förän­dringar, kon­flik­ter, fat­tig­dom eller mass­mi­gra­tion, är sam­mankop­plade.
Genom att röra sig i marknivå bland van­liga män­niskor kom­mer van­drin­gen att avs­löja glömda grundläg­gande san­ningar, menar Salopek.
Han ser Out of Eden som ett jour­nal­is­tiskt lab­o­ra­to­rium, ett kon­tin­uerligt porträtt av hur världen ser ut 2013–2020.
Var hun­drade mile, cirka 16 mil, tar Salopek ett ”kärn­prov” av det som just då finns runt om honom: ljud, bilder på mark och him­mel, en panora­mavideo och en inter­vju med någon som råkar vara i hans närhet.
Han star­tar sin van­dring i Etiopien där de första män­nisko­rna bör­jade röra sig österut i den första män­skliga migra­tio­nen för cirka 60.000 år sedan, via Indien och Kina och över Behrings sund till den Amerikan­ska kon­ti­nen­ten vars västkust han föl­jer ända ner till Patag­o­nien längst ner i Sydamerika, den sista delen som kolonis­er­ades i denna första migra­tion för 12.000 år sedan.
Han har bara med sig det som får plats i en ryg­gsäck. Där lig­ger bland annat en Mac­Book, en satel­lit­tele­fon, en Sony HXR-NX7OU för film och still­bilder, en GoPro kam­era, en band­spelare och en GPS.
Han kom­mer att gå mest ensam men har ord­nat med guider och tolkhjälp längs vägen – och visum. Han passerar runt tret­tio gränser. Ett av de svåraste prob­le­men blir att ta sig igenom Iran.
Salopek har under sina långa för­bere­delser tagit hjälp av forskare på Har­vard.
Allt mate­r­ial han pro­duc­erar kom­mer att sam­las för att bli en erfaren­hets­bank i slow jour­nal­ism.
– Det bästa av gam­mal och ny media möts i det här exper­i­mentet, säger Paul Salopek.
Det går att följa van­drin­gen via hash­taggen #eden­walk eller pro­jek­tets hem­sida www.outofedenwalk.com